Säsonger vi minns: Eslövs IK 2001–02

Säsongen 2019–20 fick ett snöpligt slut och handbollsabstinensen är stor på många håll. Handbollskanalen tar därför en titt i backspegeln i artikelserien vi kallar för ”Säsonger vi minns”. Först ut är Eslövs IK säsongen 2001–02.
– Vår filosofi var inte att träna så mycket det behövs, utan att träna så mycket det går, berättar guldtränaren Ola Månsson för Handbollskanalen.

Den avbrutna säsongen 2019–20 slutade Eslövs IK trea i Allsvenskan och hade det inte varit för coronavirusets spridning hade EIK fått chansen att kvala till SHE, en serie de degraderades från 2018. Det är lätt att glömma att för drygt 20 år sedan var Eslövs IK, eller Team Skåne EIK och sedermera Team Eslövs IK, Sveriges bästa lag på damsidan.

Säsongen vi kommer att titta närmare på är 2001–02, året då klubben tog sitt första SM-guld av två. Klubben bildades dock redan 1961, då som en av de första klubbarna i Skåne med handboll på damsidan. Sedan följde drygt 30 år av spel i de lägre serierna för en klubb med minst sagt svag ekonomi.

– Under mitt första år hade klubben så lite pengar att vi inte ens hade råd att arrangera några träningsmatcher, då det inte fanns pengar till domare. Som tur var hade en tjej
i laget en pojkvän som kunde döma, berättar Ola Månsson.

Men för att på allvar kunna dyka in i säsongen 2001–02 måste vi först titta närmare på åren före det första SM-guldet – det var nämligen då framgångarna började ta fart i den lilla mellanskånska orten.

Efter klubbens avancemang till finrummet i mitten av 1990-talet följde några jobbiga säsonger med idel bottenkrigande. Men så hände något – säsongen 1997–98 tog sig laget vidare till fortsättningsserien (den fanns fortfarande på den tiden), vilken var en stor framgång jämfört med de tidigare åren. Sedan slogs klubben samman med Lågan och då kom spelare som Lina Möller, Alexandra Möller och Sara Holmgren in i truppen. På den tiden var legendariska Birthe ”Buttan” Hansson tränare och det var ”Buttan” ihop med systrarna Möller som började att få fart på handbollen i Norrevångshallen. Säsongen 1999–00 gick klubben till slutspel.

– Det var första gången någonsin ett skånskt lag på damsidan gick till slutspel, säger Månsson.

– Damhandboll existerade inte på det sättet i Skåne förrän då.

Ola Månsson.
Foto: Bildbyrån

Den säsongen fick Team Skåne EIK stryk i kvartsfinal av de regerande mästarinnorna från Sävsjö HK. Ett tränarbyte genomfördes efter säsongen – ut med ”Buttan” och in med en 27-åring som vid tillfället spelade och tränade i Kävlinge.

– Då ledde jag skytteligan i den näst högsta serien, men hade lagt ut en så kallad annons i tidningen Arbetet om att jag ville byta klubb. Jag hade visserligen tränat ett Skånelag, men min plan var att spela i Elitserien med Lugi. När Eslöv ringde hade jag aldrig sett en elitseriematch på damsidan, säger Månsson.

– Men jag tog uppdraget på ett år och tänkte att det kunde vara bra att komma vidare från Kävlinge och prova något annat. Det har gått 20 år sedan dess och utan det som hände de kommande åren hade jag aldrig blivit elittränare.

Men tränare blev han och redan under Ola Månssons första säsong gick Team Skåne EIK till semifinal, men fick stryk i två raka matcher av IK Sävehof.

– Vi var trots allt sjukt nöjda över att vi hade gått till slutspel och vunnit lite matcher. Efter det hände lite grejer, Sara Holmgren försvann till Horsens och det var ett tungt tapp. Men när vi gick in i säsongen 2001–02 valde vi mellan att värva Johanna Wiberg och Therese Walter. Det kunde blivit vem som, men av praktiska skäl blev det Wiberg och det gick ju rätt bra, säger Månsson på sitt karaktäristiska vis.

Johanna Wiberg.
Foto: Bildbyrån

EIK gick in i säsongen som en av favoriterna till SM-guldet, men störst favoritskap på sig hade IK Sävehof. Anledningen till att EIK inte var fullt lika förhandstippade som Partille-laget var lagets tunna trupp.

– Vi hade väldigt få spelare i truppen, så det var i princip samma lag som spelade hela tiden. Men niometerslinan med systrarna Möller och Sara Eriksson var riktigt bra. På linjen var tanken att spela mycket med Marina Elenmo, men hon åkte iväg på ett ungdomsmästerskap och under tiden hon var borta tog verkligen Johanna Wiberg chansen.

– Johanna var junior och det fanns ingen tanke alls egentligen på att hon skulle spela, men hon blev bättre och bättre och tog den platsen, samtidigt som Marina var sliten efter  att ha varit iväg på mästerskap.

Som målvakter hade Månsson två Therese att tillgå: Brorsson och Bengtsson.

– Vi hade ett bra lag, men det är viktigt att komma ihåg att ingen av våra spelare hade gjort några landskamper på den tiden.

EIK slutade trea i grundserien och tvåa i fortsättningsserien – därför fanns en viss förväntan på laget inför att slutspelet skulle dra igång.

– När slutspelet väl startade var vi rätt säkra på att vi var i bra form, men samtidigt spelade jag bara med samma sju utespelare under samtliga matcher. Vi hade avbytare och det var inte så att de var inne i två minuter, de spelade ingenting, skrattar han.

– För ett tag sedan tittade jag på någon av matcherna och jag kan förstå att tjejerna orkade, med tanke på tempot. Jag tycker ändå att vi spelade rätt snabb handboll, men det tempot hade inte klarat sig i division 1 idag.

I kvartsfinalerna tog EIK hand om Irsta Västerås på ett bra sätt och då väntade Skuru IK i semifinal, samma Skuru som hade tagit SM-guld säsongen innan.

– Jag minns inte så mycket från de matcherna, de har försvunnit. Det jag vet är att Skuru inte var i speciellt bra form och att de inte var i harmoni.

Månssons gäng slog ut Skuru tämligen enkelt och gick till final efter två raka segrar.
I finalen väntade så guldtippade IK Sävehof – giganterna från Partille.

– De var jättefavoriter med spelare som Tina Flognman, Teresa Utkovic, Maria Lindqvist och Sara Andersson.

Men någonting förändrades när Team Skåne EIK-spelarna anlände till Partillebohallen. Sävehof må ha varit favoriter, men det som mötte laget i hallen ändrade förutsättningarna.

– Det var över 300 Eslövsbor på plats och det var ett jävla liv. Vi hade ingen aning om att de skulle vara så många så vi blev jätteöverraskade. Vi blev alla otroligt taggade, ingen av oss hade varit i final tidigare. Jag var bara 29 år gammal och visste ingenting, skrattar han.

– Efter det gjorde vi en stormatch och vann ganska klart. Då minns jag att känslan var att vi kanske tar hem det här.

Tillbaka till Eslöv och med ett hemmalag som hade chansen att säkra klubbens första SM-guld någonsin. Om supportrarna var sugna på att se matchen på plats i Norrevångshallen? Det kan man lugnt säga.

– Jag visste att det skulle bli drag, men inte att det skulle bli som det blev. Jag hämtade spelare i Lund och när vi kom till samlingen var där en kö på 150 meter och det var nästan två timmar före matchen hade startat. Dessutom var det redan fullt i hallen.

Hur många fick ni ta in i hallen och hur många var på plats?

– Jag tror att det var ett absolut max på 750 personer, men de säger att där var 1200–1300. Det var massa människor som inte fick komma in och de som försökte och ville betala för att komma in fick höra att de ändå inte skulle se något. Men folk ville in bara för att få uppleva det.

Hemmalaget fick en tuff start på matchen, men det spelade ingen roll. ”Vi kände att vi inte kunde förlora,” som Ola Månsson säger.

– Det var ett fullständigt galet tryck i hallen och Sävehof-spelarna var heller inte vana vid det. När det var åtta minuter kvar av matchen, jag kommer aldrig att glömma det, kom en av domarna fram till mig och gratulerade till SM-guldet. Jag var helt stirrig och undrade vad fan han snackade om, men vi lyckades lösa det rätt komfortabelt till slut.

Team Skåne EIK firar.
Foto: Bildbyrån

Vad var det som gjorde er så bra?

– Sävehof blev tagna på sängen i den första matchen och underskattade kanske oss lite. Det är nog det ena, men det är andra är träningsmoralen och den kan jag känna igen från H65 Höör. Vår filosofi var inte att träna så mycket det behövs, utan att träna så mycket det går. För min del hade jag tur som kom till klubben vid rätt tidpunkt.

– Det första guldet är det största, framförallt eftersom det kom så oväntat. Det var ganska likt guldet jag tog med H65, där ingen trodde på oss.

Men guld blev det och även säsongen efter blev det guld, trots att såväl systrarna Möller som Elenmo hade lämnat.

– Det guldet ligger mig lite varmare om hjärtat. Jag är jättestolt och glad över första guldet också, men vid det andra guldet hade vi tappat tre landslagsaktuella spelare och ändå vann vi, avslutar Ola Månsson.

Det blev en tredje final i rad för EIK efter det, men där var Skuru IK för bra och tog SM-guld. Efter det återförenades Månsson med systarna Möller och Wiberg i FOX Team Nord och på nytt i EIK 2011, när klubben återigen tog sig till SM-final.

Har du tips eller önskemål om en säsong vi bör gå igenom? Skicka då ett mail till ola.selby@handbollskanalen.se.