Säsongen 2019–20 fick ett snöpligt slut och handbollsabstinensen är stor på många håll. Handbollskanalen tar därför en titt i backspegeln i artikelserien vi kallar för ”Säsonger vi minns”. Nu har det blivit dags för del 4 – Lugi HF säsongen 1979–80.
Lugi HF har tagit ett SM-guld inomhus under klubbens snart 90-åriga historia, ett SM-guld som spelades hem under minst sagt dramatiska former. 1979–80 lyckades klubben, mot alla odds, ta sig hela vägen efter att ha vänt ett ”omöjligt” läge i finalserien mot Ystads IF. Men för att kunna berätta mer om den matchen behöver vi först berätta om åren före och personerna som låg bakom klubbens hittills enda stora triumf.
Handbollskanalen har pratat med flera personer kring Lugi HF och ett namn nämns oftare än något annat när det gäller avgörande faktorer bakom SM-guldet: Bertil Andersén. Den legendariske tränaren var i Lugi redan under åren 1965–68, år då han dessutom startat som gymnastikdirektör på Lunds Universitet, där han drev Nordens första riktiga gympa- och motionsverksamhet tillsammans med sin fru Kerstin. Verksamheten, som då höll till på Palæstra, kommer att återkomma fler gånger under den här berättelsen.
Efter några år på annat håll, bland annat som tränare för IFK Malmö, kom Andersén tillbaka till Lundaklubben inför säsongen 1975–76. Då hade han dessutom blivit förbundskapten ett år tidigare.
– Nu inleddes den Andersénska gulderan som varade fram till säsongen 1981–82. Ett SM-guld, ett SM-silver och ytterligare tre SM-semifinaler blev det för Lugi under den perioden, berättar Tomas Östlund från Vinröda Vänner, känd i Lugi-kretsar för sin djupa kunskap kring klubben.
När Andersén återvände till klubben fanns en del på plats, bland annat två minst sagt meriterade målvakter.
– Hösten 1975 hade Lugi framför buren tidigare A-landslagsmålvakten Ulf Johnsson, dåvarande A-landslagsmålvakten Hans Janson och dessutom U-landslagsmålvakten Tomas Gustavsson. Det summerar i stort basen som Bertil Andersén byggde vidare på, det vill säga rutin, nutid och framtid, säger Östlund.
Foto: BILDBYRÅN
Tomas Gustavsson var en viktig värvning för Andersén och dessutom fyllde tränaren på med ytterligare två U-landslagsspelare: Kent Carlsson och Claes Ribendahl.
– Han anses av många vara klubbens mest kompletta spelare genom tiderna. Claes hade vad Andersén gärna ville se: stark i försvar, bra skott, duktig på genombrott och kunde finta åt båda hållen, säger Östlund.
– Ribendahl blev fixstjärnan i laget. Han var en oerhört skicklig halvdistans-spelare, fyller Per ”Pelle” Davidsson i, lagkapten i Lugi på den här tiden.
Davidsson själv kom till klubben 1974 från HS Sierra och stannade till säsongen 1982–83.
– När jag kom till Lugi spelade jag basket i division 1 och fotboll i division 2, det som är ettan nu. Jag höll på mycket med bollsporter, men när jag kom till Lugi blev det fokus på det, berättar han.
När du tänker på den här tiden, är det framförallt vid SM-guldet dina tankar hamnar?
– SM-guldet var oerhört speciellt eftersom det var klubbens första och naturligtvis vanvettigt roligt att vara med om. Men jag minns andra saker också, som att vi under många år bytte om på Palæstra.
– Vi spelade våra matcher i gamla Idrottshallen, men vi bytte alltså om på Palæstra vilket låg en bit ifrån hallen, i närheten av Lunds Universitet. Där fanns en liten gymnastiksal och ett omklädningsrum med bastu. Där började vi med att byta om och efter det körde vi en liten lekuppvärmning innan vi blev hämtade av taxibilar 35–40 minuter före avkast. Då åkte vi till hallen i fyra taxibilar och de stod sedan och väntade på oss efter matchen för att ta oss tillbaka till Palæstra för att byta om.
När vi pratar om nyckelspelarna från den här tiden nämner ”Pelle” spelare som Ribendahl, men även Eero Rinne. Det han minns mest är dock att det verkligen var ett lag.
– Vi hade en egen kock som lagade mat till oss efter varje hemmamatch och efter varje torsdagsträning. Det skapade en speciell stämning eftersom vi verkligen höll ihop och kom nära varandra.
– Vår grej var att vi var ett jävligt bra lag och vårt fantastiska försvarsspel bar oss väldigt långt.
Att laget hade kul ihop råder det inga tvivel om, ”Pelle” minns en sak han själv blev utsatt för.
– När vi skulle springa ut för match i Idrottshallen hade alla andra de andra i laget kommit överens om att inte springa ut. Så jag sprang ut och tittade mig omkring undrandes var alla hade tagit vägen, men där var inte en människa, skrattar han.
– En annan kul grej var våra julrevyer, de sattes upp på spelarnas initiativ. Det blev som en föreningsfest, ofta för 200 personer, och vi satte upp dessa fantastiska revyer, det tyckte åtminstone vi själva.
Precis som Tomas Östlund kommer Per Davidsson in på Bertil Anderséns betydelse för varför allting stämde för klubben under den här perioden.
– Han betydde oerhört mycket, dels för att han är den bäste tränaren jag har haft, men också för att han var en god kamrat och med i gänget. Man ville verkligen inte missa en träning, för han gjorde det alltid så intressant.
– Han hade en enastående förmåga att bygga upp oss, men på ett roligt sätt. Vi var inte ett gäng som gärna sprang milen, men han var duktig på det fysiologiska och därför var vi alltid i bra form ändå. Och så var han så som ”Bengan” blev känd för senare, han lät oss spelare vara med och bestämma.
Foto: BILDBYRÅN
Om vi går in på själva matcherna under säsongen slutade Lugi fyra i grundserien och det året var det fyra lag som gick direkt till semifinal. För Lugi väntade match mot seriesegraren HK Drott. Favoriten Drott vann den första matchen och Lugi den andra, därför väntade en tredje och avgörande match och den skulle spelas i Lund.
– Drott saknade magikern Bengt ”Böna” Hansson som var sjuk i maginfluensa och inte på plats. Det var definitivt ett avbräck för ”Bengan” Johansson, som var tränare i Drott, berättar Tomas Östlund.
– Det gjorde att det tyngsta lasset föll på Drotts andre bolltrollare, Einar Jakobsson. Stämningen var minst sagt hätsk i hallen och när Jakobsson gav Ribendahl en ojust tackling var det framförallt en person i publiken som hade retat upp honom, då till den grad att han avlossade bollen in i publiken. Tyvärr träffade bollen inte åskådaren med de fräna orden utan en liten pojke.
Även ”Pelle” Davidsson minns händelsen.
– Jag kommer ihåg att Einar inte var på gott humör under den matchen. Sten, som mannen på läktaren hette, brukade gå på våra matcher och han var både stor och kraftfull. När det var hans son som fick bollen på sig reste sig Sten upp och hade en del att diskutera med Einar. Då tror jag att Einar blev jäkligt rädd och han insåg nog att han hade gjort något som inte var särskilt bra.
Jakobsson fortsatte att briljera på plan efter det, men Lugi behöll kylan och i en tuff batalj var det hemmalaget som stod som segrare, matchen slutade 24–22. SM-final väntade och Skånekonkurrenten Ystads IF skulle stå för motståndet.
Om semifinalserien var rafflande var det inget emot vad finalserien var. Ystads IF vann den första finalen i Lund med 19–18 och eftersom allt skulle avgöras i bäst av tre matcher hade Lugi kniven mot strupen inför match två i Österporthallen. Allt såg ut att gå mot hemmaseger och SM-guld för YIF, men så blev det inte.
Vad hände egentligen i slutskedet av den matchen?
– Jag minns att vi fick ett frikast på slutet när ställningen var helt lika. Vi hade tränat en del på vad vi skulle hitta på i ett sånt läge och fick ut bollen till Claes som då skulle gå mot deras vänstertvåa. Claes var oerhört skicklig en mot en och därför rann han igenom, långt ut på kanten, innan han drog till hårt över målvakten Kaj Eklunds huvud, underribban in, med fulländad precision och ordande fram en tredje och avgörande final i Lund, säger Davidsson.
– Basti Rasmussen sa efter matchen att det var ”makalöst att han får iväg ett sådant skott, så trött som han var. Årets man i svensk handboll, citerar Östlund handbollslegendaren från Ystad.
Foto: BILDBYRÅN
Och så väntade alltså den tredje och avgörande finalen i en kokande hall i Lund. Claes Ribendahl utgick skadad tolv minuter in i andra halvlek och då var det definitivt fördel Ystads IF. Per Davidsson minns en händelse vid ställningen 13–17.
– Basti gled förbi pressläktaren och gjorde segertecken, vilket blev en tändning för oss. Tomas Gustavsson var fantastisk i mål samtidigt som Eero Rinne och Göran Gustavsson satte några viktiga mål. Matchen gick till förlängning och den vann vi med 2–0.
– Det var en otrolig känsla, framförallt eftersom det på den tiden inte var olagligt för publiken att beträda planen. Jag minns att massor av ungdomar som sedermera har spelat för Lugi:s A-lag sprang in och det var helt fantastiskt att vara med om glädjen.
Hur var festen efteråt?
– Var det fest? Den missade jag, skrattar han.
– Det blev fest på Carlssons trädgård, vilket var vårt stamhak på den tiden. Tomas Gustafsson stod på bordet och sjöng ”Brittas restaurang”, vilket han alltid gjorde efter viktiga segrar.
SM-guld blev det och Lugi har fortfarande inte tagit sitt andra. Men de som var med säsongen 1979–80 är naturligtvis odödliga i den vinröda historien.
Har du tips eller önskemål om en säsong vi bör gå igenom? Skicka då ett mail till ola.selby@handbollskanalen.se.
LÄS MER:
Del 1: Eslövs IK 2001–02
Del 2: Redberglids IK 2002–03
Del 3: Borlänge HK 1970–talet