Insändaren är ett svar på artikeln ”Så jobbar IK Sävehof med sin akademi: ”Har uttagning för våra juniorer”.
IK Sävehof lyfts ofta fram som en förebild inom svensk ungdomshandboll – med struktur, resurser och tydligt fokus på att fostra elitspelare. Men det finns en annan sida, en tystare men växande röst bland de som en gång trodde på drömmen – men som lämnade med en klump i magen.
Flera ungdomar vittnar om en krock: en trygg, inkluderande miljö i yngre åldrar som plötsligt övergår till en stenhård selektering vid juniorövergången. När uttagningen till S-hof sker blir dörren stängd för majoriteten – och de som inte platsar i toppgruppen känner sig avvisade snarare än vägledda. Uttagningsprincipen är tydlig: ”ingen är garanterad”. Men känslan hos många är att det är de få utvalda som får allt – och de övriga, ofta födda och fostrade i klubben, lämnas kvar utan riktning.
Inför A-ungdomsåldern kommunicerar klubben stolt sin slogan:
“Ingen utslagning – bara uttagning.”
Det låter fint på papperet. Men hur tolkar en 15-åring det? Vad händer när de hamnar i grupp B – med sämre träningstider, svagare ledarstöd och en känsla av att inte räcka till?
I praktiken blir det en uppdelning – och i många fall, en känslomässig utslagning. En miljö som tidigare varit rolig och stöttande blir hård, prestationsstyrd och kall. Många vittnar om att de plötsligt tränar i en miljö där fokus ligger på de få som ”vi tycker kan bli något”. Resten ses som utfyllnad – om ens det.
Det finns spelare som kickats ut efter bara ett år som A-ungdom. En del av dem går aldrig mer på en match. Det handlar inte om besvikelse i stunden – det handlar om förtroende som brutits i en känslig ålder, precis när självbild och identitet formas. Många av dem kunde ha varit framtida ledare, fans, kanske föräldrar till nästa generations spelare.
Tänk om 60 spelare per kull förloras på det här sättet. Och tänk det i 10 år – det är 600 personer som inte bara försvinner från klubben, utan som aktivt undviker Sävehof. Det är ett publiktapp. Ett ledartapp. Ett identitetstapp för hela sporten.
Två grupper, två verkligheter
Redan i 16-årslagen sker uppdelningen i träningsgrupper. Syftet är att anpassa efter nivå – men verkligheten är en annan. Grupp två får sämre träning, sämre tider, färre resurser. Elit ledare som ställs mot väggen tänker ibland: ”Måste jag ta grupp 2? Jag är ju Sävehof elit tränare.” Den sortens tänk får fäste snabbt bland unga. Det blir en rangordning som känns – både på planen och i magen.
Istället för att bygga upp alla – sållas det. Istället för att stötta, jämförs. Istället för att tro på sen utveckling, rensas det bort. Det är en kultur som formar inte bara handbollsspelare – utan människor.
Vad händer sen?
De som inte platsar i S-hof sägs få hjälp vidare. Men enligt flera spelare handlar det snarare om ett mejl till någon klubb – inte verkligt stöd för fokus är ju på de utvalda. De som lämnar gör det ofta utan vägledning, utan framtidstro. En stor del av dem slutar spela helt, trots att de fortfarande älskar sporten. Många hade kunnat blomma sent – och flera har gjort det i andra klubbar, där miljön varit mer tillåtande och inspirerande.
Faktum är att många av de som “kickades” tidigt från Sävehof i dag spelar i division 1 eller allsvenskan. Där andra klubbar såg något – som inte passade in i Sävehofs mall. Det är inte alltid de bästa 16-åringarna som blir de bästa 25-åringarna. Det borde få ta plats i en akademi för de som vill mest.
Ett alternativ som aldrig togs
Sävehof hade kunnat göra annorlunda. Klubben hade kunnat ha ett breddlag i division 2 eller 3 – där de som inte tas ut till S-hof ändå får fortsätta spela och utvecklas. Där man tillåts växa sent, blomma i sin takt, älska sporten längre. Det hade stärkt föreningen och sporten.
Vill vi att handbollen ska växa?
Om handbollen ska konkurrera med fotboll och innebandy måste vi tänka längre än till S-hofs bänk. Vi måste bygga miljöer som bär, även när drömmen om elit inte infrias. Vi måste se individer, inte bara urval. Bredd är inte ett hot mot spets – det är grunden för att spets ska finnas.
Och det handlar inte bara om struktur – det handlar om ledarskap. Om att skapa en kultur där både topp och bredd får plats. Där en tränare inte bara bygger lag – men också bygger människor. Där inspiration går före rangordning. Där man ser potential, inte bara prestation. Där man vågar säga:
”Du kanske inte är där än – men vi tror på dig.”
För de där spelarna som lämnade – de är också handbollen.
Och de hade kunnat vara kvar.
/Oroad idrottsförälder med insyn
Handbollskanalen frågade avsändaren om personen vill publicera det som skrevs som en insändare. Det ville personen, men valde att vara anonym på grund av andra personer är inblandade. Handbollskanalen vet vem personen är och vi har gett okej till anonymitet.
LÄS MER: Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag
LÄS MER: SHF om selektering: “Av vikt att skapa medvetenhet”
LÄS MER: Norges nya modell: skjuter upp start för ungdomslandslag – byter från tre till två landslag
LÄS MER: Månsson tycker att för många barn och unga flyttar för tidigt: ”Är det bra för svensk handboll?”
LÄS MER: NIU-gymnasium om tidiga flyttar: “Inte säker på att det är det bästa”
LÄS MER: Wedberg om selektering: “En av de största frågorna”
LÄS MER: Lugis akademi – satsar på elit & bredd: ”Bredd föder spets”
LÄS MER: Så jobbar IK Sävehof med sin akademi: “Har uttagning för våra juniorer”
LÄS MER: Lödde Vikings-profilen: “Sverigecupen blir ett pubertetsmästerskap”
LÄS MER: Boquist stod emot lockropen från storklubbarna: “Prioriterat en stor roll”
LÄS MER: PG Fahlström: ”Byt ut talangmiljö till utvecklingsmiljö”
LÄS MER: Spontanhandbollens vara eller icke vara: ”Skapar bättre spelare i längden”
LÄS MER: RF har ny strategi på gång – Strategi 2035: ”En vision som inspirerar”