Säsonger vi minns: Lysekils HK 1995–96

Säsongen 2019–20 fick ett snöpligt slut och handbollsabstinensen är stor på många håll. Handbollskanalen tar därför en titt i backspegeln i artikelserien vi kallar för ”Säsonger vi minns”. Del 10 handlar om Lysekils HK och säsongen 1995–96.

– Den säsongen kommer upp med jämna mellanrum och vi blir påminda vid jubileum, vilket alltid är lika kul. På den tiden tänkte vi inte så mycket på hur stort det var, men nu i efterhand inser man hur stor bedriften var att gå upp med 15 egna produkter och där den 16:e spelaren var Benny Abrahamsson som hade spelat i klubben i sex-sju år. Det är en enorm glädje och stolthet när man tänker tillbaka på den tiden, säger Michael Franzén till Handbollskanalen.

LHK firar.
Foto: Lysekils HK

Vad definierar en riktigt stark säsong? Är det ett SM-guld? Är det att hålla sig kvar i en högstaserie mot alla odds? Svaret på båda de frågorna är givetvis ja, men när vi pratar om stora prestationer måste givetvis Lysekils HK och säsongen 1995–96 nämnas.

Det här var ett år då klubbens herrlag bestod av 16 spelare, 15 av spelarna var egna produkter och den 16:e spelaren hade tillhört klubben i sex–sju år. Det i sig är redan otroligt imponerande, men att sedan ta sig hela vägen till Elitserien med den här truppen, då snackar vi en riktigt stor prestation.

För det var vad Lysekils HK lyckades med. Bakom framgången ligger givetvis många personer, men allt tog fart på riktigt när bröderna Franzén anslöt och ordnade succé.

– Jag är född och uppvuxen i klubben och precis som alla andra började jag spela
i Lysekil som ung pojke, handboll var trots allt den största sporten i staden, berättar Franzén.

– När jag var 17 bast flyttade jag ner till Göteborg, eller utanför rondellen som vi brukar säga. 1991 flyttade jag hem igen för då hade vår dotter kommit till världen.

Inför säsongen 1995–96 tog Michael över som tränare, då tillsammans med sin bror Thomas.

– Brorsan hade flyttat hem året innan mig och var tränare i damlaget innan vi tog över herrlaget tillsammans. Jag var spelande tränare och han tränare, så jag var som hans förlängda arm på planen.

Talangfull årskull födda 1969

Michael berättar att klubbens storhetstid egentligen startade under slutet av 1980-talet och då var det en kombination mellan att etablerade spelare hade vänt hem igen och att klubbens talangfulla 69:or hade tagit sig fram.

– Det fanns en dröm och en vilja att gå upp till Elitserien, men av olika anledningar fick vi inte ihop det. Vi var med och nosade på det något år, men det var aldrig en renodlad satsning på att vi skulle gå upp.

Klubben har alltid varit duktiga på ungdomssidan och inte nog med att 69:orna gick till final i pojkallsvenskan så var där några årskullar från 1970–72 som var högt upp
i Sverige-eliten.

– När de spelarna växte till sig började vi sakta men säkert att bli bättre. Vi hade en väldigt go mix som inte var planerad. Vi som hade varit utanför rondellen och spelat på högre nivå och så de unga och talangfulla spelarna.

Vad gjorde du och din bror för förändringar när ni tog över som tränare?

– Vi såg till att det blev en ökad träningsmängd, eftersom vi hade varit på högre nivå tyckte vi att det behövdes. Vi hade ingen målsättning vad gäller hur säsongen skulle gå rent resultatmässigt, men däremot ville vi att alla skulle bli 20 procent bättre. Spelarna skulle skjuta 20 procent hårdare och hoppa 20 procent högre, för att ge exempel.

– Det var lite naivt naturligtvis, men vi fick killarna att köpa det.

Thomas Franzén, tränare Lysekils HK
Foto: Bildbyrån

Michael Franzén berättar om ett minne från försäsongen, där klubben ordnade ett så kallat överlevnadsläger.

– Normalt brukade vi åka iväg någonstans i krokarna eller till Norge för att köra lite handboll och ha det bra tillsammans. Men den här gången gjorde vi lite annorlunda och åkte upp till några sjöar i närheten. Vi sa till killarna att endast packa kläder i sina ryggsäckar, de fick inte ha med något annat. Normalt sett brukade de ta med sig bland annat öl, men det var inget sånt den här gången.

– På fredagen när vi samlades undrade de vad vi höll på med, vi hade nämligen hyrt kanoter och åkte ut för att paddla. Innan dess fick vi dock packa ur ölen som de trots allt hade tagit med sig. Men det var tufft, vi hade 16 killar som efter ett tag blev väldigt hungriga och på kvällen började de att palla potatis från ett ställe i närheten där det fanns odlingar. När vi kom fram på kvällen blev de hungrigare och hungrigare, men de fick ingen ordentlig mat förrän på söndagen då ett par ledare hade gjort lasagne. Jag har aldrig sett någon äta så mycket eller så snabbt som spelarna gjorde då, skrattar han.

Långa resor till och från Stockholm

Inför säsongen fanns det inte några större förväntningar på Lysekil, varken inifrån klubben eller utifrån. Visst, att laget skulle vara med och kriga i toppen var det en del som trodde, men Lysekil var knappast en given kandidat för uppflyttning.

– Vi hade rutin från kvalspel, men det var för att hänga kvar, skrattar Franzén.

– Känslan var ändå att vi hade potential, men det var nog många som blev överraskade hur bra det gick. Kroppskultur är klubbens ärkerival och de hade alltid tittat ner på oss. När vi började göra resultat var det en del som lyfte på ögonbrynen och sa att det aldrig skulle hålla hela vägen.

Varför gick det hela vägen då?

– För det första var det många saker som föll i våra händer, bland annat att vi spelade
i norrettan som ansågs vara lite svagare än söderettan.

Norrettan innebar dock att det skulle bli många och långa resor till Stockholm, varpå klubben tog en diskussion med förbundet kring bortaresorna.

– Vi menade att det är mycket för en liten klubb på landsbygden att åka 100 mil tur/retur så många gånger och därför frågade vi om vi kunde få åka upp en helg och ta två matcher då, men vi fick som svar att så gör vi inte på elitnivå.

– Sedan kom den stora kommunstrejken och idrottshallar stängdes, det innebar att vi för att få ordning på schemat fick åka upp en helg ändå och möta BK Söder på lördagen och Tyresö på söndagen. Det var sådana saker som svetsade oss samman – det blev vi mot världen.

Men det var knappast så att Lysekil dominerade matcherna och vann med stora siffror. Flera matcher var otroligt jämna och avgjordes inte förrän i slutskedet.

– Vi var otroligt bra tränade och därför vann vi matcherna på slutet. När matchen stod och vägde hade vi känslan att vi var starka och att vi skulle vinna.

Efter nyår blev det slutspel och tidigare år hade Lysekil tappat ungefär då, men den här gången fortsatte laget att vinna matcher. Avancemanget till Elitserien säkrades borta mot Västerås.

– Det var den näst sista matchen för säsongen och vi var beroende av andra resultat för att kunna säkra avancemang. Det hade åkt upp en hel buss med supportrar och media för att följa oss. När vi vann matchen och de andra resultaten gick i hamn blev det naturligtvis ett jäkla kalas och supportarna som åkte buss upp fick åka med hem i vår dubbeldäckare, vilket var perfekt eftersom de hade förfriskningar med sig, skrattar han.

– Jag minns att vi stannade i Mariestad för att fylla på lagret och där var det både fri handel och dans, det var hur kul som helst.

Foto: Lysekils HK

Kroppskultur – den stora antagonisten

När laget anlände till Lysekil var klockan efter tre på natten, trots det var mottagandet fantastiskt.

– När vi körde i land med färjan stod där ett par brandbilar med blåljus på och sprutade vatten. Kommunen hade fixat så att vi blev eskorterade in till stan och dessutom öppnat en restaurang så att det kunde bli partaj för alla som orkade.

– Och jag tror att alla orkade.

En härlig bonus var att Lysekil hade säkrat avancemang före Kroppskultur, den stora antagonisten.

– Matcherna mot Kroppskultur var alltid tuffa och de brukade dessutom vinna allt som oftast. Per Johansson var tränare för Kropps då och det var en del trashtalk i både tidningar och radio. Kropps gick också upp den säsongen, men det viktiga var att vi säkrade avancemanget en omgång före.

Det blev spel i Elitserien och där väntade giganter som Redbergslids IK, som hade massvis med landslagsspelare på den tiden. Lysekil hade en tuff säsong, men hotade många av de stora klubbarna.

– Vi tog åtta poäng och på den tiden spelade vi bara tolv matcher fram till jul, sedan blev det en form av kvalspel för att hålla oss kvar. Hoppet levde fram till näst sista omgången tror jag, då mötte vi Kropps inne i Uddevalla och förlorade. Men det var inte långt borta att vi klarade det, jag tror att Kropps klarade sig kvar på tolv poäng.

Efter det blev det kvalserien, men Lysekil räckte inte riktigt till.

– Det stod mellan oss och Stavsten och jag tror att vi förlorade i den tredje och avgörande matchen. Men det låter nog närmare än det var i verkligheten, för vi var helt slutkörda, säger Michael Franzén och avslutar.

– Oavsett var det ett kvitto att även en landsortsklubb kan röra sig med de stora drakarna. Än idag kommer folk fram på stan och vill prata om den tiden och det säger en del.

Det blev bara ett år i Elitserien för Lysekils HK – men sättet klubben tog sig dit är en mäktig bedrift och något för andra klubbar att inspireras av. Det går att lyckas med egna produkter, det har Lysekils HK visat.

LÄS MER:
Del 1: Eslövs IK 2001–02
Del 2: Redberglids IK 2002–03
Del 3: Borlänge HK 1970–talet
Del 4: Lugi HF 1979–80
Del 5: Sävsjö HK 1994–99
Del 6: IF Guif 1996–97
Del 7: Skuru IK 2000–01
Del 8: IK Sävehof 2004–05
Del 9: H65 Höör 2012–13