Med hela sex stycken SM-guld är hon en av de svenska handbollsdamer som nosar på en legendstatus. Men nu går Elin Hallagårds karriär in i en ny fas – från topplaget Sävehof och över till klubben som de senaste åren mest kämpat för överlevnad i SHE-ligan – Heid. Handbollskanalen träffade Elin för ett samtal som till del kom att handla om den euforiska och unika glädje som handbollen kan skapa.
Varför blev det handboll för dig?
– Det handlade nästan enbart om kompisar, vi var ett gott gäng som spelade fotboll och handboll i Tuve. Egentligen valde jag fotbollen, blev värvad till Bjurslätt, men så lade man ner fotbollen samtidigt som handbollsdelen blev allt bättre. Att det blev handboll för mig är inget jag ångrar. Jag älskar att spela handboll, men jag är ingen handbollsnörd.
Det har nyss varit sommaruppehåll, längtar du att få spela matcher igen?
– Nu gör jag det, men så är det inte alltid. Senaste säsongen till exempel, då blev det för mycket för mig. Dels har jag en bebis att ta hand om och samtidigt var det många matcher med Sävehof, både i Sverige och internationellt. Dessutom blev det landslagsspel. Mycket resande och bortavaro tär på krafterna, det som ska vara kul blev istället jobbigt.
Och då spelar man inte lika bra?
– Nej, så är det. Man är inte lika peppad inför varje träning. Så förra säsongen var riktigt tuff för min del. Det är också en anledning till att jag byter klubb nu, Sävehof satsar så hårt och seriöst, vilket i och för sig även Heid gör, men i Heid är det inte alls lika många matcher och resor.
Tränar man lika hårt i Heid som i Sävehof?
– Ja, vi har i princip samma träningsschema. I Sävehof hade vi även morgonpass, i Heid är det lite upp till var och en.
Du har sex SM-guld, ganska otroligt.
– Ja verkligen. Det känns till och med konstigt att säga det när någon frågar.
Är det något av gulden som sticker ut mer än andra?
– Sävehofs senaste är det överlägset roligaste guldet. Vi var inte bra förra säsongen, jag vill påstå att under större delen av säsongen kändes det som att vi inte skulle ha en chans på guldet och att vi borde ha en lägre målsättning. Det var så mycket som var nytt, vi hade tappat flera spelare, vi fick aldrig till det och insåg att storhetstiden troligen var över.
Men så hände något?
– Ja, det var så coolt att få vara med i laget som var som bäst när det verkligen gällde. Vändpunkten kom när vi lyckades vinna mot Höör efter tre raka förluster. Då kände vi att ”tusan, det kan ju bära långt detta trots allt”. Vi fick tillbaks självförtroendet.
Din offensiva spelstil är ganska spektakulär och uppoffrande, du tar full sats från 11-12 meter och bara går rakt fram och dunkar in den. Hur vågar du?
– Jag vet inte varför jag valt den spelstilen men den är mitt starkaste vapen. Jag är inte speciellt snabb, har inget jätteskott så min chans att göra mål är att satsa på tuffa genombrott.
Med ökad skaderisk?
– Jag har nog inte varit mer skadad än de flesta, har bara haft en långtidsskada, korsbandet. Med åren har jag lärt mig att öka den skadeförebyggande träningen. Idag tränar jag annorlunda än när jag var tjugo, man känner att kroppen blir äldre.
Trots alla guld och framgångar så undrar man – går det att leva på handboll i Sverige?
– Nej, det gör det inte, och det är tråkigt. För min del har jag ändå alltid velat ha något annat vid sidan om, jag är ju utbildad sjukgymnast.
Och fortfarande tjänar väl killarna mer på sin handboll än tjejerna?
– Jo, snittlönen för herrarna är högre än för damerna. Detta trots att damlaget i Sävehof tränar lika mycket som herrarna och dessutom varit mer framgångsrika.
Varför lyckas inte svenska klubblag internationellt?
– Det handlar om pengar. I Sverige finns det ingen förening som kan köpa ihop ett riktigt bra lag. De bästa klubbarna i världen köper upp de bästa spelarna. En klubb som franska Brest till exempel kan välja och vraka. Trots att svenska klubbar som Sävehof till exempel är otroligt bra på att fostra nya duktiga spelare, så är svenska klubbar helt chanslösa internationellt. Men hade Sävehof lyckats behålla de spelare som blivit proffs i utlandet, ja då hade Sävehof haft en helt annan styrka internationellt.
Du valde Heid bland annat för den nye tränaren Christer CK Karlsson?
– Ja, jag gillar hans raka stil. Det är högt i tak och han lyssnar på spelarna. Han är duktig på att få en klubb med begränsad ekonomi att fungera seriöst. Heid får väl ses som en underdog inför årets säsong och för min del tycker jag det är roligare att slå underifrån.
Du gjorde ett par landskamper senaste säsongen, vill du vara med igen?
– Det låter kanske fånigt att tacka nej till landslaget, men för mig blir det för mycket resande och bortavaro helt enkelt.
Det är tufft att vara handbollsspelare på elitnivå. En lång säsong kämpar man med träning och matcher. Men så kommer belöningen efter en vunnen match, när spelarna kramas hejvilt och dansar en ringdans där ingen vet åt vilket håll den går?
– När man väl upplever den totala lyckan och goa känslan – då får man en bekräftelse på att det är värt alla timmar, resor och försakelser. Det är en underbar stämning som man antagligen aldrig får uppleva i livet efter handbollen. Den kommer jag att sakna.
Vad ser du framför dig efter handbollskarriären?
– Kanske flytta ut på landet nånstans, nära en sjö. Se till så min sambo dubblar sin lön så jag kan jobba mindre, ta det lugnt och ägna mig åt att måla och jobba i trädgården.
