Säsonger vi minns: IF Guif 1996–97

Säsongen 2019–20 fick ett snöpligt slut och handbollsabstinensen är stor på många håll. Handbollskanalen tar därför en titt i backspegeln i artikelserien vi kallar för ”Säsonger vi minns”. Nu har det blivit dags för del 6 – IF Guif 1996–97, säsongen då klubben gick till final för första gången.

– Klubben fyllde 100 år 1996 och då vet jag att klubben väldigt gärna ville att vi skulle gå till final. Det blev inget då, men det blev en final när klubben fyllde 101 istället, säger Johan Moberger till Handbollskanalen.

Finalen som Eskilstuna Guif gick till, eller IF Guif som klubben hette fram till 2010, var alltså klubbens första i historien. Klubben bildades 1896 som Godtemplarnas Ungdoms- och Idrottsförening och gick för första gången upp till högstaserien 1958. Det skulle dock dröja nästan 40 år efter det innan den första riktigt stora framgången kom.

Men säsongen 1990–91 var det få som trodde att Guif skulle bli ett finallag. Då hade laget stått för en svag säsong i Elitserien och sedermera åkt ur. Det i sin tur innebar att fixstjärnan Erik Hajas drog iväg på ett äventyr till spanska CB Maritim Puerto Cruz och vem skulle då göra målen i Eskilstuna-klubben? På något sätt löste det sig ändå och sejouren utanför Elitserien blev endast ettårig.

Säsongen 1992–93 var IF Guif tillbaka i finrummet och då med en återvändande Erik Hajas, som efter ett år i Spanien och ett i IFK Tumba var ”hemma” igen. På den tiden delades serien upp i en höstsäsong och en vårsäsong och eftersom Guif slutade sjua under hösten fick de spela vidare i Elitserien under våren, vilket innebar att de klarade sig kvar. Säsongen efter var tämligen lik den föregående och det dröjde till säsongen 1994–95 innan klubben tog sig till slutspel. Där blev det förlust mot IK Sävehof i kvartsfinal och sedan kom alltså säsongen 1995–96, säsongen då klubben fyllde 100 år och som Johan Moberger säger, då hoppades klubben på final. Istället för final åkte Guif ut i två raka mot HK Drott i kvartsfinal.

– Vi stupade där, så det blev nya tag säsongen efter istället, säger Johan Moberger.

Moberger flyttade från Gällivare till Eskilstuna 1990 för att gå på handbollsgymnasiet. Samma säsong fick han debutera i A-laget, då med legendaren ”Bobban” Andersson som tränare. Det var först säsongen 1992 som högersexan fick vara med på riktigt och sedan var han en fast del av Guifs A-lag fram till 2004. Efter det har ”Mois” jobbat med klubbens junior- och utvecklingslag samt klubbens damlag.

Men tillbaka till 1990-talet. 1994 hade Ingemar Linnéll kommit in som tränare och det var då saker och ting började att ta fart i handbollsstaden Eskilstuna.

– Ingemar kom in som en frisk fläkt och han betydde oerhört mycket så klart, säger Moberger.

Ingemar Linnéll.
Foto: Bildbyrån

En annan stor faktor till varför Guif verkligen var att räkna med var naturligtvis Erik Hajas. Målsprutan hade redan varit med och spelat hem sex mästerskapsmedaljer med Sverige och var så klart en av Elitseriens bästa spelare.

– Erik gjorde ju mycket mål varje säsong och under den här säsongen gjorde han sitt 1000:e mål i serien, jag tror målet kom mot Stavsten. Han var en målspruta utan dess like och hade stor respekt med sig mot alla lag vi mötte, vilket så klart var bra för oss andra i laget också.

– Jag tror att hans snitt låg på elva mål per match under den säsongen och på det sättet var han oerhört proffsig.

Erik Hajas.
Foto: Bildbyrån

Men var det bara den forne landslagshjälten det handlade om eller fanns det fler profiler i Guif? Visst fanns det fler profiler. I mål hade Guif Janne Ekman och i laget fanns dessutom den finländske landslagsspelaren Jan Källman, tuffingen Jimmy Jonsson samt skicklige högersexan Denis Bahtijarević.

– Janne var oerhört duktig i mål och Jimmy var den typen av spelare som man älskade att ha i sitt eget lag men hatade att möta. Och Denis var oerhört viktig för oss eftersom Hajas spelade högernia i anfall och därför kunde Denis, som var duktig bakåt, spela tvåa i försvaret. Han var väldigt duktig och därför fick jag inte spela så mycket, jag fick hoppa in och göra mitt bästa.

Denis Bahtijarevic
Foto: Bildbyrån

Hur gick snacket i laget inför säsongen 1996–97, var det bara final som gällde?

– Vi visste nog att vi skulle vara med och fajtas om det, men Redbergslid och Drott var dominanterna på den tiden. Trots det slog vi ut Drott i semifinal i två raka matcher, minns Moberger.

Guif hade slutat tvåa under hösten och fyra under våren och därför väntade alltså Drott i semifinal. Två raka segrar inger naturligtvis respekt, men ”Mois” minns att det var minst sagt tajt. Guif vann med 33–31 respektive 31–30.

– Jag kommer ihåg att det var oerhörda drabbningar, de hade ju ett otroligt bra lag med Magnus Weberg, Tommy Souraniemi och Thomas Sivertsson. En av matcherna gick till förlängning och jag undrar om inte den andra också gjorde det.

– Men vi fick verkligen ihop det på ett bra sätt som grupp. Vi hade Hajas, Jimmy Jonsson och Janne Ekman som topparna, men i övrigt var det inte en massa landslagsmän i truppen.

Som Moberger nämner var det en grupp som trivdes ihop.

– Vi hade jäkligt kul tillsammans och umgicks mycket även utanför handbollen. Jag spelar fortfarande golf med Janne Ekman ibland och han påminde mig nyligen om ett minne från den tiden. Janne hade nyligen fått barn då och vi brukade besöka Stadshotellets källare på ett ställe som hette Oasen. Där kunde man sitta i bubbelpooler och bada, men vi fick inte ta med varken mat eller alkohol ner.

– Janne hade då med sig en burk päronpuré och eftersom han var småbarnsförälder var det inget konstigt, men i burken var där ingen päronpuré utan whisky. Den slank med så att säga, skrattar han.

Janne Ekman.
Foto: Bildbyrån

Nåväl, utöver förlängningsdramatik mot Drott och päronpuré-whisky på stadshotellet skulle Guif spela SM-final mot storfavoriten Redbergslid, ett lag klubben mött i final i Ligacupen tidigare under säsongen.

– De fyra bästa lagen vid jul gjorde upp om det och det vi spelade om var en plats i någon av de europeiska cuperna. Eftersom Ligacupen spelades i Eskilstuna var det hur häftigt som helst – vi slog ut IFK Kristianstad i semifinal medan RIK slog ut Drott. RIK vann finalen, de hade ju ett oerhört bra lag med Gentzel, Vranjes, Lövgren, Frändesjö, Hallbäck och alla tre bröderna Franzén.

Senare under säsongen skulle alltså de båda klubbarna komma att mötas igen, men då i SM-final.

– Det var riktigt tufft i finalserien och även om vi var jätteglada över att ha gått till final var vi inte nöjda, vi hade trots allt besegrat RIK en gång under grundserien den säsongen. Det var riktigt häftigt att vara där, men RIK var otroligt bra och vann rättvist.

– Jag minns att det var ett oerhört tryck på biljetter till den gamla Sporthallen. Alla kom inte in och i den lilla hallen intill sporthallen hade de tagit fram någon form av storbilds-TV så att de som inte kom in i Sporthallen kunde gå in där och se matchen. Det var ett enormt tryck i Eskilstuna då.

Ett enormt tryck var det även på plan, där framförallt två spelare ogillade varandra: Jimmy Jonsson i Guif och Jerry Hallbäck i Eskilstuna.

– Jimmy var rätt hatad på den tiden och han och Jerry hade oerhörda duster där både det enda och det femte skedde. Det var mycket fulsmällar och allt möjligt, inte som i dagens handboll. De hade några jäkla fajter och slogs nästan några gånger. En gång tog Ingemar ut ”Jimpa” på bänken och då darrade hans underläpp eftersom han ville ut och slå honom, säger Johan Moberger och avslutar.

– En rolig grej var att någon gång där under sommaren efter finalen hamnade Jimmy och Jerry på samma hotell på Mallorca eller var det nu var. Då tänker man att nu blir det slagsmål, men det blev tvärtom. Både Jimmy och Jerry är galna på plan men oerhört snälla människor utanför som inte skulle kunna slå ihjäl en mygga. På plan var det två riktiga svin, men när de möttes utanför plan under semestern tog de en öl tillsammans istället. Det är det fina med handboll.

Jimmy Jonsson.
Foto: Bildbyrån.

Det blev inget guld för Guif den säsongen och säsongen efter åkte laget ut i kvartsfinal mot IFK Skövde. Det dröjde till 2000–01 innan Guif var tillbaka i final, men även den gången blev det förlust mot Redbergslid.

Guif har gjort flera fina säsonger efter det och är fortfarande en av Sveriges starkaste klubbar på ungdomssidan. Frågan är när klubben tar sig tillbaka till en SM-final, men oavsett är det ingen som kommer att glömma vilket profilstarkt lag Guif hade under slutet av 1990-talet.

Har du tips eller önskemål om en säsong vi bör gå igenom? Skicka då ett mail till ola.selby@handbollskanalen.se.

LÄS MER:
Del 1: Eslövs IK 2001–02
Del 2: Redberglids IK 2002–03
Del 3: Borlänge HK 1970–talet
Del 4: Lugi HF 1979–80
Del 5: Sävsjö HK 1994–99