Flytt från bottenlag till ett av Europas bästa lag – men istället för succé och fortsatt utveckling på handbollsplanen innebar tiden i Odense knapert med speltid och panikångestattacker för Nina Dano. I del 15 av Handbollskanalens artikelserie om psykisk ohälsa berättar landslagsstjärnan om vad som hände i Danmark, att det inte var säkert att hon skulle fortsätta spela handboll och hur hon mår idag.
Det var 2021 som Nina Dano lämnade tryggheten i IK Sävehof för ett nytt äventyr i danska Horsens. Under de två säsongerna i den danska botten/mittenklubben utvecklades Dano till en av den danska ligans bästa högernior, och då lockade självaste Odense, en av Europas bästa klubbar, med ett kontrakt.
Dano tog chansen, men det blev verkligen inte som hon hade tänkt sig. Högernian fick allt som oftast stå tillbaka för nederländska stjärnan Dione Housheer. Och det var starten på en minst sagt tung tid för Dano.
– Jag hade svårt att finna mig i att jag knappt spelade och att jag inte visste vad min roll var. Jag användes knappt och det blev inte som jag hade blivit lovad, säger Nina Dano till Handbollskanalen.
I den andra delen av vår artikelserie om psykisk ohälsa berättade Lova Mellegård att hon slutade spela handboll på grund av en tränare som inte klarade av att kommunicera. Dano var i ett liknande läge i Odense.
– Jag hade en tränare som inte kommunicerade alls med mig, vilket bara gjorde mig ännu mer osäker. Hans ledarskap byggde på att vi skulle gå fram till honom om vi undrade något, men han bjöd inte in till det utan jag var livrädd varje gång jag skulle gå dit. Och när jag väl frågade gick jag alltid därifrån utan att få något alls med mig.
– Det blev till en miljö där jag inte kunde vara mig själv. Jag kände hela tiden att jag tippade på tå och gjorde jag och Dione samma fel var det jag som fick ta smällen, det var jag som fick utskällningen. Det var inte bara jag som hade det så heller – vi hade verkligen ett förstalag och ett andralag.
Fick ingen hjälp av klubben
Nina Dano hade vid det laget bott i Danmark i några år, men det var fortfarande långt hemifrån och utan någon familj i närheten. Det i kombination med bristande stöttning från klubben gjorde inte hennes mående bättre.
– Jag flyttade till Danmark bara för handbollen och då blev det så klart en större grej när jag inte spelade. Jag försökte flagga för det många gånger för klubben, men fick inte hjälpen jag behövde.
Hur kunde ditt mående yttra sig?
– Jag fick panikångestattacker. Jag var nedstämd och hade ångest bara av miljön runt träningen och arenan. Det var som en plikt att gå dit och kolla på klockan till den slog 12 så att jag kunde gå hem igen.
– Sista gången när jag fick den värsta panikångestattacken på träning kände jag bara att jag måste härifrån. Då insåg jag att hur skulle jag kunna komma tillbaka dit efter sommaren och låtsas som ingenting? Sen har jag inte satt min fot där bortsett från när jag åkte dit för att flytta hem mina saker.
Istället för fortsatt proffspel i Danmark och spel i sommarens OS, som länge varit ett mål för högernian, flyttade hon hem till Sverige. Men i det läget var det inte klart med en återkomst till IK Sävehof.
– Att jag ens spelar handboll var inte en självklarhet. Jag skulle ta mig ifrån Odense och det var det enda viktiga. Om det betydde att jag inte skulle spela handboll fick det vara så. Min prio var att komma hem till en trygg miljö och vara runt folk som jag ville vara runt, alltså familj och vänner. Sen dök det här från Sävehof upp.
– Och Sävehof är också som att komma hem. Jag känner Andreas (Wallin, Sävehofs huvudtränare, reds.anm) sedan tidigare och jag kände att det jag inte fick i Odense kunde jag få av honom, vilket jag verkligen har fått. Sen var jag ärlig och sa att det kan bli jättebra och det kan bli jättedåligt, jag kunde inte svara på hur det skulle se ut.
Förändrades något i din syn på ditt handbollsspelande under perioden i Odense och när du sen började att må bättre igen hemma i Sverige?
– Det har gjort att jag har fått en sundare bild av handbollen. Nu är min största prio att ha kul när jag kommer till hallen. Jag har fått tillbaka min motivation till att spela och det är en skön känsla att veta att problemen i Danmark inte låg i handbollen i sig utan i miljön jag var i.
– Sen är det fortfarande sjukt viktigt för mig, men jag har fått till en bättre balans. Jag ska inte må som min prestation. Jag går in för att vinna, men det ska också vara kul och det tycker jag syns på mina prestationer.
Hur mår du nu, några månader efter att du lämnade Danmark?
– Jag har kommit en lång bit på vägen. Jag har färre dåliga dagar, tidigare var det mer dåliga dagar än bra dagar. Sen har jag fortfarande dåliga dagar då jag märker att jag blir rätt trött mentalt. Under landslagsveckan märkte jag att det intensiva påverkade mig på att annat sätt än det gjort tidigare.
– Men jag jobbar fortfarande med det hos en psykolog. Där är jag i trygga händer och jag har folk runt mig som jag litar på. Jag har fortfarande en bit kvar och jag tror att det kommer att ta sin tid, men jag kommer ändå ha bra dagar på vägen.
Det var i början av september som 24-åringen berättade för GP om allt hon gått igenom i Danmark. Högernian förklarar nu hur hon resonerade innan hon bestämde sig för att prata ut om sin psykiska ohälsa.
– Det var inte självklart från min sida att gå ut att prata om det, jag hade ju svårt att sätta ord på det när jag var mitt uppe i det. Men jag kunde prata eftersom jag är på en bättre plats, jag har reflekerat och tänkt mycket på allt jag gick igenom.
– Jag valde att prata om det eftersom det är ett viktigt ämne. Jag är glad att jag har öppnat upp om det och jag hoppas att det kan hjälpa andra att prata om det – det är det jag vill få ut av det.
Vad har du för råd att ge till någon som mår dåligt?
– Våga ta hjälp, våga prata om det, våga höja det. Jag hade mycket tankar att ”jag får inte känna så här”, men det är mycket mer modigt att be om hjälp än att inte göra det. Man kommer inte ta sig igenom det själv utan mitt bästa råd är att berätta för folk att man inte mår bra, säger Nina Dano.
Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 1: Örjan Gruden om sonen Love & att ge unga verktyg att hantera motgångar
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 2: Drömmen togs ifrån Mellegård: ”Tappade kontrollen”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 3: Idrottspyskologen: ”Handbollen ligger långt efter”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 4: Fogelström & Wedberg om hur SHF jobbar
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 5: Linnéll om tränarutbildningen & SHF:s nya innovativa app
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 6: Hallbäck om Riksidrottsgymnasiet: ”Belastningsfrågan är superviktig”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 7: SEH:s roll: ”Försöker stötta så gott det går”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 8: Så jobbar elitklubbarna: ”En helt avgörande fråga”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 9: Per Johansson: ”Man mår aldrig riktigt bra i tränaryrket”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 10: Watson om domarperspektivet: ”Det handlar om förståelse”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 11: Ekengren: ”Ledarskap & miljö är enormt viktigt”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 12: Wallter om Idrottshoppet: ”Förebyggande för att förhindra självmord”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 13: Toni Johansson: ”Lärt mig leva med min sjukdom”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 14: Eric Westergren Malmberg: ”Jag kände en skam”
Hit kan du vända dig om du behöver hjälp:
Vårdguiden 1177: Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning. Tel: 1177. www.1177.se
Bris, Barnens rätt i samhället: Tel: 116 111. Alla dagar, dygnet runt. Vuxentelefon om barn: 0771-505050, vardagar kl 9–12. Chatt, alla dagar, dygnet runt: www.bris.se
Spes – suicidprevention och efterlevandes stöd: Tel: 020-18 18 00. Telefonjour varje dag 19–22. www.spes.se
Pratamera.nu: För råd, stöd och behandling av specialister på psykisk ohälsa. Kostnadsfritt om du är under 20 år.
Suicide zero: Här finns fakta och information kring självmord. www.suicidezero.se/fakta-och-rad
Mind Självmordslinjen 90101: Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen dygnet runt varje dag. Tel: 90101. Chatt: chat.mind.se
Jourhavande kompis: Stödchatt för barn och unga upp till 25 år. Öppettider måndag-fredag klockan 18-21 samt lördag-söndag klockan 14-17 www.jourhavandekompis.se
Jourhavande medmänniska: Tel: 08-702 16 80, alla dagar kl 21–06. Chatten är öppen söndagar kl 21–24.
