Är spontanhandbollen, och spontanidrotten i stort, på väg att dö ut? Den organiserade idrotten selekterar allt tidigare och kraven på träningsnärvaro och att ”satsa” ökar. Innebär det att barn och unga har allt mindre tid över till spontanrörelse?
– Jag tror att spontanrörelse skapar bättre spelare i längden, säger Jennie Linnéll, konceptansvarig för Hand the Ball, till Handbollskanalen.

Fanns det större möjligheter ”förr i tiden” till att spontanidrotta? Håller den organiserade idrotten på att kväva spontanrörelse? Barn och unga som idrottar organiserat har idag, generellt sett, högre krav på träningsnärvaro. Dessutom sker selektering på många håll tidigare än det gjort förr.

Jennie Linnéll är konceptansvarig för Hand the Ball, ett pedagogiskt rörelsekoncept som spridit sig inte bara inom handbollen utan även utanför sporten.

– Det var under 2020 som Hand the Ball kom in i Svenska handbollförbundet utifrån att vi hade jobbat med ett projekt kring att få igång handboll som aktivitet i Tensta, Hjulsta och Rinkeby där handboll kulturmässigt var icke-existerande. Istället för att göra som vi brukar med traditionell träning upplevde Ingemar (Linnéll, som låg bakom projektet, reds.anm.) att det är svårt att lära sig handboll på en skolgård, säger Jennie.

– Sen har det vuxit till att idag är en del av SHF:s ordinarie verksamhet och ett verktyg för våra föreningar att gå på utbildning i pedagogik. Och ett sätt för föreningarna att göra handbollen mer lättillgänglig.

”Öppna upp rörelseformen”

Handboll, som ju är en svår sport att lära sig jämfört med till exempel fotboll, är inte alltid det som barn och unga väljer när de spontanidrottar.

– Fotboll har en mycket större kulturmässig styrka i att kunna spela i oorganiserad form på skolgården. Där har vi inom handbollen våra begränsningar att vi behöver vara inomhus, det behöver finnas linjer, regler och uppstyrd träning med tränare eller domare. Det skulle man kunna jobba mer med, att öppna upp rörelseformen.

Tror du att den organiserade idrotten är på väg att kväva spontanrörelse?

– Det beror helt på vilken samhällsgrupp man kollar på – det är polariserat. För en del barn i samhället har det blivit mer strukturerat med träning ner i åldrarna och det skapar så klart inte förutsättningar för att kunna hålla på med allsidig rörelse vid sidan om.

– Samtidigt har vi en hel del andra barn som är mer inaktiva än någonsin och i de fallen är det inte idrottens strukturer som gör att de inte rör på sig. Så för mig, om vi pratar om barnen som är fast inom idrottsrörelsens system, tror jag att det idag skapas strukturer som tar bort möjligheten att hålla på med fler idrotter samtidigt. Det ser jag inte som positivt – jag förespråkar snarare multiidrottande och miljöer där barnet själv får styra vad den vill.

Hand the Ball är inte det enda projektet som kommit till för att öka möjligheterna för barn och unga att röra på sig. Idrottsklivet är en satsning från regeringen som går ut på att ge fler barn och unga möjlighet att delta i föreningsledd idrottsverksamhet. Projektet syftar till att stärka idrottsrörelsens närvaro i de områden som Polismyndigheten definierar som utsatta. Handboll är en av sporterna som har engagerats i initiativet som leds av Riksidrottsförbundet.

– När vi summerar 2024 har de föreningar som var aktiva under året tillsammans erbjudit nästan 4600 aktivitetstillfällen och engagerat över 35 000 barn, varav 17 749 killar och 17 389 tjejer, vilket är fantastiskt, säger Cecilia Vestman, SHF:s projektledare för Idrottsklivet, i ett pressmeddelande.

– Genom projektet har föreningarna fått en chans att utvecklas på flera sätt, exempelvis genom att pröva nya aktivitetsformer, hitta nya samarbetspartners och rekrytera samt utbilda ledare. Det viktigaste för svensk handboll nu är att skapa långsiktiga strukturer som gör att verksamheten kan leva vidare även när projektperioden är slut. Det handlar om att skapa förutsättningar för att få fler barn och familjer att bli medlemmar i föreningarna.

Så jobbar några föreningar med spontanrörelse

Men hur ser det ut i några av föreningarna inom svensk handboll? Emme Adébo är klubbchef i Lugi HF, en gigantisk barn- och ungdomsförening:

– Det är superviktigt att möjligheterna finns till spontanrörelse. När man hör om undret på Färöarna så är en av hemligheterna att de har nyckel till hallen. Vi har ett problem inom handbollen att vi uppmuntrar ungdomar att träna extra själva, men så är hallarna stängda på kvällar och helger. Forskningen är ju inne på att det inte räcker med organiserad träning utan man måste träna själva för att bli elitidrottare. Man måste leka med bollen också, inte bara träna på gymmet, säger Adébo.

– Vi måste uppmuntra det lekfulla. Därför håller vi i Lugi nu på att bygga ett projekt som vi kallar för Öppen hall, där vi vill att folk kan komma dit och hänga som på en fritidsgård. De som vill spela minihandboll gör det och de som vill skjuta gör det. Vi har säkrat medel för att dra igång, så vi är i startgroparna.

Rustan Lundbäck är en legendar inom svensk handboll, numera huvudtränare för HK Aranäs damlag. Även Rustan har funderat på det här kring balansen mellan strukturerad träning och spontanspelande.

– Jag brukar säga till tjejerna att de ska passa på och träna knorrar och allt sånt. Det spontana är jätteviktigt. Frågan är om inte Kim och Larholm, som ju är födda 1982, började med minihandboll, och den delen är fantastiskt viktig. När jag var barn och ungdom var jag alltid ute och kickade boll – man måste bli sin egen och träna på det, att leka, säger Rustan.

Tillbaka till Jennie Linnéll, som utvecklar varför spontanrörelse är så viktigt.

– Det är otroligt viktigt att bygga en kultur kring spontanrörelse, att hålla alla barn och ungomar aktiva. Alla kommer ju inte ha råd att vara med i en förening. Hand the Ball är inspirerat av skateboard och parkour där du inte har ledare och där nivåanpassning saknas, utan det bygger på att utmana dig själv utifrån din egen vilja och egen motivation.

– Och för att bygga idrottare tror jag mycket på olika typer av rörelsemönster. Att skapa atleter snarare än fotbollsspelare eller handbollsspelare. Det tror jag skapar bättre spelare i längden.

Numera är det gott om föreningar och skolor som är anslutna till Hand the Ball. Faktum är att totalt 67 skolor och 139 föreningar använder sig av Hand the Ball på olika sätt. Men vad innebär det egentligen att vara ansluten?

– Det innebär att man bedriver verksamheten på den nivån man vill och att Hand the Ball är ett verktyg för att pedagogiskt skapa rörelseaktivitet. Föreningarna jobbar väldigt olika med det här.

Vad mer kan handbollen och idrotten i stort göra för att underlätta för spontanrörelse?

– Jag tror att idrottsrörelsen behöver gå ihop och se två viktiga uppgifter. En är att utveckla sin egen idrott och skapa spelare, gärna till landslag. Den andra delen är att ta hand om rörelsen för barn och unga i stort. Jag tror jättemycket på samarbete mellan idrotter och på att tänka utanför boxen, säger Jennie Linnéll.

LÄS MER: Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag
LÄS MER: SHF om selektering: “Av vikt att skapa medvetenhet”
LÄS MER: Norges nya modell: skjuter upp start för ungdomslandslag – byter från tre till två landslag
LÄS MER: Månsson tycker att för många barn och unga flyttar för tidigt: ”Är det bra för svensk handboll?”
LÄS MER: NIU-gymnasium om tidiga flyttar: “Inte säker på att det är det bästa”
LÄS MER: Wedberg om selektering: “En av de största frågorna”
LÄS MER: Lugis akademi – satsar på elit & bredd: ”Bredd föder spets”
LÄS MER: Så jobbar IK Sävehof med sin akademi: “Har uttagning för våra juniorer”
LÄS MER: Lödde Vikings-profilen: “Sverigecupen blir ett pubertetsmästerskap”
LÄS MER: Boquist stod emot lockropen från storklubbarna: “Prioriterat en stor roll”
LÄS MER: PG Fahlström: ”Byt ut talangmiljö till utvecklingsmiljö”

Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!

Föräldrar tar kontakt med föreningar i en ambition att hjälpa sina barn. Föräldrar läser om föräldrar till framgångsrika idrottare och deras uppoffringar och vill göra samma sak själva. Har föräldrar och deras inverkan på barn och unga hamnat snett? Handbollskanalen har pratat med PG Fahlström, forskare och universitetslektor, och flera representanter för elitföreningar inom handboll, för att försöka reda ut föräldrarnas roll.
– Idrott har blivit ett familjeprojekt, säger PG Fahlström.

Selektering existerar inom svensk handboll, såväl i Sverigecupen som i USM och i ungdomslandslag. Samtidigt riktas kritik, bland annat från Ola Månsson, mot storklubbarnas och i viss mån NIU-gymnasiernas iver att locka de största talangerna till sina verksamheter. Men vilken roll har föräldrar i det hela? Hjälper de? Skapar de en större hets och en annan norm för vad som förväntas av en förälder när det kommer till att ”göra allt för sitt barn”?

PG Fahlström, erfaren forskare och universitetslektor, menar att det finns både fördelar och nackdelar med det ökade trycket från föräldrar.

– Ska man uttrycka det snällt kan man säga att idrott idag är ett familjeprojekt. Familjen lever ofta runt barnens idrottande och det är positivt på många sätt. Jag har bott i Jönköping i 20 år efter att tidigare ha bott i Umeå, men flyttade till Malmö när min äldsta grabb kom in på gymnasie där. Sen blev det Jönköping igen när han spelade för Husqvarna. När jag åker till Umeå nu träffar jag folk på stan som jag var på olika idrottscuper med för längesen. Det är fantastiskt att lära känna och bli vän med ens barns kompisars föräldrar. Så mycket är positivt, säger Fahlström.

– Jag har heller aldrig träffat någon förälder som säger att de ångrar tiden de la ner, utan alla som trodde att deras barn skulle bli bäst, de flesta blir ju inte det, säger ändå att det var kul och att de gärna skulle göra om det.

Föräldrar – huvudsponsorer i föreningar

Fahlström menar dock att väldigt mycket, framförallt i de dyrare sporterna, handlar om ekonomi. Det är inte alla som har råd att lägga en vecka eller en helg på hotell eller camping och att det därför blir en socioekonomisk fråga.

– Och frånser vi pengarna kan vi säga att det så kallade familjeprojektet blir mer och mer tydligt. Familjelivet anpassat även efter att man ska sitta i sekretariatet, sälja kaffe eller vad det nu kan vara. Och alla har inte den möjligheten att gå ifrån jobbet för att hjälpa till med det. Men det är föräldrar som är huvudsponsorer i alla föreningar.

– Egentligen borde det stå mamma och pappa på alla matchtröjor eftersom det är de som är huvudsponsorer.

Vilka potentiella problem kan uppstå i situationer med engagerade föräldrar?

– Jag tror att de flesta föräldrar är vettiga och stöttar sina barn. Sen finns det de som med all välmening i världen vill hjälpa sina barn för mycket. De köper extraträningar och de tycker att de har rätt att lägga sig i tränarens jobb om de lägger massa pengar på laget. Jag har hört från personer inom tennis att om en tjej är duktig på tennis blir hennes pappa expert på tennis. Det finns många ledare inom idrotten som blir frustrerade över att ledarna inte litar på att de kan bäst. Föräldrarna tror att de kan bättre.

I Patrik Brennings bok ”Så vinner vi igen” nämns fenomenet ”uppoffringsinflation” i relation till alla historier i media om föräldrars extrema uppoffringar för att deras barn ska lyckas. Och att det i förlängningen skapar förväntningar och press på andra föräldrar att följa det exemplet. Fahlström skriver under på det.

– Man tar rygg på de personerna, det är lätt hänt. Jag tror att det blir en form av kapprustning, att om andra gör så måste jag också göra så. Men jag tror samtidigt att det är mycket svårare att vara idrottsförälder idag än det någonsin har varit, understryker han.

– Men det förekommer så klart att föräldrar tror att de vet bäst själv och att de pressar sina barn att satsa på en sport. Mycket handlar om gymnasiet, men ska barn flytta hemifrån måste verksamheten vara bra. Träningen och miljön måste vara väldigt mycket bättre, annars är det bättre om barnen blir kvar hemma.

Så ser de stora föreningarna på frågan om föräldrar

Men hur ser det egentligen ut i några av Sveriges största handbollsföreningar? Emme Adébo är klubbchef i Lugi HF och har personligen jobbat med att utbilda idrottsföräldrar när han jobbade på Svenska handbollförbundet och närmare bestämt HF Syd.

– Min erfarenhet är att de allra flesta idrottsföräldrar är väldigt sunda och sköter sig bra, de sätter lagom press på sina barn. Jag har jobbat ganska mycket med att utbilda idrottsföräldrar och man ser avarter ibland med föräldrar som kan bli uppstressade av selektering och att det är viktigt att deras barn blir uttagna i distriktslag, att det är viktigt att ha en agent, att det är viktigt att bli uttagen i ungdomslandslag och att få A-lagskontrakt. Det finns också föräldrar som försöker tjata in sina barn i olika sammanhang, föräldrar som ställer orimliga krav på sina barn och på föreningar och tränare, säger Adébo.

– De flesta beter sig hur bra som helst, men det är tyvärr de andra som sticker ut. Här behöver vi alla tänka till hur vi ska få folk att ta det lugnt och inte stressa.

Adébo, som jobbat mycket med de här frågorna genom åren, tänker vidare:

– Vi behöver fundera kring frågan om det stärker motståndskraften i en att inte bli vald. Frågan är om barnet själv är starkt nog när föräldrar hela tiden plöjer upp fåran. Frågan är om det är bättre att låta barnet själv bygga upp sin styrka och mentala drift. Är det barnets driv och motivation att spela eller är det föräldrars egna drömmar eller egna misslyckade spelarkarriärer som ligger till grund? Det måste vi jobba med.

I Lugi försöker klubben utbilda föräldrarna när det gäller ett flertal olika saker, något Adébo menar är en stor och viktig del av ungdomsverksamheten.

– Vi försöker utbilda och stötta när det gäller bra föräldrarskap, hur man beter sig mot domare, egna spelare och motståndare. Men även i energidrycker, doping, matchfixning och allt möjligt. Man måste våga klippa navelsträngen, för om vi vill ha starka ungdomar kan vuxna inte gå före hela tiden.

– Vi jobbar också med aldrig ensam-organisationen som utbildar våra ledare och våra lag i förmågan att kunna prata med sin omgivning när man mår dåligt. Allting hänger ihop.

Föräldrar får inte kontakta ledare i Önnered

Men hur vanligt är det egentligen att föreningarna blir kontaktade av föräldrar som gärna vill att deras barn ska spela i deras klubb? Det är så klart olika från klubb till klubb. I Sävehof, världens största ungdomsförening är det enligt herrlagets huvudtränare Linus Ekman ”ganska vanligt”.

– Men det är inte alltid föräldrar, det kan vara andra personer runt spelaren som tränare, vänner eller någon som har känningar i vår klubb. Men jag tycker att Stefan (Albrechtson) har byggt upp något bra, att det aldrig får bli klubbar inom klubben. Sävehof är klubben och det är klubben som bestämmer vilka cuper vi åker på. Det är inga lag som köper in egna träningsoveraller eller jackor och inga lag inom klubben har egna lagkassor, säger Ekman.

– Cuperna vi åker på är förbestämda och allt material är förbestämt. När spelarna blir lite äldre och föräldrarna vill hjälpa sina barns lag ekonomiskt brukar vi föreslå att det är bättre att de hjälper verksamheten istället, till exempel genom att köpa lyftarskor till gymmet, pulsklockor eller vad det nu kan vara.

I Önnereds HK, en annan stor ungdomsförening inom svensk handboll, får föräldrar inte kontakta ledare.

– Det är en regel vi har för att skydda våra tränare. Vi tar gärna diskussioner med föräldrar, men då får de höra av sig till mig, säger Önnereds sportchef Christoffer Lind.

– I vårt område är det vanligt att mammor och pappor jobbar som vd och därmed vana vid att få som de vill, vilket vi kan märka av ibland när de är vana vid att bestämma. Men i slutändan är det viktigt att både barnen och föräldrarna känner förtroende för oss.

LÄS MER: Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag
LÄS MER: SHF om selektering: “Av vikt att skapa medvetenhet”
LÄS MER: Norges nya modell: skjuter upp start för ungdomslandslag – byter från tre till två landslag
LÄS MER: Månsson tycker att för många barn och unga flyttar för tidigt: ”Är det bra för svensk handboll?”
LÄS MER: NIU-gymnasium om tidiga flyttar: “Inte säker på att det är det bästa”
LÄS MER: Wedberg om selektering: “En av de största frågorna”
LÄS MER: Lugis akademi – satsar på elit & bredd: ”Bredd föder spets”
LÄS MER: Så jobbar IK Sävehof med sin akademi: “Har uttagning för våra juniorer”
LÄS MER: Lödde Vikings-profilen: “Sverigecupen blir ett pubertetsmästerskap”
LÄS MER: Boquist stod emot lockropen från storklubbarna: “Prioriterat en stor roll”
LÄS MER: PG Fahlström: ”Byt ut talangmiljö till utvecklingsmiljö”

Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!

Han är en av Sveriges mest framstående talangforskare och har över 40 års erfarenhet inom ledarskap, coaching och utvecklande idrottsmiljöer. Handbollskanalen ringde upp PG Fahlström för att be forskaren och universitetslektorn prata om bland annat ordet talang, biologisk mognad, elit och bredd samt hur idrotten ska få så många som möjligt att vara aktiva så länge som möjligt.

PG Fahlström har alltså nästan ett halvt sekels erfarenhet av flera av frågorna som vi på Handbollskanalen rör vid i den här artikelserien. Fahlström jobbar som universitetslektor på Linnéuniversitet och närmare bestämt institutionen för idrottsvetenskap. Och han forskar om allt som rör bland annat talang (ett ord han inte gillar, men mer om det senare), biologisk mognad samt elit och bredd.

Med en så respekterad och erfaren person som PG Fahlström på tråden valde vi på Handbollskanalen att ställa några av de större frågorna till honom. Först en lite mer filosofisk sådan, vad PG egentligen tycker om ordet talang.

– Egentligen tycker jag inte om det. Jag har varit involverad i flera olika projekt där vi inte använder det ordet. Använder man ordet talang blir det så lätt att det fokuserar på någon eller några som har något extra, snarare än att fokus blir på att jobba med utveckling. Därför har vi ofta bytt ut ordet talangmiljö till utvecklingsmiljö, säger PG Fahlström.

– Är du i Kristianstad, Ystad, Partille eller var du nu än är inom handbollen får du jobba med det du har. Om en forskare kallar det för talang eller inte är ointressant.

”Det viktigaste är motorisk träning”

Kanske är det så att ordet talang har blivit något urvattnat. Tränare och ledare har sin roll i det, media har sin roll. PG har naturligtvis funderat massor på ämnet.

– Väldigt ofta uttrycker folk det som att någon är en talang, någon har blivit en talang eller att någon är en före detta talang. Det blir som att man är väldigt bra för sin ålder, eller väldigt bra med tanke på hur lite man har tränat, då är man en talang. När Armand Duplantis kom fram sa någon att man kanske inte kan kalla honom talang längre eftersom han är bäst i världen. Men är talang samma sak som att vara bra på något behöver vi inte det ordet.

– Som jag ser det, och det är inte säkert att det är sant, brukar talang definieras som potential. Vissa lär sig helt enkelt saker fortfarande, kanske återhämtar de sig fortare, bygger muskler fortare eller lär sig vissa spel fortfarande. Vissa hoppar till exempel högre trots samma träning som sina kompisar.

– Du kan ha flera av de här olika potentialerna och det innebär att du skulle kunna vara handbollstalang, fotbollstalang och volleybolltalang på en och samma gång. Lär du dig koordination kan du vara talang i flera idrotter. Men det krävs ändå mycket träning, den behöver dock inte vara schemalagd utan den kan vara i form av lek. Det viktiga i sammanhanget är någon form av motorisk träning.

Fahlström kommer även in på vikten av sammanhang och hur stor betydelse det egentligen har. Kanske är just sammanhang och miljö fortfarande något som är undervärderat inom idrottens värld.

– Det här med 10,000 timmar är en myt. Men om du, jag och Messi tränar fotboll lika mycket kommer han att lära sig fortare än vad vi gör. Men det som gör det hela mer komplext är sammanhanget. I Ystad spelar många handboll, det kommer fram många spelare därifrån, och det som bidrar till det är att det finns spelare att titta på och goda förebilder i klubbverksamheten. Har du potential spelar det ändå roll vilken miljö du finns i. Och du skulle kunna bli bättre på någon annan sport än handboll som du specialiserar dig på om du bor i Ystad, men det blir kanske ändå handboll eftersom det är just Ystad det handlar om.

Tycker du då att ordet talang behöver omdefinieras?

– Ja, det tycker jag. Folk får så klart kalla det vad de vill, men risken är att det blir så fixerat vid en sak när ordet används. Jag har varit badmintontränare i nästan 40 år, från nybörjare till landslag, och jag har haft fel nästan hela tiden när det gällde vilka som blev bra. Det är så mycket som spelar in. Jag skulle hellre se att vi fokuserar på bra och varierad träning, för då utvecklas man. Om det nu finns något som heter talang så är det då, vid bra och varierad träning, som det utvecklas.

– Om jag hade suttit på RF-pengarna skulle jag inte satsa på fyra lovande spelare i IFK Kristianstad, utan på miljön. För det är kanske spelare nummer fem som blir landslagsspelare, även om han eller hon bara var en i gänget vid 10-11 års ålder.

– Sen förstår jag att ordet talang får fäste i media. Det är mycket sexigare med ordet talang och att ranka unga spelare baserat på så kallad talang än att säga som vi forskare tråkigt nog gör att allting tar tid. Men faktum är att idrottsutveckling är som ett maratonlopp. Är man för fokuserad på mellantider blir det inte bra. Gymnasiet är ”The end of the beginning” om jag ska parafrasera Winston Churchill.

”Jag tror att man vill för fort fram”

I Patrik Brennings bok ”Så vinner vi igen” går det bland annat att läsa att ”För att ett barn som identifierats som talangfullt ska gynnas av det krävs det att den här nya situationen barnet placeras i råkar vara det rätta steg för den individen just vid den tidpunkten. Geografisk placering, tränare, träningsmetoder, belastning, vänner, konkurrenter, familj. Och det återkommer sen under resans gång när saker förändras. Det räcker med fel val vid ett enda av dessa vägskäl för att en potentiell talang ska gå vilse och släckas”.

Fahlström, som nyligen satt i en panel med Brenning och diskuterade just de här frågorna, menar att det är ett tydligt ”svart eller vitt-sätt” att se det på, men att han håller med reportern.

– Vi forskare är ju alltid ’å ena sidan, å andra sidan’ men det är ju helt rätt som det står i boken. Om vi tittar på ishockey, jag är en hockeynörd, kanske du tillhör ett A-lag som spelar i SHL, men du får kanske inte spela utan hamnar på bänken. Tränarna kanske har fokus på seniorlaget och inte på din personliga utveckling. Ska jag generalisera skulle jag säga att flytta inte till storklubben förrän du verkligen platsar. Kan du välja mellan att sitta på bänken i Malmö FF eller spela varje match i Lunds BK är det bättre att välja Lund fram till att du platsar i MFF.

– Men det har blivit en hets att flytta till de stora klubbarna. Jag tror att man vill för fort fram och att man väljer bort andra idrotter för att satsa på en sport.

Hur mycket riskerar biologisk mognad att ställa till det när det gäller identifiering av vilka unga förmågor klubbarna och ungdomslandslagen satsar på?

– Det spelar jättestor roll. Man kan slarvigt säga att all forskning hela vägen i alla idrotter visar att ju tidigare man selekterar, desto större roll spelar biologisk mognad. Även social mognad, att man har koll på grejerna, lyssnar på instruktioner och passar tider, för att nämna några exempel, har stor betydelse. Det är heller ingen slump att de som är duktiga i skolan ofta är duktiga idrottare, eftersom de har ordning och reda.

– Tar man uttagning till gymnasiet och mer specifikt killarna, tjejerna har ju ofta kommit längre i sin mognad, kan en kille vara två decimeter längre, väga 20 kilo mer och skjuta som en häst sparkar. Då säger RF att man ska välja ut den med störst potential att bli senioridrottare. Det är en omöjlig uppgift. Det är som att välja potentiell nobelpristagare i den åldern. Så det är inte handbollens fel. Gymnasierna har väldigt många spelare att välja mellan och de ska välja ut några få, då blir det lätt att de tittar på skytteliga eller hur fort spelare springer. Men spelarna kanske inte är bättre än de inte lika fysiskt utvecklade spelarna när de lite mindre spelarna har vuxit ikapp om fem år.

En annan intressant fråga är den om elit vs bredd. Eller snarare om hur det kan normaliseras i högre utsträckning att det inte handlar om någon motsättning mellan de båda utan snarare än samverkan mellan elit och bredd. PG Fahlström är bestämd i sin uppfattning om saken.

– Det finns ingen konflikt där. Det är hur enkelt som helst – en bra och bred ungdomsträning är elitförberedande. Det finns så kallade experter som sitter i tv och pratar om elitförberedande och breddförberedande. Det är okunnigt. Har till exempel handbollsklubbarna en bra och bred ungdomsverksamhet är den också elitförberedande.

– Och det är bra att hålla på med fler idrotter samtidigt. Jag har varit involverad i ett projekt tidigare med alpint och ishockey där man, om man är på alpinträning, ändå får räkna det som närvaro på hockeyträningen. Som handbollsspelare kanske man kan köra friidrott på sommaren, säger PG och ger ett exempel på vad han skulle vilja göra.

– Skulle jag bygga en badmintonhall idag skulle jag kanske bygga tolv banor istället för 14 och använda de två banorna till att göra en gymnastiksal av det med ribbstolar, plintar och tjockmatta för att kunna göra hinderbana och motorikträning 15-30 minuter efter varje ordinarie badmintonträning. Det är därför jag pratar om allsidig träning – det finns de som kommer in på idrottsgymnasier som knappt kan springa Coopertest eftersom de har tränat så ensidigt. Och det leder till överbelastningsskador.

Att få så många som möjligt att spela så länge som möjligt

Elit och bredd hänger så klart även ihop med den kanske största frågan av alla: hur handbollen, och idrotten i stort, ska få så många att syssla med idrott så länge som möjligt. Handbollskanalen bad universitetslektorn dela med sig av sina nycklar för att det ska ”lyckas”.

– Om jag är handbollskille skulle jag fundera på hur jag skulle få fram nästa Lövgren, nästa Gulldén. Och då gäller det att vara rädd om varenda en. Är det något jag har lärt mig av 40 år som forskare och tränare är det att den största likheten mellan de som är bra att de inte slutar. Och att den femte bästa i gruppen kanske är den som blir bäst så småningom. Därför är det viktigt att inte krympa grupperna så tidigt utan låta många vara med långt upp i åldrarna.

– Istället för att någon ska träna många pass och tvingas krympa grupperna är det bättre att ha några färre spelare, då kommer alla att få plats och vi slipper kanske planbristen i handboll om inte alla ska träna så mycket så tidigt.

Ser du några risker i det?

– Utmaningen blir att föräldrar kan säga att i innebandy får de göra si, i basket får de göra så. Handbollen kanske tänker att då måste vi också göra så för att inte tappa de spelarna. En samsyn mellan idrotterna är bättre, men också på förbundsnivå, även om jag inser att det i stort sett är omöjligt. Jag tror att mycket handlar om, även om jag aldrig skulle få någon att säga det, att se till att ungarna väljer just deras sport, säger PG Fahlström och avslutar.

– Skulle jag vara handbollsledare skulle jag se till att ha nyböjarträningar även för 12-13-åringar, för då är det jättemånga som inte får spela fotboll längre. Och har man spelat någon form av bollsport i fem år kan man lära sig spela handboll också. Där tror jag att vi har ett svinn och då måste klubbar ta emot spelare. Man tänker ofta bara på skolstart och när de är 6-7 år, men tänk att få jobba med nybörjare som har spelförståelse och motoriskt kunnande med sig. Där tror jag finns en outnyttjad jätteresurs inom svensk idrott. Och sist men inte minst måste klubbarna bestämma sig för sin linje, en linje de sen måste uppfostra varje ny generation barn och föräldrar. Det måste vara klubbens linje och inte enskilda personers linje.

LÄS MER: Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag
LÄS MER: SHF om selektering: “Av vikt att skapa medvetenhet”
LÄS MER: Norges nya modell: skjuter upp start för ungdomslandslag – byter från tre till två landslag
LÄS MER: Månsson tycker att för många barn och unga flyttar för tidigt: ”Är det bra för svensk handboll?”
LÄS MER: NIU-gymnasium om tidiga flyttar: “Inte säker på att det är det bästa”
LÄS MER: Wedberg om selektering: “En av de största frågorna”
LÄS MER: Lugis akademi – satsar på elit & bredd: ”Bredd föder spets”
LÄS MER: Så jobbar IK Sävehof med sin akademi: “Har uttagning för våra juniorer”
LÄS MER: Lödde Vikings-profilen: “Sverigecupen blir ett pubertetsmästerskap”
LÄS MER: Boquist stod emot lockropen från storklubbarna: “Prioriterat en stor roll”

Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!