Sju år som hyllat utlandsproffs i den danska ligan och det hade varit lätt att tro att allt var frid och fröjd i Emma Fribergs liv. Men så är det inte. I en stor intervju med Handbollskanalen berättar målvakten om sin psykiska ohälsa och vägen tillbaka.
– Första steget är alltid att sträcka ut en hand och våga be om hjälp, säger 29-åringen.
I Ringköbing och framförallt i EH Aalborg utvecklades Emma Friberg till att bli en av den danska ligans bästa målvakter. I februari 2020 berättade Handbollskanalen att toppklubben Viborg HK hade lockat över Friberg på ett kontrakt. Karriären gick spikrakt uppåt – från ett bottenlag till ett topplag. Men det var också det som skulle bli inledningen på Emma Fribergs mentala resa.
– Mina problem startade egentligen under andra året i Viborg. Jag hade valt att flytta till en storklubb och trodde att jag skulle få mer speltid än vad jag fick. Jag blev lovad saker, men så blev det inte som jag hade tänkt. Samtidigt stod jag där med en målvakt framför mig som var riktigt bra, så det var inte tjejerna i laget eller klubbens fel, utan det handlade mer om hur jag tacklade den motgången, berättar Emma Friberg.
– Jag gjorde bra träningar och när jag väl fick stå gjorde jag det bra. Men varför fick jag aldrig chansen i en hel match? Det blev en ond spiral i mitt huvud där jag tänkte att jag aldrig var bra nog. Det ledde till att jag började tvivla på min förmåga även i vardagen.
Emma Friberg flyttade från H43 Lund till Lugi HF 2012 och blev tämligen omgående en nyckelspelare i ett av seriens bästa lag. 2013 blev det SM-silver och Friberg sågs som en av landets mest spännande målvakter. Men med det kom det också krav och förväntningar.
– Handboll och prestationer har fyllt en så stor del i mitt liv. Jag har haft motgångar i mitt liv, men inte på det sättet som i Viborg. Jag tyckte att jag gjorde allting rätt men fick ändå inte chansen. Jag kan heller inte lägga skulden på min tränare, för han ska ju spela med det bästa laget. Det handlar mer om mig själv att jag inte hade verktygen för att hantera motgången. Jag kan hantera att förlora en match eller om jag haft en sämre period, men det här var något annat. Till slut blev familj och vänner trötta på att jag inte längre trodde på mig själv.
Var det någon av dina nära och kära som gjorde dig uppmärksam på att du inte mådde särskilt bra?
– Jag tror att det blev så illa att jag till slut la märke till det själv. Jag vaknade på morgonen och kände att jag inte hade någon anledning att gå upp. Varför skulle jag åka till träning när jag, oavsett hur bra jag gjorde det, aldrig fick bekräftelsen som jag var van vid att få?
– När jag gick in i det med Viborg trodde jag att jag var starkare än jag var. Men när jag väl stod där undrade jag hur jag skulle kunna hantera allt. Så jag pratade med min flickvän Laura och med min familj och de var alla trötta över hur negativ jag var. Oavsett vad det var i livet, det var ofta småsaker, så gjorde jag det till en stor sak.
Vad hände med dig när du mådde dåligt?
– Jag hade både psykiska och fysiska symptom. Väldigt negativa tankar så klart, jag pratade om allt i cirklar hela tiden. De fysiska symptomen var att jag hade mycket hög puls när jag kom till träningen. Det var ångestsymptom, jag var rädd för att göra fel och ville hela tiden vara perfekt i allt jag gjorde. Det var säkert något jag hade präntat in i mitt huvud – jag fick inte lov att göra fel.
– Då kände jag att något var fel. Jag har kommit till träningar efter att ha räddat fem procent av skotten kvällen innan och ändå inte haft de symptomen. Men utan lagkamraterna jag hade i Viborg hade det blivit ännu värre och ännu djupare. De var duktiga på att prata med mig och förstå min situation.
Lösningen blev massage och samtal
Lösningen för Emma Friberg blev flickvännen Laura Damgaard och hennes råd att träffa och prata med Jakob Soberg, ”kropsbehandler i Horsens”.
– Laura berättade att hon hade haft hjälp av Jakob i Horsens (Lauras klubb, reds. anm) och att det när hon hade pratat med honom hade kommit upp saker som hon aldrig ens hade tänkt att hon var ledsen över. Jag tänkte först att det inte var min grej eftersom jag gärna vill hantera sådana saker själv. Men hon fick mig att prova.
– Första gången jag var på behandling hos Jakob trodde jag bara att det var massage. Men Jakob skapade ett rum där alla mina känslor och tankar fick vara i.
Hur gick behandlingen till?
– Han började med att massera och att prata med mig helt lugnt. Och så tryckte han på punkter på min kropp där det faktiskt gjorde ont. Efter ett tag började jag att gråta och jag grät och grät och grät. Vad är det jag gråter för, tänkte jag. Och så kom där upp en massa saker om att inte känna sig tillräcklig, om att inte vara bra nog, att jag inte fick bekräftelsen längre. Massa tankar som kom från min ryggsäck och som jag behövde tömma.
– Jakob har hjälpt mig som inte har verktygen att hantera de tankarna. Vi har tillsammans hittat verktyg som fungerar för mig.
29-åringen berättar att hon träffade Soberg första gången i juni och att behandlingen inte är färdig ännu.
– Jag har träffat honom en gång i månaden. Det måste finnas tid att jobba med sig själv mellan besöken också. Man måste hamna i situationerna och se om det hjälper att använda sig av verktygen man har fått.
Hur har det fungerat för dig så här långt?
– Det som gjorde att mycket lättade var att jag tog steget från att inte vilja prova att prata med honom till att jag gav det en chans. Det var precis som om något lossnade i mig. Jag insåg att det var okej att känna som jag gjorde. Handbollen har ändå varit mitt liv sedan jag var 16 år och fyllt min vardag.
– Nu börjar jag märka att jag har börjat hitta tillbaka till den Emma som inte är rädd för något utan som kastar sig ut i saker. Jag övertänker inte utan börja känna igen den gamla Emma som leker på handbollsplanen och vågar göra saker. Men jag har accepterat att det kommer att ta tid innan jag helt kommer in i min gamla rytm igen.
”Klubbarna måste jobba mycket mer med den mentala biten”
Under sin karriär har Emma Friberg representerat Kävlinge HK, Eslövs IK, H43, KFUM Lundagård, Lugi HF, Ringköbing, EH Aalborg, Viborg HK och nuvarande klubben Skanderborg. Någon mental träning har hon knappt stött på under alla år inom handbollen.
– Jag har jobbat lite med Johan Ekengren förr, men det var jag som tog den kontakten, aldrig klubbarna. I klubbarna pratar man inte om sånt här.
– Klubbarna måste jobba mycket mer med den mentala biten. De måste uppmärksamma att det är okej att må dåligt eller att göra en sämre prestation. Vi är bara människor och därför är det viktigt att klubbarna bjuder in till att prata om det här. De kan även utbilda spelarna på att känna igen signaler när någon inte mår bra.
Friberg menar att det är ett jobb som måste påbörjas tidigt.
– Klubbarna måste se hur viktigt det är att lära spelare i ung ålder hur man hanterar motgångar. Med mental träning kanske man kan komma ett steg längre i sin karriär än man hade gjort utan mental träning. Hur övervinner jag de här tankarna jag har? Det är mäktigt att kunna bemästra det.
– Det är också viktigt att kunna ha något vid sidan av handbollen. Något att luta sig mot när det går tyngre. Annars tror jag risken är att många slutar när de är unga, precis som det är nu.
Det finns säkert mängder av handbollsspelare där ute som inte mår bra men som inte går ut och berättar om det. Varför väljer du att göra det?
– Det handlar om att bryta den barriären. Elitidrotten är inte särskild sund alltid. Visst, vi rör mycket på oss, men det handlar om mycket annat också. För att jag ska kunna gå vidare och må bättre behöver jag berätta att jag inte tyckte att det var så jäkla kul i Viborg. Det var en fantastisk upplevelse att få vara med på resan i Europa, men jag behöver berätta att mitt liv inte har varit guld och gröna skogar bara för att jag spelade i ett topplag.
– Man måste fundera över vad som är viktigt för en själv. Spela i ett topplag för att ha den statusen eller spela för att handboll är kul och så kommer prestation av sig själv?
Vad vill du säga till alla spelare som inte mår bra och som inte har tagit tag i problemen?
– Första steget är alltid att sträcka ut en hand och våga be om hjälp. Redan när du gör det så händer det mycket med dig. Mycket press och krav släpper från dina axlar, vilket gör att det är lättare att komma i kontakt med dig själv och dina känslor. Där finns hjälp att hämta, jag lovar.
Hit kan du vända dig om du behöver hjälp:
Mind Självmordslinjen 90101: Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen dygnet runt varje dag. Tel: 90101. Chatt: chat.mind.se
Vårdguiden 1177: Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning. Tel: 1177. www.1177.se
Jourhavande kompis: Stödchatt för barn och unga upp till 25 år. Öppettider måndag-fredag klockan 18-21 samt lördag-söndag klockan 14-17 www.jourhavandekompis.se
Jourhavande medmänniska: Tel: 08-702 16 80, alla dagar kl 21–06. Chatten är öppen söndagar kl 21–24.
Bris, Barnens rätt i samhället: Tel: 116 111. Alla dagar, dygnet runt. Vuxentelefon om barn: 0771-505050, vardagar kl 9–12. Chatt, alla dagar, dygnet runt: www.bris.se
Spes – suicidprevention och efterlevandes stöd: Tel: 020-18 18 00. Telefonjour varje dag 19–22. www.spes.se
Pratamera.nu: För råd, stöd och behandling av specialister på psykisk ohälsa. Kostnadsfritt om du är under 20 år.
Suicide zero: Här finns fakta och information kring självmord. www.suicidezero.se/fakta-och-rad
