Säsonger vi minns: Sävsjö HK 1994–99

Säsongen 2019–20 fick ett snöpligt slut och handbollsabstinensen är stor på många håll. Handbollskanalen tar därför en titt i backspegeln i artikelserien vi kallar för ”Säsonger vi minns”. Nu har det blivit dags för del fem – Sävsjö HK och storhetstiden under den andra halvan av 1990-talet. 

”Det handlar inte om motivationens intensitet. Det handlar om motivationens varaktighet”. Så sa Arsène Wenger när han skulle beskriva sitt Arsenal och säsongen 2003–04 då laget inte förlorade en match.

Och att gå obesegrade över en hel säsong är naturligtvis en enorm bedrift. Men vad kallar vi då att vinna sex raka ligatitlar? Precis det var nämligen vad Sävsjö HK lyckades med under 1990-talet – från 1994 till 1999 vann klubben serien varje säsong.

För att reda ut hur Sävsjö HK lyckades vara så dominanta under så lång tid har vi pratat med Petra Lahtinen, eller Petra Mella som hon hette på den tiden. Lahtinen var en av de bärande spelarna under samtliga sex guldsäsonger och berättar om en minst sagt rolig tid för det lilla småländska samhället Sävsjö.

– Jag vet att klubben sponsrades av Sävsjö trähus, men det var före min tid och jag kom till klubben 1991, berättar Lahtinen.

Björn Johansson drev klubben framåt

Sävsjö HK gick upp till Elitserien inför säsongen 1989–90 och gjorde minst sagt avtryck direkt. Under debutsäsongen vann klubben 16 av 18 matcher under hösten och fortsatte med att vinna nio av 14 matcher under våren. Det innebar serieseger redan under första säsongen i eliten. I semifinal slogs Skuru IK ut och så väntade Stockholmspolisens IF i finalen – den stora dominanten blev för svår och tog SM-guld efter 2–1 i matcher.

Hur kunde Sävsjö vara så bra redan under den första säsongen i Elitserien? Grunden var stora sponsorpengar vilket möjliggjorde spektakulära nyförvärv, samt en minst sagt driven ordförande i Björn Johansson.

– Det var han som drog igång allt när klubben tog stora kliv och värvade storstjärnor som Britt Forsell och Kicki Pettersson. Det var därför klubben kunde gå till SM-final så snabbt – han lyckades värva riktigt bra spelare som dessutom var rätt typ av människor.

– Björn var väldigt duktig på att kolla upp så att spelarna hade den rätta glöden och var beredda att göra allt för klubben. Självklart gjorde han några konstiga värvningar också, men de flesta lyckades han riktigt bra med.

Björn Johansson.
Foto: Bildbyrån

Var kom pengarna ifrån som gjorde att klubben kunde värva så pass bra spelare?

– Det är en bra fråga, men jag vet att många var engagerade kring oss och våra matcher. Det var väldigt stort med handboll i Sävsjö och eftersom det är ett litet ställe med bara cirka 8000 invånare blev ”alla” intresserade.

Björn Johansson var dessutom drivande i frågan om en ny hall.

– Först spelade vi i en sliten gympahall, men på något sätt drev Björn och kommunen fram så att vi fick en ny hall med parkettgolv. När kommunen inte kunde erbjuda någon som städade hallen gjorde Björn det själv. Han var verkligen en eldsjäl.

Men pengarna kunde inte köpa SM-guld, åtminstone inte inledningsvis. När Petra Lahtinen kom till klubben 1991 fanns där inga bucklor i prisskåpet.

– De hade två SM-silver innan jag kom dit, men när Jörgen Sjöö kom in som tränare fick vi bättre ordning på träningen och det var efter det gulden började att trilla in.

Jörgen Sjöö efterträddes sedermera av Peter Hedin och ett redan riktigt starkt lag blev nu totalt dominanta. Med Jörgen Sjöö spelades det första SM-guldet hem, under Hedin tog klubben övriga fem guld.

Vilket eller vilka guld betyder mest?

– Om jag uttrycker det så här: de häftigaste gulden var de 1994 och 1998. 1994 för att det var vårt första och 1998 eftersom vi vann den femte och avgörande finalen i Partille mot Sävehof.

– 1996 och 1999 var vi som bäst, då hade vi starka uppställningar och det var inte alltid en helt given förstauppställning. 1998 var kul för att vi var verkligen inte tippade att vinna. Vi hade en tunn trupp och i många matcher gjorde vi inga byten förrän efter 55 minuter.

Vilka spelare var stommen när ni tog gulden?

– Under de första åren hade vi Kristina Jönsson som målvakt och hon var otroligt bra. Åsa Eriksson (nu Mogensen) var också väldigt viktig. Men varken Kristina eller Åsa var med under samtliga guld eftersom de blev utlandsproffs. Sedan värvades Gunilla Olsson till klubben och hon var lagkapten i landslaget.

– De som var med på samtliga guld var jag, Caroline Hallberg-Gustafsson och Maria Forss. Dessutom hade vi många andra som var bra – bänkspelare som accepterade sin roll. Det gjorde att vi blev Sveriges bästa lag.

Den stora rivaliteten under den här tiden var mellan Sävsjö HK och IK Sävehof. Partillelaget tog hem SM-guldet säsongen 1992–93, innan Sävsjö-dominansen tog fart på allvar. Klubbarna möttes i final 1995, 1996, 1998 och 1999. Petra Lahtinen börjar med att berätta mer om guldet 1996.

– Jag tror att vi vann rätt överlägset det året. Vi hade vunnit guld två år i rad innan och då ville många komma till klubben, så som det brukar vara. Jag vet inte hur många landslagsspelare vi hade det året, men det var många.

”När det gällde var vi bäst”

Att Sävsjö var överlägset råder det inga tvivel om. Under hösten vann laget 14 av 16 matcher och när säsongen var färdigspelad hade laget endast förlorat en enda match.

– Hedin hade en tydlig spelidé vilket innebar att alla visste vad de skulle göra i alla lägen. Nu är det mer individuellt, men vi var väldigt duktiga som lag på att överraska.

– Sävehof tränade mer än oss och var både snabbare och rappare, men när det gällde var vi bäst.

Spårvägens HF blev en enkel match i semifinalerna och sedan väntade alltså rivalen IK Sävehof i final. Där vann Sävsjö med 3–1 i matcher.

– Jag kommer ihåg det så väl. Min pappa och bror bodde i Kiruna och redan några månader före finalerna hade de bokat flyg ner, allt för att de skulle kunna vara på plats när det avgjordes. Vi var lite kaxiga, men vi visste att vi var bra, berättar Lahtinen.

Det blev guld även säsongen efter och det kom av bara farten. Säsongen efter, 1998, hade mycket hänt i Sävsjö då samtliga landslagsspelare hade lämnat klubben och blivit proffs utomlands. Den lilla klubben från Småland var inte längre favorit till SM-guldet.

– Sävehof hade vunnit serien överlägset och hade jättemånga landslagsspelare. Vi var otroligt otippade, men på något sätt blev det guld ändå.

Finalserien avgjordes i bäst av fem matcher och det var minst sagt dramatiskt.

– När det är bäst av fem blir det lite schackspel med många olika drag. De vann första finalen på hemmaplan och vi vann nästa på vår hemmaplan. I den tredje finalen i Partille var vi nära, men de tog ledningen med 2–1 i matcher och hade chansen att vinna guldet i Sävsjö. Men då la vi fram en ny taktik inför den fjärde finalen.

– Vi skulle egentligen ha tränat som vanligt dagen innan, men det blev ingen vanlig träning utan teori istället. Då bestämde Hedin att vi skulle gå ut och punktmarkera deras två bästa spelare. Att gå ut så från början var rätt tufft och dessutom ovanligt på den tiden, men vi gjorde det och vann matchen. De kunde ha vunnit guldet i vår hall och guldmedaljerna låg där och väntade, men hallen kokade och vi vann.

Peter Hedin.
Foto: Bildbyrån

Därmed väntade en femte och avgörande match i Partille. IK Sävehof gällde fortfarande som favorit.

– Vi åkte till Partille och kändes oss riktigt starka. Efter 14–11 i paus vann vi med 25–21 till slut och det var en otrolig känsla att vinna SM-guld på det sättet.

– Efter det blev det mycket fest och vi släppte loss fullständigt. Det blev bjudningar på torget i Sävsjö där det skulle firas. Så var det efter varje guld och eftersom många av oss i laget fortfarande har kontakt är det saker från den tiden vi skrattar åt än idag.

Det skulle bli ett guld till för Sävsjö HK och det kom säsongen efter. Men det var långt ifrån givet att det skulle bli ett guld det året.

– Vi var rätt mätta vid det här laget och många var tveksamma till att fortsätta, därför blev det mer av en transportsträcka till det sjätte guldet. Vi var bra, men vi hade inte samma glöd längre.

Lagkapten Petra Mella.
Foto: Bildbyrån

Efter det blev det inte fler guld. Landslagsspelarna hade alla lämnat, kassan sinade och efter guldet 1999 lämnade även stommen som hade varit med och skapat vinnarkulturen i klubben. Det gick snabbt utför och säsongen 2002–03 åkte Sävsjö ur Elitserien och har aldrig tagit sig tillbaka. 2013 la klubben ner seniorlaget.

– Det är jättetråkigt att det blev som det blev, men det är svårt att driva ett lag i en så liten ort, säger Petra Lahtinen och avslutar.

– Men ingen kan ta gulden ifrån oss. Vi hade en vinnarkultur och det i kombination med ett riktigt starkt lag skapade vår storhetstid.

Sävsjö HK må sakna ett seniorlag 2020, men som Petra Lahtinen säger kan ingen ta ifrån klubben alla SM-guld. Faktum är att Sävsjö HK ligger nia i maratontabellen och endast tre klubbar har fler SM-guld: IK Sävehof, Stockholmspolisens IF samt Kvinnliga IK Sport.

Har du tips eller önskemål om en säsong vi bör gå igenom? Skicka då ett mail till ola.selby@handbollskanalen.se.

LÄS MER:
Del 1: Eslövs IK 2001–02
Del 2: Redberglids IK 2002–03
Del 3: Borlänge HK 1970–talet
Del 4: Lugi HF 1979–80