Oj, så mycket intryck jag har efter att ha jobbat med artikelserien om psykisk ohälsa i flera veckor och ha pratat med ett 50-tal personer. Nu tänkte jag försöka koka ner det till en (förhoppningsvis) någorlunda läsvärd krönika på ämnet.
För det första har en sak blivit väldigt tydlig för mig under arbetet med den här artikelserien: beroende på vem du pratar med får du väldigt olika svar på frågan hur bra svensk handboll är på att lyfta, och arbeta med, frågan om psykisk ohälsa.
Det finns de, Lova Mellegård, Louise Svensson, Cecilia Dautovic Bergh och Per Johansson för att nämna några, som menar att det finns mycket mer som kan och bör göras. Men det finns även de, främst representanter från förbundet och SEH som Hanna Fogelström, Robert Wedberg och Peter Gentzel, som menar att det ser bra ut ur ett svenskt perspektiv när det gäller de här så viktiga frågorna.
En viss belåtenhet tycks finnas
Men mina tankar då? Jag tycker mig ana, och jag kan ha fel, en viss belåtenhet hos flera av de styrande personerna inom svensk handboll. Det målas gärna med breda penseldrag och det pratas om hur bra svensk handboll är på frågorna om psykisk ohälsa, men samtidigt är det uppenbart att allting kunde bli betydligt bättre. Jag säger inte att jobbet med den psykiska hälsan är dåligt, men bilden som målas upp kanske inte riktigt stämmer med verkligheten.
Och det viktiga att komma ihåg i detta? Det är okej att allting inte fungerar perfekt. Och det är okej att säga det, oavsett om du heter Per Johansson, Toni Johansson, Eric Westergren Malmberg eller Nina Dano och är modig nog att prata om ämnet, eller om du heter Robert Wedberg, Hanna Fogelström eller Peter Gentzel och har stora roller inom svensk handboll.
Är det inte precis det vi borde lära oss när det gäller psykisk ohälsa? Det är okej att vara sårbar. Vem har sagt att allting måste vara enkelt och bra alltid? Vi kommer aldrig att få bukt med problemen inom svensk handboll om inställningen, oavsett om den bara är en inställning man har utåt eller vad det nu är, är i stil med ”allting fungerar jättebra och vi arbetar jättehårt för att allting ska bli jättemycket bättre”. Det duger inte.
Nummer 1 enligt mig att ta tag i är ledarutbildningarna. Och det måste komma från högsta ort, alltså förbundet. Se till så att ledare i högre utsträckning får lära sig vad det innebär att se personer, att lyssna, och framförallt att skapa en miljö där någon framtida Lova, Eric eller Nina vågar berätta om de mår dåligt. Och sen se till att ledarna fortbildas på ämnet – det här är inte något som det räcker att läsa om under en ledarutbildning över en helg – det här måste man jobba med konstant. Sen att det alltid finns ledare som kommer att välja att ignorera det för att de vill gå sin egen väg, ja det är lite svårare att göra något åt. Men inte omöjligt. Det är upp till var och en hur de vill hantera om de ser en ledare eller annan person som behandlar någon annan på ett sätt som inte är okej.
Nummer 2: Det är bättre att lägga grunden tidigt, långt ner i åldrarna. Både vad gäller att uppmuntra barn och unga att prata om hur de mår, men också genom att vänja dem vid motgångar och hur man bäst hanterar dessa. Ett konkret sätt att ta tag i det är att ta bort regeln som säger att barn och unga inte börjar tävla fullt ut med tabell förrän de är 12 år. Att ta bort det är första steget i att hjälpa barn och unga att tidigare få verktyg att hantera motgångar. Tävlingsmomentet är kanske inte alltid det bästa, och framförallt inte för (alltför) ivriga föräldrar, men det hjälper åtminstone unga personer att hantera förluster och motgångar. Det kommer de ändå behöva lära sig senare under livet och ju längre man väntar, desto svårare blir det.
Nummer 3: Prioritera mental hälsa i föreningarna i större utsträckning. Jag menar inte att det behöver läggas fem timmar i veckan på det, men se till att jobba mer aktivt med det. Som i OV Helsingborg, som i HK Malmö och som i Ystads IF, för att nämna tre exempel. Allting är, tyvärr, en kostnadsfråga, men om vi vill skapa hållbara handbollsspelare, som är ett ”inne-uttryck” just nu, måste de här bitarna falla på plats och klubbarna behöver, tillsammans med förbundet och SEH, hitta sätt att lägga mer pengar på det, oavsett om det är via föreläsningar eller gruppövningar, eller vad man nu vill.
Det här är bara tre föreslagna steg från den förståsigpåare som jag är. Och jag förstår att allting inte kommer vara enkelt att genomföra. Men, återigen, vem har sagt att allting ska vara enkelt?
Slutligen vill jag skicka ett tack till alla som hjälpt till i arbetet med den här artikelserien. Tack framförallt till er som visat mod att prata och då tänker jag främst på Lova, Per, Toni, Eric och Nina.
Vill du komma i kontakt med mig? Det gör du på ola.selby@handbollskanalen.se.
Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 1: Örjan Gruden om sonen Love & att ge unga verktyg att hantera motgångar
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 2: Drömmen togs ifrån Mellegård: ”Tappade kontrollen”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 3: Idrottspyskologen: ”Handbollen ligger långt efter”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 4: Fogelström & Wedberg om hur SHF jobbar
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 5: Linnéll om tränarutbildningen & SHF:s nya innovativa app
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 6: Hallbäck om Riksidrottsgymnasiet: ”Belastningsfrågan är superviktig”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 7: SEH:s roll: ”Försöker stötta så gott det går”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 8: Så jobbar elitklubbarna: ”En helt avgörande fråga”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 9: Per Johansson: ”Man mår aldrig riktigt bra i tränaryrket”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 10: Watson om domarperspektivet: ”Det handlar om förståelse”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 11: Ekengren: ”Ledarskap & miljö är enormt viktigt”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 12: Wallter om Idrottshoppet: ”Förebyggande för att förhindra självmord”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 13: Toni Johansson: ”Lärt mig leva med min sjukdom”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 14: Eric Westergren Malmberg: ”Jag kände en skam”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 15: Nina Dano: ”Att jag ens spelar handboll var inte en självklarhet”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 16: Psykoterapeuten om intryck & tips på vidare läsning
Hit kan du vända dig om du behöver hjälp:
Vårdguiden 1177: Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning. Tel: 1177. www.1177.se
Bris, Barnens rätt i samhället: Tel: 116 111. Alla dagar, dygnet runt. Vuxentelefon om barn: 0771-505050, vardagar kl 9–12. Chatt, alla dagar, dygnet runt: www.bris.se
Spes – suicidprevention och efterlevandes stöd: Tel: 020-18 18 00. Telefonjour varje dag 19–22. www.spes.se
Pratamera.nu: För råd, stöd och behandling av specialister på psykisk ohälsa. Kostnadsfritt om du är under 20 år.
Suicide zero: Här finns fakta och information kring självmord. www.suicidezero.se/fakta-och-rad
Mind Självmordslinjen 90101: Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen dygnet runt varje dag. Tel: 90101. Chatt: chat.mind.se
Jourhavande kompis: Stödchatt för barn och unga upp till 25 år. Öppettider måndag-fredag klockan 18-21 samt lördag-söndag klockan 14-17 www.jourhavandekompis.se
Jourhavande medmänniska: Tel: 08-702 16 80, alla dagar kl 21–06. Chatten är öppen söndagar kl 21–24.