Säsonger vi minns: Borlänge HK 1970–78

Säsongen 2019–20 fick ett snöpligt slut och handbollsabstinensen är stor på många håll. Handbollskanalen tar därför en titt i backspegeln i artikelserien vi kallar för ”Säsonger vi minns”. Tidigare har vi berättat om Eslövs IK 2001–02 samt Redbergslids IK 2002–03. Nu hoppar vi bakåt i tiden till Borlänge HK:s storhetstid under 1970-talet.

Mellan åren 1951 och 1985 var det endast sex klubbar som tog SM-guld på damsidan. Framförallt var det tre klubbar som dominerade: Kvinnliga IK Sport, IK Bolton samt Stockholmspolisens IF. Tillsammans tog de tre klubbarna hand om 30 av 35 guld och treklubbshärskandet var ett faktum. Utöver det knep IF Guif ett guld (1956) och IK Ymer ett (1962).

Närmast att komma upp i de tre klubbarnas varaktighet var outsidern Borlänge HK och under 1970-talet tog klubben från Dalarna hem tre SM-guld (1970, 1973 och 1978). Det är den här perioden som vi tänkte berätta mer om, nämligen Borlänge HK under 70-talet, en tid då klubben tog enorma kliv på alla sätt och viss.

Men vi börjar från början. Borlänge Handbollklubb bildades 1947 då Domnarvet handboll och Borlänge handboll slogs samman, något bland andra Erik ”Hego” Hedlund (mer om honom senare) låg bakom. Det skulle dock dröja över 20 år innan klubben började ta för sig på allvar på den högsta nivån, då med legendaren Lars Nyberg som ordförande.

– Jag kom till staden 1963 och träffade då min fru Ulla som spelade 19 säsonger här. 1966 gick jag med i styrelsen och då hade vi i stort sett ett A-lag och ett B-lag samt ett juniorlag på såväl herr- som damsidan. När jag lämnade 1980 tror jag att vi hade 26 lag
i seriespel, så det var en fantastisk utveckling under den tiden, sammanfattar Nyberg.

– Jag fick verkligen vara med under glansdagarna.

Hur byggde ni upp klubben till att nå den här höga nivån?

– För det första hade vi väldigt duktiga människor i styrelsen, bland annat en Ica-handlare och en polis. De hade idéer och var inte rädda för att föra fram dem. Sen hade vi turen att träffa en kille som hade börjat med automatbingo i Stockholm och när han kom hit körde vi igång det här på allvar. Det gjorde att vi fick bättre ekonomi och kunde köpa in grejer till både killarna och tjejerna.

– Vi var en av få klubbar som hade både damer och herrar i den högsta serien.

Hur lyckades ni gå från så få lag till 26 lag i seriespel, bara på tio år?

– Det blev väldigt populärt med handboll i Borlänge eftersom framgångar föder framgångar. Tack vare att det gick bra fick vi lite större ekonomiska muskler och pengarna använde vi på rätt sätt, ofta genom att få in väldigt bra ledare. Vi hade dessutom drivna politiker och framförallt en som hette Börje Andersson, han var väldigt driven och blev senare försvarsminister.

– Men politikerna satsade verkligen och byggde Maserhallen. I samband med det anställdes en kille som hette Hasse Carlsson som fritidschef och han hade tre döttrar: Eva-Britt, Carina och Berit.

”Enligt mig är hon den bästa spelaren vi har haft på damsidan i Sverige”

Eva-Britt och Carina var båda skickliga spelare och tillsammans med bland andra Ulla Nyberg bildade de en stabil grund i laget. Men den stora stjärnan var Berit Carlsson.

– Enligt mig är hon den bästa spelaren vi har haft på damsidan i Sverige och givetvis blev hon det stora lyftet för oss. Berit vann skytteligan flera gånger trots att hon alltid var punktmarkerad. Hon var fullständigt överlägsen, berättar Nyberg.

Klubben hade dessutom kreativa människor som alltid jobbade och där stack verkligen trotjänaren Erik ”Hego” Hedlund ut. ”Hego” fixade och trixade med allt möjligt och såg alltid till att allt som behövdes skulle finnas på plats.

– Han var en helt makalös man, säger han.

Borlänge HK tog hem guldet 1970 och 1978, men frågan är om inte laget var som bäst 1973. Då blev det 16 segrar på 18 matcher i grundserien och sedan en överkörning av stackars Malmbergets AIF i finalen. På den tiden spelades finalen mellan vinnaren av grundserien och segraren i kvalet mellan de två första lagen ur de tre Norrlandsgrupperna.

– Förbundet påstod att de skulle sprida sporten på det sättet, men det blev aldrig ett sådant upplägg igen efter den säsongen. Men jag minns i alla fall att vi åkte tåg upp för att möta Malmberget och eftersom det var nattåg kom vi fram på morgonen. Vi tog en promenad för att skaka av oss tågresan och mötte då ett gäng som kallade oss för jävla utbölingar, säger han och skrattar.

– Men jag kommer ihåg att vi hade ledningen med 7–0 i halvlek, så någon spännande match blev det aldrig.

Hur firade ni SM-guldet?

– Jag hade skaffat några nya t-shirts där det stod ”BHK Mästarklubben” och den hade jag på mig under träningsoverallen, jag var nämligen lagledare utöver ordförande. När slutsignalen gick tog jag av mig träningsjackan och gick runt med t-shirten. Likadana t-shirts delade vi sedan ut till tjejerna och de hade de på sig under tågresan hem.

– När vi kom hem på morgonen var där en delegation från kommunen och även press som mötte upp oss. Det var rätt mycket folk ute överhuvudtaget för vår skull. Efter det hade vi som vanligt en fest och den stod kommunen för. Och så hade folk från klubben ordnat fram en massa fantastiska priser till tjejerna. Det firades rejält kan jag säga.

Borlänge HK 1978.
Foto: Annette Andersson

För familjen Nyberg var det en speciell tid, Ulla födde nämligen barn mitt under säsongen.

– Hon spelade fram till att hon var gravid, sedan var hon tränare för laget ett tag innan hon gick över till att bli spelande tränare.

Åkte till Polen och Östtyskland på andra sidan järnridån

Men det var inte bara spel i Sverige som hägrade för Borlänge HK på den här tiden. Då laget vann serien innebar det även spel ute i Europa.

– Vi fick åka till Polen och Östtyskland och det var oerhört intressant eftersom båda länderna var på andra sidan järnridån. Det var fantastiskt att få uppleva, oj vilka minnen.

Lars Nyberg minns framförallt en episod med ett polskt lag.

– Klubben hette Ruch och de kom från en liten stad nära Katowice. När vi åkte dit hade vi med oss grejer som inte fanns i Polen och därför tänkte de göra något för oss när de kom till Sverige. Då hade de med sig läder, kristall och vodka. När de var på väg till oss ringde det från tullen i Ystad och de undrade om vi skulle möta ett polskt lag. Jag svarade som det var och fick då reda på att de hade blivit stoppade i tullen.

– Tullen hade pratat med den polska ambassaden i Stockholm och fått order om att skicka hem det polska laget. Men jag sa att vi betalar deras böter om ni bara skickar upp laget till oss och så blev det. Men de hade en jäkla massa sprit som blev omhändertagen, utöver den som lagets två största tjejer hade burit i väskor genom tullen. De gick ur bussen och promenerade genom tullen med 132 flaskor sprit i väskorna.

Ett annat minne Nyberg berättar om är under klubbens besök i Östtyskland.

– När vi gick in i en butik fanns det ingenting där, det var helt tomt på saker. Men vi hade en av motståndarklubbens ledare med oss och när han berättade för butiksägaren om vilka vi var öppnades dörren till en källare och där fanns allt du kan tänka dig. De hade lagt undan det eftersom vanliga människor inte fick köpa det, säger han och avslutar.

– Det är verkligen starka minnen, framförallt eftersom vi fick så mycket utbyte av att möta och umgås med de här utländska lagen. Det gjorde att vi utvecklades och bidrog till att vi kunde ta tre SM-guld under de här åren.

Tre SM-guld och åtskilliga finaler blev det under 1970–talet, ett häftigt facit för en klubb som verkligen tog upp kampen med giganterna.

Vill du läsa mer om damhandbollen under 1970-talet rekommenderas Annette Anderssons artikelserie på Handbollskanalen.

Har du tips eller önskemål om en säsong vi bör gå igenom? Skicka då ett mail till ola.selby@handbollskanalen.se.

LÄS MER:
Del 1: Eslövs IK 2001–02
Del 2: Redberglids IK 2002–03

Damhandbollens historia: Det fjärde kapitlet – första halvan av sjuttiotalet
Damhandbollens historia: Det femte kapitlet – andra halvan av sjuttiotalet