Säsonger vi minns: Malmbergets AIF 1975–76

Säsongen 2019–20 fick ett snöpligt slut och handbollsabstinensen är stor på många håll. Handbollskanalen tar därför en titt i backspegeln i artikelserien vi kallar för ”Säsonger vi minns”. Del 12 handlar om Malmbergets AIF och säsongen 1975–76, klubbens enda i högstaserien.

I Handbollsligan 2019–20 var klubben som ligger längst norrut i landet Guif från Eskilstuna. Säsongen 1975–76 låg den nordligaste klubben 113 mil längre norrut – närmare bestämt i Malmberget.

Hur lyckades AIF ta sig till till Allsvenskan och hur gick det under klubbens hittills enda säsong i finrummet? Handbollskanalen ringde upp Gustav Moberger, en av klubbens tränare på den tiden, för att reda ut hur en liten och avlägsen klubb lyckades mot alla odds.

– Vi måste egentligen börja under säsongen då vi tog oss till Allsvenskan, vilket vi lyckades med tack vare ett starkt kval, berättar Moberger.

Kvalet var uppbyggt genom ett gruppspel och där ställdes Malmbergets AIF mot Guif, Ludvika och Vikingarna. Malmberget startade kvalet fint genom att besegra Ludvika på bortaplan, men förlorade sedan stort mot Guif två gånger om. Mitt emellan de båda Guif-matcherna hade Malmberget besegrat Vikingarna och när Ludvika besegrades även på hemmaplan hade AIF ett kanonläge att nå andraplatsen i gruppen bakom ettan från Eskilstuna.

– Den sista matchen borta mot Vikingarna slutade 24–24 och oavgjort räckte för att knipa andraplatsen. Det var en otrolig känsla, säger han.

Enar Olovsson var eldsjälen som fick fart på klubben

Hur hade klubben fått in tillräckligt med kvalitet i laget för att nå drömmarnas mål? Flera faktorer låg naturligtvis bakom – men framförallt var det två personer som stack ut: Enar Olovsson och Sten-Åke Skoglund.

– Enar Olovsson var den som fick fart på handbollen i Malmberget. Han var fritidsintendent och satt med i förbundet – en mycket framåt människa som slog näven
i bordet och fick alla att förstå vad som gällde. Han var lite bullrig sådär, men han var samtidigt den störste idrottsledare jag har träffat.

– Sten-Åke kom till oss från Lugi och blev spelande tränare. Han var den store segerorganisatören och inte nog med att han var en bra tränare så blev han en injektion
i vårt lag. Han satte verkligen sin prägel med sitt luriga skott. Sten-Åke sköt inte hårt, men han fick alltid målvakten att gå åt fel håll.

Hur hamnade Sten-Åke i Malmberget?

– Jag tror att han fick en tjänst som idrottslärare. Det var tur för oss, säger Gustav.

Gustav Moberger är inte heller han född i Malmberget utan flyttade upp 1964, sedan stannade han kvar under många år och bidrog i allra högsta grad till klubbens framgångar.

– Jag hade nyss gått ut GSI och Roland Mattsson tipsade mig att ringa Enar Olovsson eftersom Malmberget behövde tränare. Vi bytte sedan en del tränare genom åren, men den allsvenska säsongen var vi tre stycken: Sten-Åke hade hand om det tekniska utöver att han spelade själv, jag skötte konditionsbiten och Björn Nilsson var lagledare.

Första gången klubben kvalade till Allsvenskan var inte 1975 utan 1970 (och då utan Skoglund), men den gången blev det inget avancemang.

– Vi kom till kvalet efter att vi hade vunnit båda norrlandsserierna men kvalet blev för tufft mot ett av Ystad-lagen och Matteuspojkarna.

Det blev ingen uppflyttning då, men den skulle komma fem år senare istället. Efter att avancemanget blev klart hände det en del saker med AIF:s trupp.

– Vi fick tillbaka gamla spelare som vi hade haft tidigare och som ville spela i Allsvenskan för klubben. Under säsongen värvade vi också en högernia från Island som var en stor och kraftig kille, August Svavarsson hette han. Dessutom hade vi Hasse Sandberg som var en stor målskytt och även duktiga målvakter.

Malmbergets AIF, med Enar Olovsson stående längst till vänster och Sten-Åke Skoglund stående sjätte från höger.
Foto: Leif Hammarström

Hur gick det sedan för Malmberget i Allsvenskan? Nja, att säga att det var succé vore att ta i, klubben slutade trots allt sist i serien efter en seger och två oavgjorda på 18 omgångar. Samtidigt var laget betydligt bättre än vad statistiken antyder.

– Det var egentligen några matcher mot Skånelagen där vi fick ordentligt med stryk,
i övrigt var vi med i de flesta av matcherna. Vi spelade oavgjort mot Lugi hemma och Drott borta, vilket var starkt gjort.

– Däremot minns jag när vi hade varit i Skåne och fått stryk mot både Lugi och Malmö med tolv bollar, då skrev de i tidningen att uppe i norr kan de inte spela handboll, det vore lika otroligt som att odla tomater på Kebnekaise.

En seger blev det – mot blivande mästarlaget

Ett tag senare var det dags för Ystads IF för att komma på besök i Malmberget – samma YIF som skulle ta hem SM-guldet den säsongen. Hur det gick i den matchen? Malmberget vann med 26–22.

– Jag vet att Basti Rasmussen har skrivit någonstans att det är den största fadäsen under hans karriär, det vill säga att åka upp till Malmberget och få stryk.

– Men vi visade då och i flera andra matcher att vi kunde spela. Vi fick stryk med en boll mot etablerade storheter som Hellas och Drott.

En annan anledning till varför det gick bra för klubben under de här åren var det stora intresset i staden.

– Det var väldigt stort med handboll då och vi hade fullt i hallen varje match, säger Moberger.

Det var dessutom så att hela orten ställde upp bakom klubben, inte minst gruvarbetarna på LKAB.

– De gjorde bland annat ett gratispass där pengarna gick till oss och det var verkligen en uppoffring att ställa upp på det, berättar han.

Det i sin tur innebar att klubben inte behövde åka buss över hela landet utan kunde flyga till bortamatcherna. Kortaste bussresa hade annars varit till Stockholm för match mot Hellas – vilket är en enkel resa på cirka 114 mil.

– Alla lag vi skulle möta gnällde över att de skulle behöva åka så långt upp till oss för att spela, men de tänkte nog inte på att vi varannan match behövde åka ner till Skåne. Men här uppe är alla vana vid att resa och när det ekonomiska var på plats löste allt sig bra.

– Jag som kommer söderifrån måste säga att det är en helt annan mentalitet där uppe. När jag spelade fotboll i Linköping och vi skulle spela bortamatch en söndag vet jag att det kändes jobbigt att lägga hela söndagen på att resa sju mil söderut. När jag kom upp till Malmberget hade vi samling halv sju på söndagsmorgonen för att vi skulle ner och möta Umeå. Bara det var en resa på 50 mil ett håll och ändå var alla glada och pigga. Jag undrade hur länge alla skulle orka hålla på så, men det är förutsättningarna för att kunna spela i den delen av landet.

Trots skalpen mot Ystads IF slutade alltså Malmbergets AIF sist säsongen 1975–76, men det blev inte degradering direkt utan kvalspel för att hålla sig kvar. Serien skulle utökas med två lag till säsongen efter och därför blev det på det sättet.

– Vi klarade inte av det, jag tror att vi mötte en sammanslagning mellan AIK och någon annan klubb. Men det var fortfarande en fantastisk resa, säger Gustav Moberger och avslutar.

– En liten ort som Malmberget skulle inte klara av att gå till Allsvenskan efter kval mot Ludvika, Vikingarna och Guif. Det är där den stora bragden ligger och det är nog det största Malmbergets AIF har lyckats klara av inom idrotten.

Till slut hamnade Gustav Moberger i Eskilstuna och var fortsatt engagerad i handbollen. Något hans barn också tagit till sig där sonen Johan är en stor Guif-profil i staden.

LÄS MER:
Del 1: Eslövs IK 2001–02
Del 2: Redberglids IK 2002–03
Del 3: Borlänge HK 1970–talet
Del 4: Lugi HF 1979–80
Del 5: Sävsjö HK 1994–99
Del 6: IF Guif 1996–97
Del 7: Skuru IK 2000–01
Del 8: IK Sävehof 2004–05
Del 9: H65 Höör 2012–13
Del 10: Lysekils HK 1995–96
Del 11: Tyresö HF 1986–87