Handbollskanalens nya artikelserie behandlar flera stora frågor inom svensk handboll som till exempel selektering, akademier, elit och bredd, spelarutbildning och hur handbollen ska få så många som möjligt att spela så länge som möjligt. Vi bad därför svensk handbolls högst sittande representant, Svenska handbollförbundets generalsekreterare Robert Wedberg, att besvara frågor på det temat.
– En av de största frågorna blir hur vi som idrottsrörelse ska navigera i den lite förändrade synen kring selektering och toppning, säger Wedberg.
Det är inga enkla eller små frågor vi försöker toucha vid i den här artikelserien, men likväl frågor som är intressanta att ta en djupdykning i. Men för att kunna göra det behöver några av svensk handbolls största representanter hjälpa oss. Och där kommer Robert Wedberg in i bilden.
Tror du att, om vi generaliserar, handbollen och vissa av dess representanter, känner press från andra idrotter att de ska ”ta barnen”? Alltså att handbollen ska förlora spelare till andra idrotter och att det i ett försök att förhindra det därför blir högre krav på träningsnärvaro och tidigare selektering?
– Det skulle jag vilja paketera till något idrottspolitiskt om man tittar på strategiperioden som vi fortsatt är inne i, det kommer ju en ny i maj för idrotten i stort. Under perioden vi är i nu var det ett väldigt tydligt anslag genom hela idrotten att den skulle gå från en triangel till en rektangel, något som genomsyrade perioden fram till för ett och ett halvt år sedan ungefär, säger generalsekreteraren.
– Tabellen har tagits bort i alla idrotter för de yngsta och det är en resa som hela idrotten har varit med på. Sen har det hänt något efter pandemin där det från olika idrotter kommit tydliga signaler att spel utan tabeller inte fungerar för deras spetsverksamhet. Det i sin tur är signaler om tidigare selektering och toppning.
Hur ser SHF på det?
– Vi har absolut inte gått i den riktningen med något beslut utan vi jobbar vidare med vår linje. Det är väldigt viktigt för oss att vi har regionala samlingsdagar eftersom alla inte kommer att spela mästerskap. Men vi märker av trycket, och det trycket kommer att synas i hela idrottsrörelsen. Det är naturligtvis inte så att vi som handbollsrörelse går vid sidan av det.
– En av de största frågorna blir hur vi som idrottsrörelse ska navigera i den lite förändrade synen kring selektering och toppning, framförallt efter den nya strategin från Riksidrottsförbundet. Det är ingen lätt fråga, men det viktigaste är att man är medveten om att det här är något vi måste prata om och varför öppna med för att inte gå bort oss. Vi måste fortsätta jobba hårt för att klara av bredd och elit, som är precis lika viktiga för oss. Det ska inte finnas någon motsättning där.
Du kommer in på elit och bredd, hur svår fråga är fördelning av resurser mellan de här delarna?
– Jag tycker inte att den är svår. Vi är tydliga med vad som är vad och vi försöker jobba med fonderingar och annat för att inte ta pengar till elit i panik utan att det finns backup så att vi inte tar från breddverksamheten.
– Däremot kan det finnas ett annat tryck i vissa föreningar, men där vet jag inte exakt hur det ser ut. Jag tror generellt att handbollsföreningarna är bra på de fördelningarna, framförallt eftersom så pass många av våra största ungdomsföreningar också är elitföreningar. Och eftersom det i vår sport finns förhållandevis lite pengar jämfört med fotboll och ishockey tror jag att balansen är ganska naturlig hos oss.
Hur jobbar ni mer med frågan om elit och bredd och dess samverkan?
– Det finns med i vår strategi där det är precis lika viktigt med båda delarna. Och vi ser synergieffekter. Intresset kring våra landslag är enormt och det hänger ju ihop med att vi behöver ha tillskott med nya spelare och ta hand om dessa på bästa sätt. Det är ett system som hänger ihop väldigt tydligt för vår del.
I flera andra sporter, fotboll och ishockey är två exempel på det, flyttas elitutvecklingen ner i åldrarna. Finns det en risk att det blir så även inom handbollen framöver?
– Man får nog vara beredd på att trycket kommer eftersom det har flyttats ner i andra idrotter, det får vi nog leva med ett tag framöver. Jag tror inte att vi behöver skapa den typen av akademier tidigt som andra idrotter gör. Snarare handlar det om att utveckla vår modell och hålla fast vid de saker vi har. Men en sak som är viktig att vara tydlig med är att vi tillåter tävling på ett sunt sätt. Det kommer att sprida sig nedåt i åldrarna nu när man ska tävla igen och då gäller det att göra det snyggt, bra och schysst.
Finns det risk att det allt oftare blir ett större fokus från föreningarnas sida att hitta de största talangerna snarare än att utveckla den egna verksamheten?
– Det finns alltid en risk att man känner tryck att hitta en snabb lösning på saker. Vi från förbundets sida får försöka hjälpa till så mycket vi kan med utbildningar. Vi kommer alltid ha spelare som är tidigt ute i sin utveckling och det måste de få vara, men vi måste ändå kunna ge andra chansen, och framförallt chansen att komma tillbaka. Det är aldrig kört.
– Och det är viktigt att fånga upp spelarna som inte blir uttagna till landslag. Det svåra internationellt vad gäller ungdomsmästerskap är ju att det spelas varannat år för kullarna och de som är födda ’fel’ år kan ju vara de största talangerna egentligen.
När det gäller spelare som inte blir uttagna till ungdomslandslag, hur stort ansvar bör ligga på SHF att fånga upp de spelarna? Hur stort ansvar bör ligga på klubbarna?
– Det är klart att vi har ett jättestort ansvar. Som jag nämnde tidigare får det inte vara kört om man inte blir uttagen till Sverigecupen, riksläger eller ungdomslandslag, utan att det sker en uppsamling och arbete där emellan.
– Vi får heller inte glömma att vi parallellt har en otroligt viktig del som är gymnasieverksamheten där flera hundra tjejer och killar kommer in varje år. Det är en jättestor matta för utveckling för många fler än de som blir uttagna till riksläger till exempel.
– Det tredje spåret är så klart att föreningarna jobbar med välutbildade tränare.
Hur kan svensk handboll bli bättre på att hjälpa spelarna som tappar motivationen av olika anledningar och väljer att sluta spela helt och hållet?
– Vi kan absolut bli bättre på det och det finns olika spår. Jag tror väldigt mycket på samarbete mellan föreningar. Vi har många lok i form av stora föreningar som har mycket ungdom och även elit. Det är kanske inte de som i alla lägen ska fortsätta dra när spelarna når en viss ålder utan istället utnyttja samarbeten med föreningar på andra nivåer så att spelarna kan fortsätta spela. När du väl är i ett lag och spelar har det egentligen inte så stor betydelse vilken nivå du spelar på utan det är kärleken till sporten som är det centrala.
– Ett annat spår handlar så klart om att bli ledare eller något annat istället för spelare. Vi försöker jobba mer med unga ledare i olika sammanhang för att öppna upp det spåret för de som har det intressant. Och vi har en enorm potential i att få fram fler unga kvinnliga ledare.
Inom en sport som ishockey har de gått ifrån att de tidigare uttalat försöka motarbeta den delen av idrottsrörelsen som varit mer privat och kommersiell, till att de nu till synes omfamnar den, som en ren överlevnadsfråga. Hur ser SHF på den utvecklingen inom handbollen?
– För det första har vi väldigt lite av det kommersiella, utan vår idrott bottnar fortfarande fullt ut i föreningssidan. Men det är klart att vi följer utvecklingen i andra sporter och att det är troligt att det kommer att komma in mer och mer även i handbollen. Det får vi vara vakna på.
Regeringen har genom RF kommit med hintar om att de kan behöva se över den statliga bidragsdelen kopplat till elitsatsning och selektering eftersom det inte går hand i hand med statens mål om att så många ska kunna idrotta så länge som möjligt. Hur ser SHF på risken att det som pågår även inom handbollen, om än i mindre skala än i vissa andra idrotter, riskerar att slå bort en viktig källa till inkomst?
– Bidragen ändras hela tiden och det är politiken som till stor del styr det. Vi behöver följa RF och politiken till stor del. Sen kan vi göra vad vi kan, men det är klart att vi helst vill ha mer bidrag till idrotten. Nu går mycket pengar riktat till olika insatser, som Idrottsklivet i utsatta områden till exempel.
Ishockey, fotboll och tennis är ju vanliga skräckexempel när det gäller selektering. Var är handbollen på väg? Vill handbollen dit de sporterna har rört sig tidigare?
– Som jag sa i början är det klart att omvärlden trycker på. Det kanske sker förändringar, men det viktiga är att jobba med breddspår parallellt och inte bara jobba med elit.
– Det är svårt att se några fördelar med att hamna där vissa andra idrotter har hamnat. Forskningen är ganska entydig med att det är svårt att tidigt bestämma vilka som är stora talanger, avslutar Robert Wedberg.
LÄS MER: Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag
LÄS MER: SHF om selektering: “Av vikt att skapa medvetenhet”
LÄS MER: Norges nya modell: skjuter upp start för ungdomslandslag – byter från tre till två landslag
LÄS MER: Månsson tycker att för många barn och unga flyttar för tidigt: ”Är det bra för svensk handboll?”
LÄS MER: NIU-gymnasium om tidiga flyttar: “Inte säker på att det är det bästa”
Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!