Säsonger vi minns: Skuru IK 2000–01

Säsongen 2019–20 fick ett snöpligt slut och handbollsabstinensen är stor på många håll. Handbollskanalen tar därför en titt i backspegeln i artikelserien vi kallar för ”Säsonger vi minns”. Del 7 handlar om Skuru IK och klubbens första guld, säsongen 2000–01. 

– Starkaste minnet är guldhattarna och känslorna när vi vann i Nacka Bollhall första gången. Det spelades en låt då som jag aldrig kommer att kunna nynna på, men så fort jag hör den låten minns jag tillbaka och får gåshud. Det är klart att det var stort att ta det första guldet, säger Anna Ljungdahl Rapp till Handbollskanalen.

När Handbollskanalen ringer upp Anna Ljungdahl Rapp har hon och flera tidigare lagkamrater från Skuru IK haft en härlig helg tillsammans.

– Det är fortfarande mina bästa vänner och vi brukar försöka hitta på saker som att åka på skidresor eller umgås i skärgården. I år blev det ingen resa med tanke på coronaviruset, men det är alltid kul att träffas, berättar hon.

Anna Ljungdahl Rapp är en riktig Skuru-ikon. Inte nog med att det är hennes moderklubb, hon spelade dessutom i A-laget i över 15 år och har varit med och spelat hem klubbens samtliga tre SM-guld.

Säsongen vi har tänkt berätta mer om är 2000–01 då klubben tog sitt allra första SM-guld och storhetstiden inleddes. Kanske hade resan börjat redan säsongen före då laget imponerade stort i grundserien men åkte ut i semifinal mot Stockholmspolisen.

– Polisen hade ett väldigt bra lag så det var ingen skräll att de slog oss, men det sved jäkligt hårt.

Skuru-spelarna lyckades uppenbarligen vända besvikelsen, för säsongen efter hände något och Skuru lyckades bibehålla den höga nivån över hela året. Krister Lindgren var tränare när säsongen började, men runt jul ersattes han av Göran ”Sigge” Hjortman, ett minst sagt bekant namn i föreningen.

– Jag haft hade ”Sigge” tidigare och gillade honom jättemycket. Han hade ett sätt att sprida lugn och ro. Han var bra på att ta fram det bästa i en och på olika sätt hos olika spelare.

Inte nog med att Skuru hade en skicklig tränare på plats – i laget fanns dessutom spelare som Katarina Arfwidsson Chrifi, Veronica Isaksson, Kicki Jansson och Malin Karlsson.

– Tittar man på pappret var vi så klart starka och vi kände oss oövervinnerliga. Vi hade en stark förstauppställning som gick jäkligt hårt med snabba kanter som gav oss de enkla målen.

Anna Ljungdahl Rapp och Katarina Arfwidsson Chrifi, här i landslaget.
Foto: Bildbyrån

Och så hade Skuru Anna Ljungdahl Rapp. Trotjänaren och landslagsspelaren som drog ett tungt lass både framåt och bakåt.

– Den säsongen var jag nog nästan en 60-minutersspelare, jag kommer åtminstone inte ihåg att jag satt särskilt mycket på bänken. Jag kommer ihåg att Malin drev upp ett jäkla tryck på kontringar och jag skulle springa före henne, skrattar hon.

– Vi hade perfekt konkurrens i laget också, som tränare behövde du bara dela in Malin
i ett lag och Veronica i det andra för att det skulle bli matchlikt. Det fanns så många vinnarskallar och vi ställde höga krav på varandra, men på rätt sätt.

Hur menar du?

– Ibland kan det bli fel om inte alla ställer upp på det. Vi var otroligt starka som grupp och inställda på att vi skulle ta guld. Vad som helst kunde hända på vägen, men vi skulle bara ta oss till final.

Viljan att tävla kunde ibland skapa en del tuffa situationer, det fick inte minst en juniorspelare erfara en gång när hon fick en tackling av Katarina Chrifi.

– Vi spelade innefotboll och ”Kattan” tackade in junioren i bollskåpet. Vi ville inte förlora
i någonting och då kunde det bli på det sättet. Det är klart att man har upplevt liknande saker under andra säsonger, men vi kände att vi inte kunde förlora det året, berättar hon.

Stora antagonisten var IK Sävehof

Skuru förlorade bara tre matcher under hela grundserien och var klart bättre än huvudkonkurrenten IK Sävehof. Sedan väntade kvartsfinal mot Skånela och det blev en enkel match för Skuru. Semifinalserien mot Spårvägen blev ännu enklare och Skuru gick till final efter två raka segrar.

– Vi körde över Spårvägen, det minns jag väldigt väl.

Överkörning är rätt ord, Skuru vann matcherna med 33–12 och 27–8. Men i finalen skulle det bli tuffare, där väntade nämligen ärkerivalen från Partille.

– Vi hade andra konkurrenter, men för mig har Sävehof alltid varit den stora motståndaren, den som man helst besegrar. Jag brukar skratta numera när jag pratar med ”Abbe” (Stefan Albrechtson, reds.anm) och fråga vilka de ska spela mot härnäst, för det laget kommer jag att heja på. Jag tycker att det är en fantastisk klubb men det enda som skulle få mig att heja på Sävehof vore om mina egna döttrar hade spelat där.

Varför blev det så mot just Sävehof?

– Jag tror att de var mest lika oss, de hade också spelare som hade gått väldigt långt för att vinna. Många av oss träffades också i landslaget och även om jag inte tyckte illa om personerna finns det vissa människor som det gör mer ont att förlora mot.

Skuru var inte på något sätt överlägset i någon av finalerna 2001, men å andra sidan var det aldrig något snack om saken och det blev SM-guld efter tre raka segrar.

– Det var både min och klubbens första final och Sävehof var riktigt bra, så vi visste att det skulle bli tufft. Jag kommer framförallt ihåg en grej från den tredje matchen, den var nämligen jämnast.

– När det stod och vägde på slutet var jag utvisad och Sävehof hade anfall. Då halkade deras spelare så att vi fick bollen och precis i samma situation kom jag in från utvisningen och fick bollen i ett friläge och gjorde mål. Det var verkligen ett slumpmål, men där fick jag känslan att det skulle gå vägen. Och visst var det otroligt kul att vinna på hemmaplan.

Anna Ljungdahl Rapp lyfter SM-bucklan.
Foto: Bildbyrån

Firandet efter då, blev det lyxmiddag och annat i Stockholm? Inte direkt.

– Firande blev det, där var någon förening i Skuru med gamla gulliga föräldrar och de hade fixat pyttipanna i klubbhuset. Så först blev det pyttipanna där och efter det åkte vi in till stan för att fira vidare.

Efter guldet var Ljungdahl Rapp säker på att hon hade gjort sin sista match för Skuru. 29 år gammal flyttade hon till Spanien och tänkte ta en säsong där innan karriären skulle avslutas. Men karriären tog inte slut då.

– VM 2001 var väldigt roligt och då tänkte jag att jag kanske skulle spela lite till, säger hon.

Säsongen då Anna spelade i Spanien åkte Skuru ut i semifinal och under hennes comebacksäsong blev det en återkomst till finalerna. Det blev dock ingen seger den gången.

– Jag var gravid och var inte med i slutspelet, så jag brukar säga till ”Kattan” som spelade finalen att jag har aldrig förlorat en final, men det har hon.

Skuru IK firar SM-guldet.
Foto: Bildbyrån

Det skulle dock bli två SM-guld till för Skuru IK och Anna Ljungdahl Rapp – såväl 2004 som 2005 var Nacka-laget starkast i landet.

Varför var ni så bra under så många år?

– Har man börjat att hitta ett flyt är det rätt lätt att fortsätta att leva på det. Går det bra blir det ringar på vattnet och andra spelare vill också vara med. Vi skapade en stark vinnarkultur och det blev flera SM-guld som ett resultat av det, säger Anna Ljungdahl Rapp.

Har du tips eller önskemål om en säsong vi bör gå igenom? Skicka då ett mail till ola.selby@handbollskanalen.se.

LÄS MER:
Del 1: Eslövs IK 2001–02
Del 2: Redberglids IK 2002–03
Del 3: Borlänge HK 1970–talet
Del 4: Lugi HF 1979–80
Del 5: Sävsjö HK 1994–99
Del 6: IF Guif 1996–97