Inom svensk handboll finns det gott om exempel på spelare som vid ung ålder flyttar till storklubbar i Handbollsligan. Men det finns de som går andra vägar – Arvid Boquist är en sån. Trots lockrop från de största klubbarna i landet gick den nyblivna 20-åringen ett vanligt gymnasium, stannade länge i Enköpings HF och valde bort Handbollsligan för VästeråsIrsta.
– Jag har alltid prioriterat en stor roll, att jag har varit viktig i laget jag spelat för, säger Arvid Boquist till Handbollskanalen.

Arvid Boquist har alltid haft nyfikna handbollsögon på sig. Föräldrarna Martin och Jenny hade stora karriärer som spelare och Arvid själv målades tidigt upp som en lovande spelare, en av de mest lovande i 2005-kullen.

Han växte upp i Enköping, spelade sin handboll i stadens lag Enköping HF, och redan inför gymnasievalet hörde flera klubbar av sig för att locka Arvid till deras klubb och samarbetsgymnasie. Arvid? Han hade is i magen, stannade i Enköping och fick hela tiden mycket speltid. När han hade gjort en seniorsäsong i division 1 var det dags för första klubbytet, men då blev det inte IK Sävehof, Hammarby IF, IK Sävehof eller Ystads IF utan VästeråsIrsta i Allsvenskan. Till skillnad från många andra unga spelare tog Arvid det lugnt.

– Det har alltid haft att göra med speltid. Jag har alltid prioriterat en stor roll, att jag har varit viktig i laget jag spelat för. Och jag har alltid hamnat där jag ser att jag kommer att få en stor roll. Det var därför jag blev kvar i Enköping så länge och det var därför VästeråsIrsta var mest aktuellt när jag väl flyttade. Man kan aldrig vara garanterad speltid, men jag vill vara i en klubb där jag så nära som möjligt kan vara det, säger Arvid Boquist till Handbollskanalen.

Valde bort RIG och NIU

Det saknades inte möjligheter att göra som ”alla andra” lovande spelare i gymnasieåldern, framförallt spelare på orter där det saknas NIU, alltså att flytta till en större skola med mängder av handbollsträning på schemat. Men istället för Riksidrottsgymnasiet i Göteborg eller studier på ett av Sveriges 31 NIU stannade 16-åringen kvar i Enköping där han studerade på ett ”vanligt” gymnasium utan handbollsträning.

– Jag var väldigt inställd på att flytta, egentligen var jag det under hela högstadiet. Jag tror till och med att jag sökte RIG och NIU. Men när det väl kom till kritan kände jag att det var väldigt tidigt att flytta hemifrån, jag var inte redo. Så jag valde tryggheten. Sen har det alltid funnits bra lag i Enköping med bra struktur och mycket träning. Jag tränade inte lika mycket som de som gick på NIU gjorde, men jag tränade med lika mycket kvalitet. Och innan dess hade jag haft morsan och farsan som tränare. Det fanns tillräckligt med kompetens i Enköping, säger han.

Nu, 20 år gammal, har Arvid Boquist redan hunnit spela tre säsonger seniorhandboll, vilket är mer än många av hans jämnåriga i ungdomslandslagen har gjort.

– Jag tror att jag har blivit en riktig seniorspelare tack vare det. Det är något annat att möta vuxna, det spelar ingen roll om du är bättre på handboll för de vuxna är både tyngre och smartare. Så jag har definitivt blivit mer av en seniorspelare, även om jag har mycket kvar.

”Trivdes inte med den rollen”

Man behöver inte prata länge med Arvid Boquist innan man inser att det är en ovanligt lugn, klok och reflekterande 20-åring på andra sidan av samtalet. Bakom hans mogna beslut att ta sin tid och välja klubb efter speltid och miljö ligger hans eget sätt att vara, men även stöttning av föräldrar som förstår sig på handbollens värld.

– Jag har alltid fattat besluten själv, men det är klart att vi pratar mycket handboll hemma. Men när det gäller att flytta hemifrån har jag känt att det varit ett stort steg och att mycket annat måste klicka eftersom jag är så ung. Därför har det varit bättre för mig att fokusera på handboll och att bli serverad käk hemma.

– Det första ungdomsmästerskapet jag spelade, när vi blev tvåa, kände jag för första gången i mitt liv hur det var att inte vara så viktig. Och det hjälpte mig nog mycket i kommande val eftersom jag insåg att jag inte trivdes alls med den rollen. Då är det bättre att ta det sakta. Sen att det blev Västerås, det kunde ha blivit en annan klubb, var för att jag kunde bo hemma och ta det ett steg i taget, både på plan och utanför.

Hur mycket handlar om att ha tålamod och att tro på sin egen förmåga, sin väg?

– Mycket handlar om tålamod. Men också om att ha en förståelse att även om det på pappret ser bättre ut att vara spelare i Handbollsligan så är det bättre att spela i Allsvenskan än att sitta på bänken i Handbollsligan.

– Jag har hela tiden försökt tänka på vad som passar mig bäst som människa. Och mycket av det handlar om miljö. Jag förstår att om ungdomsverksamheten i föreningen där man spelar är lite knackig, då vill man flytta. Men jag har aldrig behövt det och då är det lätt att ha

Arvid Boquist ger onekligen intrycket av att vara en reflekterande person, en tänkande person. Men ibland är det precis de personlighetsdrag som kan ställa till det för honom, berättar han.

– Min största utmaning har varit att med alla de tankarna sipprar det lätt in tvivel. Framförallt eftersom jag har varit skadad en del och kanske inte alltid varit så bra som jag har velat. Det är lättare att tänka negativt än positivt tyvärr.

– Och jag slet med självförtroendet när jag gick från att vara ganska överlägsen som junior till att möta seniorer och inte kunna göra samma saker på plan.

Varför tror du att flera andra i din situation resonerar annorlunda vid klubbyten och flyttar till de största klubbarna i Sverige?

– Det är en bra fråga. Men jag tänker att det är klart att man vill spela i de största klubbarna, samtidigt är det upp till varje enskild person. Ibland kan det vara bättre att få träna i en bra miljö och att vara sämst på träningen är kanske det mest utvecklande. Men enligt mig hänger allt på vad klubben man pratar med har för plan, att man får lov att växa in i det de första åren.

Vilket är ditt råd till andra unga och ambitiösa spelare som vill mycket med sin handboll men kanske spelar i mindre föreningar likt Enköping?

– Träna bra. Se till att träningsmijön är bra. Och fortsätt ha kul, det behöver inte vara så allvarligt alltid utan man kan fortfarande tycka det är kul med handboll även om man satsar. Och försök hamna i en miljö där du är viktig i seniorsammanhang, avslutar Arvid Boquist.

LÄS MER: Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag
LÄS MER: SHF om selektering: “Av vikt att skapa medvetenhet”
LÄS MER: Norges nya modell: skjuter upp start för ungdomslandslag – byter från tre till två landslag
LÄS MER: Månsson tycker att för många barn och unga flyttar för tidigt: ”Är det bra för svensk handboll?”
LÄS MER: NIU-gymnasium om tidiga flyttar: “Inte säker på att det är det bästa”
LÄS MER: Wedberg om selektering: “En av de största frågorna”
LÄS MER: Lugis akademi – satsar på elit & bredd: ”Bredd föder spets”
LÄS MER: Så jobbar IK Sävehof med sin akademi: “Har uttagning för våra juniorer”
LÄS MER: Lödde Vikings-profilen: “Sverigecupen blir ett pubertetsmästerskap”

Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!

Varje år avgörs Sverigecupen för spelare som ska börja gymnasiet året efter. En stor möjlighet för många, men också en hets bland föreningar att värva spelare. Bjarne Persson i Lödde Vikings har sin bild klar av formatet Sverigecupen.
– Jag förstår varför turneringen finns, den är en fest för de som är med, men samtidigt lag tas ut baserat på biologisk mognad. Sverigecupen blir ett pubertetsmästerskap, säger profilen till Handbollskanalen.

Bjarne Persson har varit med och byggt upp Lödde Vikings till en stark ungdomsförening som gjort flera fina resultat på USM och som dessutom fostrat mängder av spelare, både till bredd och elit. Men Lödde Vikings klubbchef är samtidigt bekymrad över utvecklingen inom svensk handboll, där det kan läggas för mycket energi på att värva barn och unga från andra lag jämfört med att utveckla den egna föreningen.

– Att lägga mer energi på att ta från andra än att utveckla den egna verksamheten är definitivt något som finns där ute. Hade du å andra sidan ringt och frågat ansvariga i Kävlinge HK så hade de sagt att vi tar spelare från dem. Och så är deras värld. Men i min värld är det så att om man som vi lägger otroligt mycket resurser på att ha fystränare kopplat till alla lag från 13 års ålder ser jag det faktum att spelare söker sig till oss som en konsekvens av det, säger Persson.

– Men jag är rädd att det man ser inom fotbollen och ishockeyn successivt är på väg in i handbollen. Ett exempel är när barnen spelar Sverigecupen – då sitter alla elitklubbar där som har samarbete med gymnasie och scoutar spelare. Det kan vara bra för vissa, men inte för alla. Jag tror att stödet och hjälpen hemifrån gör att du kan träna mer och bättre – det ger mer effekt än att bara träna med spelare på exakt samma nivå.

Bjarne Persson pratar vidare om Sverigecupen och även om USM och den problematik, eller svårigheter, som finns kring de turneringarna.

– Jag förstår varför Sverigecupen finns, den är en fest för de som är med, men samtidigt tas lag ut baserat på biologisk mognad. Det är klart att man missar talanger som är födda sent på året. Därför är det viktigt att prata om det och att man vet att det här existerar. Emme Adébo och jag hade en tanke när vi jobbade på HF Syd att vi skulle starta distriksmästerskap där åldersindelningen på lagen som möttes var 1 juli till 30 juni istället, eftersom man då hade fått en annan bild av vilka som var bäst. Vi ställde frågan till några föreningar, men de var inte så intresserade.

– Som upplägget är nu blir Sverigecupen ett pubertetsmästerskap.

Underdog-fenomenet

Löddeprofilen menar att det i mångt och mycket är ännu “värre” när det kommer till USM och de olika stegen som spelas där.

– Framförallt i P14-klassen. I vissa lag springer där någon kille som är 195 centimeter lång och väger 75 pannor, som då möter en kille som är bara barnet och inte ens kan stava till pubertet, en kille som knappt kommer upp i 40 kilo med med skolväska på ryggen. De hade inte mött varandra i brottning direkt.

– Där handlar det om ledarna och att man är duktig på att peppa och lyfta dem som man märker är intresserade, har boll i sig men kanske är sena i puberteten. Det finns ju något som heter underdog-fenomenet och det handlar om att de som är födda sent utvecklar talanger för att överleva eftersom de är fysiskt underlägsna.

Persson utvecklar sitt resonemang om underdog-fenomenet:

– Det kan vara så att det motoriskt sett är bättre om puberteten infaller senare. Och med det menar jag att de som hamnar i puberteten tidigt lär sig att spela handboll på ett sätt eftersom de är fysiskt överlägsna och att de därför inte når sin fulla potential. De kanske i åldrarna 12-16 år kan hoppa och skjuta över andra och lär sig därmed ett beteende som inte fungerar lika bra när alla är mer eller mindre lika stora.

– Det är därför det ställer krav på ledarna att motivera. Vi gjorde ett försök i Lödde med pojkar födda 2009-2011 att hitta grupper efter fysisk mognad, men den sociala kontexten med kompisar och så gjorde att det inte fungerade, de ville spela med kompisarna de gick i skolan med.

Så jobbar Lödde med elit och bredd

En ständig fråga inom svensk handboll, som så klart hänger ihop med biologisk mognad, är den om elit och bredd. Lödde Vikings har sitt sätt att jobba för att få med både de som verkligen vill satsa på handbollen och de som inte har samma ambitionsnivå.

– Vi har jobbat likadant i rätt många år nu där spelarna får styrketräning och gym som en naturlig del i att spela handboll när de är 13 år. Det är ofta där man kan se om de brinner extra eller inte. Så när de kommer upp till 13-14-års ålder är det tre handbollspass och ett kollektivt gympass i veckan. Och de som vill lite mer och brinner lite mer kanske hoppar över en träning med det egna laget och tränar en eller två gånger med de som är ett eller två år äldre, för att få den utmaningen.

– Sen är det så att vi toppar i USM, men inte i det vanliga seriespelet. Vi vill att alla ska spela med varandra, även om vi självklart också anmäler lagen i nivåanpassade serier. Vissa av spelarna kanske spelar 80 procent av matcherna i en tuff serie och 15-20 procent i en lite lättare serie, och sen är där även tvärtom. Det handlar till 100 procent om att du ska både lyckas och misslyckas på matcherna för att lära dig mest, säger Bjarne Persson och avslutar.

– Selektering blir först när de får lov att spela seniorhandboll. Då bedömer vi om de klarar av att spela på den nivån.

LÄS MER: Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag
LÄS MER: SHF om selektering: “Av vikt att skapa medvetenhet”
LÄS MER: Norges nya modell: skjuter upp start för ungdomslandslag – byter från tre till två landslag
LÄS MER: Månsson tycker att för många barn och unga flyttar för tidigt: ”Är det bra för svensk handboll?”
LÄS MER: NIU-gymnasium om tidiga flyttar: “Inte säker på att det är det bästa”
LÄS MER: Lugis akademi – satsar på elit & bredd: ”Bredd föder spets”

Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!

IK Sävehof var en av pionjärerna (pionjären?) inom svensk handboll när det kommer till akademiverksamhet då klubben har haft en officiell akademi i över tio år. Men hur jobbar egentligen världens största handbollsklubb med sin akademi? Vi bad Linus Ekman, som kom till IK Sävehof redan 2009, och kan klubben utan och innan, att svara på det.
– Man gör en akademi till vad man själv vill att det ska vara. Hos oss är alla välkomna fram till att de är juniorer och då har vi en uttagning, säger Ekman till Handbollskanalen.

IK Sävehof, världens största handbollsklubb, startade officiellt sin akademi säsongen 2013-14. Linus Ekman kom till klubben 2009 som akademispelare, även om det på den tiden inte kallades för det. Ekman inledde som spelare i föreningen men har även verkat som assisterande tränare till Michael Apelgren samt med klubbens akademi, innan han blev huvudtränare inför årets säsong.

Men precis som när man frågar andra om just ordet akademi är ordets betydelse lite oklar för 32-åringen.

– Vad betyder egentligen akademi? Det är ju lite diffust. Man gör en akademi till vad man själv vill att det ska vara. Hos oss är alla välkomna fram till att de är juniorer och då har vi en uttagning, säger Ekman till Handbollskanalen.

I IK Sävehof är det F16, P16, F18 och P18 som ingår i klubbens akademi. När det gäller 16-åringar är alla välkomna, men däremot har klubben uppdelning i form av träningsgrupper, detta eftersom de har så många spelare.

– Det varierar mellan 50 och ibland upp emot 90 spelare i de åldrarna och därför har vi träningsgrupper utifrån var vi bedömer att spelarna är träningsmässigt. De tränar med spelare på sin egen nivå. Sen kan man bli uppflyttad att träna med juniorerna och man kan även bli uppflyttad till det vi kallar gul grupp eller svart grupp, förklarar Ekman.

De är med och väljer spelarna

På juniorsidan har Sävehof som redan nämnt en uttagning. Spelare tas ut och blir då erbjudna en plats i klubbens S-hof-lag, som spelar i seniorserier både på flick- och pojksidan.

– Din plats är inte garanterad under två år utan det blir en ny uttagning efter ett år och där är alla med. Du behöver bli uttagen igen till nästa år även om du redan tillhör S-hof.

Vilka är med och väljer ut spelarna?

– Det gör tränarna som spelarna har haft under säsongen, juniortränare, sportchef, akademichef Andreas Wallin, A-ungdomstränare och några till runt laget, säger Ekman, och berättar att de har några möten varje år där de tittar igenom samtliga spelare i akademin.

Vad baserar ni uttagningen på, är det säsongen som har gått?

– Det är säsongen som har gått, men även potential. Det kan finnas någon som har förutsättningar för att bli otroligt duktig, men som kanske inte har en så stor kropp. Det kan vara någon som har haft skador eller varit sjuk i ett halvår. Egentligen värderas allt under de två senaste åren. Men vi vill inte ha en för stor trupp, den ska vara någonstans mellan 20 och 28 personer. Så det handlar mycket om planering och inte bara över nästa år utan för två-tre år framöver.

Det är inte alltid självbilden hos barn och unga stämmer med hur verkligheten ser ut. Spelare kanske tror att de ligger längre fram än de gör och då finns det risk för stor besvikelse och tappad motivation om de inte blir uttagna till S-hof. Hur hjälper ni spelarna i det läget?

– När vi ska ge besked till spelare har vi ett möte, oavsett om det är ett positivt eller negativt besked. Om det är ett negativt besked har vi ett kort möte där vi ger ett svar och inget mer egentligen. Direkt efter mötet bokar vi in ett nytt möte om två veckor och det mötet är betydligt längre. Anledningen till att vi gör så är att omvärlden försvinner för spelare i den åldern när de får ett negativt besked. Då hör spelarna bara det negativa och har svårt att komma med följdfrågor eller vad det kan vara. Det blir inte ett bra forum för fortsatt diskussion, förklarar Ekman.

– Under de två veckorna hinner personen hem och prata med mamma och pappa, syskon, rådgivare eller vad det nu kan vara. Sen har vi ofta ett bra andra möte där vi kommer fram till hur vi ska jobba framåt. Vi vill så klart hjälpa spelaren oavsett om den ska spela på elitnivå eller inte. Vi försöker vara så hjälpsamma som möjligt där med att kontakta klubbar om spelaren vill det. Och vill han eller hon inte spela handboll försöker vi hitta ett sätt att ha kvar personen i klubben, som ungdomstränare, domare eller vad som helst.

Ekman – en produkt av att flytta tidigt

Linus Ekman var 16 år gammal när han flyttade från Hammarö till IK Sävehof. Eftersom han själv har gjort resan från en mindre förening till en gigantisk förening med tillhörande akademiverksamhet, och sedan jobbat i föreningen i många år därefter, är han en bra person att fråga om fördelar och nackdelar med spelare som flyttar hemifrån vid tidig ålder.

– Jag, som är en produkt av att flytta tidigt, ser mycket positivt med det. Jag kom från ett mindre handbollslän där det inte fanns så många alternativ om man ville satsa och därför var Sävehof och gymnasiet en fantastisk möjlighet till att fortsätta min elitsatsning.

– Men det finns så klart nackdelar också. Du urvattnar på ett sätt mindre klubbar eller län på framstående spelare, vilket kan leda till att andra i laget tappar suget och satsar på andra idrotter. Hela ålderskullar kanske fallerar. Och det är kanske inte alltid positivt varför någon ska flytta från Stockholm till Göteborg eller från Ystad till Stockholm, för att ge två exempel. Och vissa som är i den åldern är inte mogna att flytta, men det vet man å andra sidan inte alltid förrän man har flyttat.

– I stort ser jag ändå positivt utifrån småstadspersonernas perspektiv att de ges en möjlighet att satsa på handboll. Och det är viktigt att komma ihåg att alla är unika.

Men läggs det ibland för mycket energi på att locka över spelare från andra föreningar kontra att utveckla den egna verksamheten?

– Ja, till viss del tycker jag det. Jag tycker ibland att man underskattar sin egen verksamhet och att det är lättare att bli imponerad av en ny spelare som man inte ser dagligen, än av sina egna spelare. Och då skapas en större hets kring att ta andra spelare. Men jag upplever att vi försöker så mycket som möjligt värdera vad vi har i vår egen verksamhet innan vi tittar på andra. Jag upplever att vi i Sävehof ibland får en orättvis stämpel att vi tar alla, men det får man tycka vad man vill om.

– Att det blir en extern hets är inte så konstigt, för det är lätt att bli avtrubbad. Du kanske har Sveriges största talang född 2012, men ser du honom varje dag blir du till slut van vid vad han gör. Om du sen ser någon som kanske är sämre både handbollstekniskt och taktiskt men spelaren är ny, så blir du imponerad. Det är naturligt som människa att tänka så.

När det kommer en ny spelare till er i samband med gymnasiestart, hur ser kommunikationen ut med spelaren och spelarens föräldrar för att se till att personen trivs?

– Först och främst pratar vi alltid med föräldrarna, det är de som är vuxna i rummet. Och på Partille gymnasium och i Sävehof har vi tillsammans en fadderverksamhet där du som spelare blir tilldelad en personlig fadder. Jag blev tillsammans med Anna (Lagerquist) fadder till två tjejer, varav en bor kvar. Vi blir då kontaktpersoner till föräldrarna där de kan be om hjälp, men det kan även vara om spelaren vill komma på söndagsmiddag eller bli lite ompysslad. Kanske hjälp att köpa Ipren eftersom de inte får det när de är under 16 år, säger Linus Ekman och avslutar.

– Alla tilldelas en fadder. Faddern kan vara tränare, spelare i herrlaget, föräldrar i A-ungdom eller junior. Det är en trygghet för spelarna men även för föräldrarna. I faddergruppen har vi också två personer som är drivande. Sen är det upp till familjerna, barnen och föräldrarna, hur mycket de vill använda sig av sina faddrar.

LÄS MER: Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag
LÄS MER: SHF om selektering: “Av vikt att skapa medvetenhet”
LÄS MER: Norges nya modell: skjuter upp start för ungdomslandslag – byter från tre till två landslag
LÄS MER: Månsson tycker att för många barn och unga flyttar för tidigt: ”Är det bra för svensk handboll?”
LÄS MER: NIU-gymnasium om tidiga flyttar: “Inte säker på att det är det bästa”
LÄS MER: Lugis akademi – satsar på elit & bredd: ”Bredd föder spets”

Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!

En av de, sett till antal aktiva, största akademierna i svensk handboll är den i Lugi HF, med 244 spelare bara i åldrarna 15 till 19 år. I en stor intervju med Handbollskanalen berättar Emme Adébo, klubbchef i Lugi, bland annat om hur de byggde upp ungdomsverksamheten igen efter den ekonomiska krisen, varför de har en arvoderad huvudtränare per ungdomslag och om individuella utvecklingsplaner. – Jag är övertygad om att bredd föder spets, säger Adébo.

Det finns en del akademier inom svensk handboll, där vissa kallar det för akademi och andra kallar det för ungdomsverksamhet. Lugi HF är, med sina 244 aktiva ungdomar enbart i åldrarna 15 till 19 år, en av de stora drakarna inom svensk handboll. Men under den värsta ekonomiska krisen var allt på väg att gå helt åt skogen för den anrika föreningen.

– För ett och ett halvt år sedan började vi bygga upp vår förening igen och en av sakerna vi insåg var att en av de mest väsentliga delarna i föreningen är att ha en bra och stark ungdomsverksamhet. Det är grunden och hjärtat i föreningen, inleder Emme Adébo vår intervju med att berätta.

Det Lugi gjorde var att de under sitt omtag i föreningen fokuserade på de ”sista åldrarna”, alltså tjejer och killar som var från 15 till 19 år. Klubben löste finansiering och kunde på så sätt öka resurserna kring ungdomslagen.

– Vi valde att kalla det för akademi, vilket man kan tycka är dumt eftersom folk kan förknippa det med olika saker. Inom fotboll och ishockey är det vanligt med selektering, men vi valde ändå ordet akademi eftersom det passar bra i Lund och i Lugi. Sen har vi valt att definiera det på vårt eget vis vad det är för något.

– För oss är akademi något annat. Det är likt fotbollen och ishockeyn på så sätt att det finns mycket resurser, men det som är olikt är att vi inte har selektering på det sättet utan alla får vara med. Sen har vi selektering i USM för 16- och 18-åringar där vi har ett förstalag och ett andralag.

Drömmer om att bli Nordens bästa utvecklingsmiljö

Som redan nämnt finns det alltså 244 spelare i Lugi som är från 15 till 19 år gamla. Adébo berättar att det finns ett antal grundläggande principer som de följer i akademin.

– Vi tycker att de principerna står ut lite eftersom vi har en dröm vi försöker bygga, en dröm att bli Sveriges och Nordens bästa utvecklingsmiljö för unga spelare. Det finns mycket krav på spelarna, men det finns inga krav att vara bra på handboll. Vi tar heller inte emot spelare från andra föreningar hux flux, även om det kommer lite spelare utifrån, utan majoriteten av spelarna kommer från Lugi.

– Kraven är att träna och vara seriös med sin handboll, även om man inte är bäst i laget.

Vad har de ökade resurserna inneburit mer konkret?

– Samtliga lag har en arvoderad huvudtränare som inte är förälder till någon av spelarna. Samtliga lag har även en sjukgymnast och målvaktstränare. Dessutom har vi en anställd fystränare som hjälper alla lag i akademin. Tillhör man akademin får man dessutom ett rabatterat gymkort till Gerdahallen där alla föreningens lag tränar. Vi försöker helt enkelt skapa en så proffsig miljö som möjligt för att kunna utveckla så många som möjligt att bli sitt bästa jag på sin nivå.

– Förhoppningsvis leder det till en massa bra saker. Att få fram en massa bra spelare är självklart, men vi vill också behålla så många som möjligt inom handbollen. Vi har 80 juniorspelare i Lugi, 40 tjejer och 40 killar, och i Partille Cup tror jag att vi hade tre F18-lag och tre P18-lag. Det är vi stolta över. Jag tror inte att någon annan handbollsförening i Sverige lyckats behålla så många spelare så länge.

– Sen vill vi också vara skitbra på handboll, men jag är övertygad om att bredd föder spets.

Lugi har också en tydlig inriktning och det är individuella utvecklingsplaner för samtliga 244 spelare i akademin. Samtliga utvecklingsplaner finns digitalt i klubbens system.

– Alla akademitränare har sen ett ansvar att göra upp planer och sen följa upp dessa med spelarna. Vi har haft en anställd på halvtid som akademiansvarig i Mads Lyhne Nielsen och under våren tar Robert Månsson över som sportchef för elitlagen och som akademichef. Men att vi har haft den här resursen i Mads i snart två år har gjort att vi har kunnat jobba väldigt strukturerat och utveckla principer för hur vi vill jobba i vår akademi, säger Adébo.

– Det är superviktigt att få fram elitspelare, men det är lika viktigt för oss att fostra goda samhällsmedborgare. Vi tror stenhårt på båda.

Hur mäter ni hur väl ert sätt att arbeta med akademin fungerar?

– Det gör man i efterhand. Hur många spelare är kvar i verksamheten? Hur många blir elitspelare? Hur många blir domare eller funktionär? Hur många sitter i styrelsen? Hur många blir sponsorer? Vi behöver hitta sätt i handbollen att uppfinna och bevara oss själva.

– Vi jobbar också med exit-samtal för att ta reda på varför spelare slutar. Och vi tycker det är viktigt att inte pressa spelarna att välja handboll – det är nyttigt att syssla med fler idrotter samtidigt.

”Inte speciellt glada för att spelare flyttar hemifrån”

I vår intervju med Ola Månsson, Lugis kommande huvudtränare för herrlaget, riktar han kritik mot att klubbar i för hög utsträckning påverkar spelare att flytta hemifrån för att välja deras gymnasie och klubb. Handbollskanalen frågar givetvis Adébo vilka fördelar och potentiella risker han ser med att 15- och 16-åringar flyttar hemifrån för att satsa på handboll.

– Vi är inte speciellt glada för att spelare flyttar hemifrån utan tycker generellt att 16-åringar borde bo hemma hos sina föräldrar. Det händer att någon spelare utifrån verkligen vill till Lugi och i undantagsfall har vi tagit emot spelare. Det är heller inte så lätt att komma in på Polhemsskolan eftersom det finns så många duktiga lokala spelare här. Dessutom är det ganska höga betygskrav för att komma in.

– Min åsikt är att det borde varit mycket bättre att utveckla fler NIU som är starkare så att spelare inte behöver flytta. Jag är inte förtjust i tanken att min son skulle flytta hemifrån när han blir 16 år.

Läggs det ibland för mycket tid och kraft på att värva unga spelare från andra föreningar jämfört med att utveckla den egna verksamheten?

– Det är klart att det är bättre ju fler föreningar som satsar på att utveckla sin egen grej, snarare än att värva från andra. Eller att de blir besvikna på spelare som lämnar men själv inte har något erbjudande som är bra nog. När man tappar en ung spelare, som vi gjorde för första gången egentligen i klubbens historia (Harry Cato Jablonsky till HK Malmö, reds.anm) måste man navelskåda sig själv. Var vårt erbjudande tillräckligt bra? Spelare som trivs i sin egen förening och utvecklas vill ju inte lämna. Det är en viktig poäng tycker jag, säger Emme Adébo.

LÄS MER: Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag
LÄS MER: SHF om selektering: “Av vikt att skapa medvetenhet”
LÄS MER: Norges nya modell: skjuter upp start för ungdomslandslag – byter från tre till två landslag
LÄS MER: Månsson tycker att för många barn och unga flyttar för tidigt: ”Är det bra för svensk handboll?”
LÄS MER: NIU-gymnasium om tidiga flyttar: “Inte säker på att det är det bästa”

Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!