Säsonger vi minns: Redbergslids IK 2002–03

Säsongen 2019–20 fick ett snöpligt slut och handbollsabstinensen är stor på många håll. Handbollskanalen tar därför en titt i backspegeln i artikelserien vi kallar för ”Säsonger vi minns”. Näst på tur är det lag som av många kallas det bästa svenska klubblaget någonsin – Redbergslids IK säsongen 2002–03.

Redbergslids IK som klubb behöver naturligtvis ingen större presentation, men för att ge lite bakgrund till säsongen vi ska titta närmare på finns det naturligtvis en del saker vi måste nämna. Klubben bildades redan 1916 och 1930 hade klubben sitt första handbollslag. Endast tre år senare blev klubben mästare för första gången och av bara farten blev det en SM-titel även säsongen efter. 

Klubben hade sedan en fin tid även under 1950- och 60-talet där det blev flera nya SM-tecken och dessutom en Europacuptitel 1959. Totalt har det blivit 20 SM-guld vilket gör klubben till de mesta mästarna. 

En så anrik förening som Redbergslid har naturligtvis haft flera olika storhetstider, men frågan är om inte den allra främsta tiden var åren 1995 till 2004 då laget spelade tio raka SM-finaler och tog totalt sju guld. Många menar att 2002–03, säsongen vi ska titta närmare på, var laget som bäst och kanske var det till och med det bästa svenska klubblag som någonsin har funnits. 

Att kolla igenom truppen från säsongen 2002–03 är minst sagt trevlig läsning, eller vad sägs om spelare som Martin Boquist, Magnus Wislander, Henrik Lundström, Martin Frändesjö, Magnus Jernemyr, Dan Beutler och Fredrik Lindahl. Det här året tog RIK klubbens 20:e SM-guld, vilket också är det senaste. Under den här säsongen tog sig RIK dessutom till final i Cupvinnarcupen och slog ut enorma klubbar på vägen dit. 

Martin Frändesjö, Martin Boquist och Dan Beutler.
Foto: Bildbyrån

Vad var det då som skapade de enorma framgångarna? Handbollskanalen ringde upp Jasmin Zuta för att få hans bild. Zuta, numera hyllad tränare dagens Redbergslid, spelade i klubben från 1997 till 2002. 

– Reine Pedersen tog över som huvudtränare 1985–86 och då hade redan Ola Lie och Christer Lundin tagit ett klassiskt guld säsongen före. Men det blev startresan för det här med att vinna titlar igen – och för Reine var det jakten efter Europa som det mesta handlade om, berättar Zuta.

– Det var redan otroligt hög nivå på allt, men jag menar att Reine kom in och höjde ribban då på 80-talet. Han skulle verkligen jaga Europa och min känsla var att det var det enda han tänkte på. 

”Vi fick stryk med 39–18 och det blev verkligen en väckarklocka”

Under den här perioden fick Redbergslid dessutom fram spelare som Magnus Wislander, Peter Gentzel och Stefan Lövgren. Ambitiösa och talangfulla spelare som var beredda att lägga ner det jobb som krävdes för att nå toppen. 

Om vi flyttar vi fram klockan lite, närmare bestämt till slutet av 90-talet, så har RIK börjat att nå gruppspel till Champions League. 

– Där minns jag en bortamatch mot Celje, vi satt i omklädningsrummet före matchen och hade genomgång och jag minns att vi kände att vi hade gjort stora framsteg i Europa. Därför var känslan att det var den här säsongen det kunde hända, vi hade målat upp det som att det fanns en chans att gå långt. Men vi fick stryk med 39–18 och det blev verkligen en väckarklocka.

RIK åkte på en del tuffa smällar i Europa under de åren, men den enda skillnaden det gjorde på Pedersens beslutsamhet var att den växte.

– Det är klart att det var viktigt med gulden på hemmaplan, det var framförallt Drott som pressade oss, men vi var rätt överlägsna där. För Reine handlade det om att nå en europeisk final och det var cupvinnarcupen 2002–03 då det hände.

Henrik Lundström, numera sportchef för Redbergslid, var spelare på den tiden och minns hur snacket gick i klubben.

– Det stora målet i föreningen var Europa, men det är mer sånt vi har hört i efterhand. Samtidigt minns jag att vi hade möten inför varje säsong och där pratades det om att vi skulle ta nästa steg och att det var Europa. Det handlade inte om att göra några bra matcher här och där utan att ta sig till Europa-toppen, säger han och fortsätter.

– Sen vet alla hur det gick med ekonomin efter det, satsningen kostade helt enkelt. Så det är väldigt blandade känslor att tänka på det.

Allra mest dominant var Martin Boquist

Det som hände i Europa är år 2020 smått osannolikt, men mer om det senare. I ligaspelet gjorde RIK lite som de ville. När hösttabellen var klar (ja, det fanns på den tiden) var ”de vita eleganterna” högst upp, åtta poäng före tvåan IFK Ystad. Under våren blev RIK ännu mer överlägsna och var 14 poäng före tvåan IK Sävehof när grundserien var avslutad.

Hur det gick i slutspelet? RIK slog ut Guif i kvartsfinal efter tre raka segrar, IFK Skövde
i semifinal efter att på nytt ha vunnit tre raka och i finalserien var Drott helt chanslöst och RIK vann matcherna med sju, sju respektive fem mål. Allra mest dominant var Martin Boquist. 

– Finalserien kommer jag ihåg väldigt väl eftersom vi vann rätt enkelt om jag ska vara ärlig, säger Lundström.

Magnus Wislander och de andra i RIK jublar över segern och SM-guldet.
Foto: Bildbyrån

Hur firade ni efter finalsegern, Henrik?

– Det blev många guld på den tiden så en hel del flyter ihop, men jag tror att vi firade på en restaurang där det var middag med familjerna. Efter det blev det nattklubb inne i stan och då blev det ordentlig fest.

– Det fanns absolut de som tog täten, vi unga hängde på Frändesjö och Jernemyr som var stjärnorna och hade koll på stan.

RIK hade så klart ett otroligt lag 2002–03, men vad mer gjorde laget så framgångsrikt?

– Klubben låg långt fram gällande det mesta. Jag vet att RIK hade mycket hjälp av Björn Jilsén, det var mycket möten där de pratade en om hur allt skulle se ut. Alltså vad det innebär att spela i RIK, värderingar och vilket arbete som skulle läggas ner för klubben och laget, säger Zuta och fortsätter.

– Sedan hade naturligtvis både Ola och Reine en stor del i det. Ola som en otroligt bra människokännare och han var dessutom väldigt tydlig och bra som ledare. Och så var Reine den stora drivkraften. 

Och så var det några hyfsade spelare som passade i trupperna under årens gång?

– Det var framförallt Björn Jilsén på 80-talet, Lövet på 90-talet och efter det Boquist. Det var Boquist som drev på gruppen, han krävde otroligt mycket av sig själv och av andra. Jag skulle säga att han var den största faktorn 2003, även om det var en häftig injektion när Wislander flyttade hem.

– Och så vill jag även nämna Jerry Hallbäck. Det var röda kort till höger och vänster, han och Franzén var helt galna. Jerry brukade säga med en kvart kvar att nu har nacken gått på motståndarna, nu kör vi. Det var galenskap, skrattar han.

Nåväl, tillbaka till Cupvinnarcupen 2002–03. Säsongen då Redbergslid tog sig hela vägen till en stor europeisk cupfinal.

– De slog ut Chamerby i kvartsfinal, ett Chamerby med bland andra Daniel Narcisse
i laget. Men det häftigaste var semifinalen mot TBV Lemgo, de var helt överjävliga i Tyskland under den perioden och ett av världens allra bästa lag.

– Det finns många klassiska skrönor om den här matchen, men jag vet att det var mycket snack inför om hur RIK skulle hantera tyskarnas tempohandboll. Hur fan gör vi nu, vi möter ändå ett lag som är erkänt bra på att kontra och att springa. RIK var också bra på det, men det var kanske inte lagets signum. Det laget kom fram till var att kontra ännu mer än tyskarna, springa ännu mer. Lemgo var inte vana vid att möta lag som satte press tillbaka. Uppenbarligen fungerade det, för RIK slog ut Lemgo, ett lag med spelare som Daniel Stephan, Marc Baumgartner och Florian Kehrmann.

”Slangen var otroligt viktig”

Henrik Lundström var en av Redbergslids bästa spelare under de två semifinalerna och den gamle kantstjärnan menar att de här matcherna är hans starkaste minne från säsongen 2002–03.

– Lemgo var ju det första laget som hade börjat med snabba avkast och de körde över varenda motståndare i Bundesliga det året, de var kanske världens bästa lag. Men när vi mötte Lemgo med samma taktik blev de helt klart chockade. Det var väldigt rolig handboll att spela, säger han.

– Under den perioden fanns det inga hinder i RIK. Vi kände att vi skulle vinna varje match om vi bara gjorde vårt och det var en känsla som präntades in i en redan när man kom upp i A-laget som 17-åring.

Lundström pekar på två andra sak som hade stor betydelse i matcherna mot Lemgo: Magnus Wislander och Lars Bernhardsson.

– ”Slangen” var otroligt viktig eftersom motståndarna hade så stor respekt för honom, säger han och berättar vidare om Bernhardsson.

– På matchdagen blev Magnus Jernemyr sjuk och då kastades ”Lasse” in som högertvåa mot Baumgartner, som var världens bästa skytt. Han gjorde det jäkligt bra, så det är ett coolt minne som det fortfarande pratas om när man träffar Lasse.

Magnus Jernemyr.
Foto: Bildbyrån

I finalen blev det förlust mot ett Ciudad Real med bland andra Talant Dujshebaev, Jonas Källman, Alberto Entrerríos och Hussein Zaky i laget, men bragden var redan ett faktum.

– Det var början på Ciudad Reals storhetstid och det var Talant som styrde allt. För egen del gjorde jag elva mål i bortamatchen men hemma i Scandinavium tror jag att jag missade åtta raka lägen, jag var rätt sönderläst då, skrattar Lundström.

Många menar att RIK anno 2002–03 är det bästa svenska klubblaget genom tiderna. Vad tycker ni?

– Jag håller med, jag tror inte att något lag har varit i närheten av den kvaliteten även om Drott slog Barcelona borta 1990. RIK 2003 var en produkt av så jäkla långt arbete. Ola Lie brukar säga att han hade varit med på 70-talet då de åkte runt och fick stryk överallt. Men när han och Reine blev ett tränarpar tog allt fart, säger Jasmin Zuta innan Henrik Lundström avslutar.

– Det är bara att titta på uppställningen vi hade. Det är alltid svårt att jämföra olika lag, men jag är säker på att vi inte hade förlorat mot något av de bästa svenska lag som har funnits.

Har du tips eller önskemål om en säsong vi bör gå igenom? Skicka då ett mail till ola.selby@handbollskanalen.se. 

LÄS MER: Del 1: Eslövs IK 2001–02