Så här långt i Handbollskanalens artikelserie om psykisk ohälsa har mycket handlat om spelarnas perspektiv. Men hur mår egentligen tränarna? Handbollskanalen har pratat med Györs huvudtränare Per Johansson, som menar att tränaryrket både är ensamt och oehört psykiskt krävande.
– Man mår aldrig riktigt bra i tränaryrket, säger Per Johansson i en öppenhjärtig intervju.
Under arbetet med den här artikelserien har flera personer vittnat om, varav några som ännu inte är redo att prata öppet om det, psykisk ohälsa inom handbollen. Hittills har vår artikelserie fokuserat mycket på spelarna – hur de mår och vilka utmaningar de ställs inför. Men hur mår egentligen tränarna? Det beskrivs av vissa som ”det mest ensamma yrket som finns” och tränare har en press på sig som få andra inom idrottsvärlden har.
Handbollskanalen tog tidigt kontakt med Per Johansson, en av Sveriges mest meriterade tränare någonsin, som inte bara tagit mästerskapsmedalj som förbundskapten för Sverige utan även gjort något så ovanligt bland svenska tränare som att vinna Champions League. Johansson var inte bara villig att ställa upp utan även, hans ord, ”frivillig” att prata om psykisk ohälsa.
– Man mår aldrig riktigt bra i tränaryrket och det finns alltid en överhängande risk att man hamnar i psykisk ohälsa, åtminstone temporär psykisk ohälsa, säger Per Johansson till Handbollskanalen.
53-åringen, som jobbat i klubbar som Rostov-Don (Ryssland), CSM Bukarest (Rumänien) och numera i Györ (Ungern) har stor erfarenhet av att verka på den högsta nivån.
– Jag har kanske varit i de fyra tuffaste miljöerna man kan vara i, om man tänker på de tre klubbarna samt Montenegro som förbundskapten. Vi har ett yrke där det gäller att hålla i hatten, det finns ingen nyans överhuvudtaget, och framförallt inte i de här länderna som jag nämnde. Det finns ett uttryck i Rumänien som heter bröllop eller begravning och miljön präglas av det hela tiden. Vinner vi är det bra och förlorar vi är det dåligt.
– Det är miljöer där du inte får förlora, där man inte tål många förluster under en säsong. I Györ har vi spelat 26 matcher sedan jag flyttade hit (när intervjun gjordes, reds.anm) och bortsett från att vi förlorade en match mot Vipers över ett dubbelmöte kom första förlusten nyligen, vår första på 26 matcher. Och i miljöer där kraven är att vinna, och helst vinna redan innan man spelat matchen, så bedöms man hela tiden efter den senaste prestationen.
– Det gör att jag tror att det finns få yrken där man kan känna sig så jävla värdelös och kass ena dagar för att veckan efter må okej.
Hur mår du efter en seger?
– När vi lyckas är det mer lättnad över att vi inte förlorade. Det är en stark känsla som så klart kan vara tillfredsställande under väldigt kort tid. Men förlusterna eller mindre bra prestationer går mycket djupare – och det kan gå riktigt jävla illa då. Inser man inte det tar man inte det på allvar. Sen överdriver man känslorna när man förlorar, precis som när man vinner, men man blir bedömd varje vecka och efter varje prestation.
– När du skriver en artikel har du inte 5000 personer som kollar på när du skriver orden, det har ju vi i vårt yrke. Därför måste man vara klar över vem man är, och för egen del har jag blivit härdad under framförallt de senaste sju-åtta åren. Sen är vi tränare adrenalintorskar också och alla de här sakerna gemensamt gör att det inte är ett hälsosamt liv överhuvudtaget.
– Det finns inget hälsosamt i att vara tränare, oavsett idrott, på nivån jag befinner mig på.
Hur hanterar du allt det här?
– Förhoppningsvis kan man vila i sitt lag. Vi har ett lag med flera skandinavier, fransyskor och nederländskor, och då är det lättare att hitta en frizon i laget där vi åtminstone kan titta krasst på vad som hände och försöka att inte åka med i den tornado av onyans som alltid blir. Men ska du vara här behöver du vara beredd att betala det priset och är du inte det så kommer du inte att bli långvarig.
– Även om jag har blivit mer cynisk går det inte att vara helt opåverkad från det. Att tippa över till depression är ständigt närvarande och något man måste vara väldigt vaksam på. Jag försöker träna och läsa böcker, det är egentligen det enda sättet jag kan koppla bort allt på. Det här är ett högriskjobb för psykisk och fysisk ohälsa.
Har du själv upplevt någon nivå av psykisk ohälsa någon gång?
– 2010 var jag väldigt nära att gå in i väggen. Vi hade en positiv resa med landslaget när vi vann ett silver, så psykisk ohälsa behöver inte alltid vara kopplad till något negativt. När man vinner och gör bra prestationer trycker man gärna på ännu mer – kroppen känner ju av tröttheten och svårigheterna på ett helt annat sätt när man förlorar. Därför lärde EM 2010 mig mycket. Jag tryckte på för hårt och ville egentligen åka hem efter semifinalen mot Rumänien, men då kom Hans Vestberg (dåvarande ordöfrande i Svenska handbollförbundet, reds.anm) dit och vi pratade. Det hjälpte mig jättemycket.
Hyllar framförallt tre personer som har hjälpt honom
Stödet som finns tillgängligt för tränare verkar inte vara särskilt utbrett eller närvarande. Per Johansson berättar att han alltid själv sett till så att han har haft stöd.
– Jag har haft förmånen att ha haft väldigt bra mentorer och människor omkring mig. Som Ingemar Eriksson, som jag alltid kunna prata med så länge han levde. Ingemar var den viktigaste människan för mig utanför min familj. Jag pratar även ofta med ”Tjolle” Ström (författare, coach & utbildare, reds.anm) och Anders Lundin (coach, utbildare & föreläsare), det är personer jag vänder mig till om det är svåra situationer och jag kanske behöver fatta svåra beslut.
– Sen har jag alltid försökt ha någon nära mig som är helt utanför idrotten. Människor som har hjälpt mig att sortera tankar av frustration och värdeslöshet, säger Johansson, som alltså har haft stöd i klubbarna han varit i enbart eftersom han själv drivit på för det.
Handbollen är, så klart, resultatinriktad och ofta bedöms tränare och spelare enbart utifrån det de presterar på plan. Och ibland räcker inte ens en bra prestation om laget förlorade matchen. På frågan om man någonsin får feedback som tränare om man gör något bra svarar 53-åringen blixtsnabbt:
– Väldigt sällan. I miljön jag är i är det ofta bra om du inte hör något och skit om du hör något. Det händer ihop med det jag sa tidigare om bröllop och begravning.
Hur stark måste man vara som människa och som ledare för att klara av trycket och den mentala belastningen som ständigt är närvarande för tränare på den högsta nivån?
– Du måste vara extremt stark och du måste ha pannben. Jag hade inte det pannbenet direkt från början men jag har varit i många situationer och upplevt så mycket de senaste sju åren framförallt. Till slut blir du förhoppningsvis bra på det du tränar på. Antingen dukar du under eller blir du starkare mentalt – utan det hade jag inte kunnat fortsätta i de här miljöerna.
– Men jag har förlikat mig med tanken att förlorar vi två-tre matcher i rad får jag förmodligen sparken. Tidigare kunde jag bli stressad om det kom ett sms sent efter en förlust att jag skulle inställa mig på kontoret med antingen chefen, oligarken eller någon med koppling till borgmästaren, men det blir jag inte längre.
Hur betydelsefullt är det att ha en chef, sportchef eller klubbchef, som det går att prata öppet med?
– Den bästa chef jag någonsin har haft var Jeroen Bijl, teknisk direktör i det holländska förbundet. Jag kunde visa mig svag för honom, vara den lilla sjuåringen. Jag är oerhört tacksam för det och det var också den största skulden i att lämna som förbundskapten, att det var ett svek mot honom.
– I övrigt har jag inte haft chefer som jag kan prata med på det sättet, åtminstone inte under de senaste sju-åtta åren. Men jag tror att det är otroligt viktigt att ha det – en bra chef kan smälla till dig när det krävs och lyssna när situationen kräver det. Det är det som är ledarskap.
Jag har för mig att jag har läst eller hört en intervju med dig någon gång då du uttryckt det som att det är självplågeri att vara tränare. Vill du utveckla vad du menade med det?
– Jag har åtminstone sagt att det är ett evigt lidande. Jag vet inte om jag kan prata för fler än mig själv, men lidandet, alla dubier och tvekan finns alltid där. Sen finns de där stunderna där du verkligen känner dig jävligt glad och tillfreds och tycker att du är ganska bra. De är i minoritet, men det är de man jagar.
När kände du senast så?
– När vi vann Champions Leauge med Györ. Ibland undrar man vad som driver en, men det är att vinna något stort. Vad som än händer nu så vann vi Champions League, som enligt mig är det största att vinna efter OS. Nu har jag den titeln och det skapar ett litet lugn. Jag kommer alltid bli ihågkommen för att jag var den som tog tillbaka CL-titeln till Györ efter fem år – det kan ingen ta ifrån mig, säger Per Johansson och avslutar.
– Det var samma känsla när vi tog EM-silver med svenska damerna. Eller U21-guldet 2003. Så kanske borde jag känna mer att jag är extremt priviligerad att ha jobbet jag har, det är jag för dålig på att känna.
Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 1: Örjan Gruden om sonen Love & att ge unga verktyg att hantera motgångar
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 2: Drömmen togs ifrån Mellegård: ”Tappade kontrollen”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 3: Idrottspyskologen: ”Handbollen ligger långt efter”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 4: Fogelström & Wedberg om hur SHF jobbar
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 5: Linnéll om tränarutbildningen & SHF:s nya innovativa app
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 6: Hallbäck om Riksidrottsgymnasiet: ”Belastningsfrågan är superviktig”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 7: SEH:s roll: ”Försöker stötta så gott det går”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 8: Så jobbar elitklubbarna: ”En helt avgörande fråga”
Hit kan du vända dig om du behöver hjälp:
Vårdguiden 1177: Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning. Tel: 1177. www.1177.se
Bris, Barnens rätt i samhället: Tel: 116 111. Alla dagar, dygnet runt. Vuxentelefon om barn: 0771-505050, vardagar kl 9–12. Chatt, alla dagar, dygnet runt: www.bris.se
Spes – suicidprevention och efterlevandes stöd: Tel: 020-18 18 00. Telefonjour varje dag 19–22. www.spes.se
Pratamera.nu: För råd, stöd och behandling av specialister på psykisk ohälsa. Kostnadsfritt om du är under 20 år.
Suicide zero: Här finns fakta och information kring självmord. www.suicidezero.se/fakta-och-rad
Mind Självmordslinjen 90101: Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen dygnet runt varje dag. Tel: 90101. Chatt: chat.mind.se
Jourhavande kompis: Stödchatt för barn och unga upp till 25 år. Öppettider måndag-fredag klockan 18-21 samt lördag-söndag klockan 14-17 www.jourhavandekompis.se
Jourhavande medmänniska: Tel: 08-702 16 80, alla dagar kl 21–06. Chatten är öppen söndagar kl 21–24.
