Baia Mares satsning för att utmana om titeln i Rumänien kan innehålla flera svenska spelare. Enligt Prosport pågår förhandlingar mellan klubben och landslagsesset Linn Blohm som isåfall skulle lämna Köpenhamn i förtid.
Samtidigt som Blohm smälter sin lysande säsong får hon ta vara på all uppmärksamhet.
VM:s bästa mittsexa med en hög skottprocent (84), med i årets lag som stöttepelare i vardagen i Köpenhamn och årets spelare i svensk handboll.
Succéperioden leder uppenbarligen till en del frågor om flytt. Baia Mare ska ha gått längre än så, då Prosport hänvisar till att förhandlingar pågår.
Strax innan VM förlängde Blohm sitt kontrakt i Köpenhamn över 2023. Den danska klubben lär således vilja ha en del önskemål uppfyllda för att släppa sin stjärna på linjen.
Baia Mares lista över nyförvärv omfattar så här långt nio spelare. Prosport räknar Filippa Idéhn och Mikaela Mässing dit, precis som serbiska landslagsduon Jovana Kovacevic och Jelena Lavko.
Säsongen 2019–20 fick ett snöpligt slut och handbollsabstinensen är stor på många håll. Handbollskanalen tar därför en titt i backspegeln i artikelserien vi kallar för ”Säsonger vi minns”. Vi har kommit fram till del 9 – H65 Höör och säsongen 2012–13.
När årets säsong avslutades låg H65 Höör etta i SHE efter ett minst sagt imponerande år. Hade slutspelet blivit av hade nog de flesta haft H65 som favorit, men nu blev utgången en annan och klubben fick nöja sig med seriesegern.
Att H65 Höör är i toppen av SHE är något alla har vant sig vid. Säsong efter säsong slåss klubben om SHE-titeln och dessutom har H65 gjort fina resultat i Europa. Men så var det inte om vi backar bandet tio år, långt ifrån. H65:s första säsong i Elitserien var 2011–12 och på mindre än tio år har klubben gått från att vara en outsider till att bli en given guldkandidat. Hur gick det till? Det här är en berättelse om eldsjälar, skickliga tränare, halvgalna karaktärer och en dedikerad spelargrupp.
Det går definitivt att säga att resan mot toppen startade säsongen 2010–11 – då H65 inte ens spelade i Elitserien. Niklas Harris kom in som tränare och sakta men säkert började klubben att växa.
– Jag hade precis lämnat Lugi efter att vi hade åkt ut i slutspelet mot Bella Gulldéns IK Sävehof. H65 hade precis gått upp till Allsvenskan och Jan Hansson ringde upp mig för att säga att vi ska gå direkt upp till Elitserien, varpå jag undrade hur det skulle gå till, berättar Niklas Harris.
– Vi ska anställa dig på deltid och vi kommer verkligen att lyssna på vad du har att säga. Kanon, men vi kan väl göra det tillsammans, sa jag.
Flera knäskador ställde till det
Och visst höll eldsjälen Hansson vad han hade lovat – det blev uppflyttning till Elitserien. Den första säsongen i finrummet blev dock inte alls kul. H65 höll sig visserligen, som första nykomling sedan Lugi 2005, kvar i serien, men det var med nöd och näppe.
– Vi förlorade tolv-tretton raka matcher där under vintern och flera med uddamålet. Det var miserabelt. Men vi klarade av kvalet för att hålla oss kvar, säger Harris.
En anledning till att säsongen blev jobbig var alla knäskador. Harris hade lockat med sig Jonna Linnéll, Emma Åstrand och Anna Roxå från Lugi, men det blev som det blev.
– Alla tre blev knäskadade under säsongen och det var naturligtvis tungt, för vi hade sett oerhört starka ut under försäsongen. Därför fick vi in Mia Rej efter jul, men hon var inte speciellt bra då.
Mia Rej, H65 Höör Foto: Bildbyrån
Hoppar vi fram till 2020 anses Mia Rej vara danska ligans bästa spelare, framförallt eftersom hon den senaste säsongen var helt outstanding, såväl i ligan som
i Europaspelet.
– Det känns ju fantastiskt roligt så klart att hon tog de stegen och att ha hjälpt henne med det. I början hos oss sköt hon aldrig eftersom hon menade att hon inte visste om skotten skulle sitta. Då sa jag till henne att ditt bästa skott kommer att vara det blinda skottet, skit i var bollen tar vägen och skjut bara. Nu gör hon fem sådana mål i varje match. Det kom från henne själv, men vi hjälpte henne för att hon skulle hitta rätt.
Men Rej hade inte visat upp något under 2012 och inför säsongen 2012–13 var H65 minst sagt nederlagstippat. Niklas Harris minns framförallt en presskonferens före seriestart.
– Per Johansson sa då de bevingade orden att H65 har inte gjort ett enda nyförvärv så inget talar för att de ska göra en bättre säsong än förra året. Det gick dock lite bättre än folk hade trott – vi slutade ju fyra i serien 2012–13.
– Vi fick tillbaka våra knäskadade spelare och kunde spela in alla i lugn och ro under året. Men eftersom vi hade kvar i stort sett samma trupp som säsongen före var det ingen som trodde på oss.
Jasmina Djapanovic, H65 Höör. Foto: Bildbyrån
Nyförvärven var egentligen de nya spelarna från säsongen tidigare och så fanns grunden där med Jannike Wiberg, Jennie Linnéll och Jasmina Djapanovic.
– Vi började med ett derby mot H43 och de hade alltid vunnit mot oss. Matchen var på bortaplan och jag minns att vi vann hyfsat enkelt. I den perioden tror jag dessutom att vi vann mot Lugi, även det på bortaplan. Vi fick en jättebra start på säsongen helt enkelt och efter det flöt det på.
Andra klubbar tackade nej – då tog H65 chansen i Europa
Säsongen 2012–13 skulle H65 Höör dessutom kunna hålla fokus på två olika håll. Utöver Elitserien skulle klubben spela i Europa för första gången och då i Challenge Cup, den tredje största europeiska turneringen efter Champions League och EHF-cupen.
– Jag ville spela i Europa med Lugi, men de sa att de inte hade råd. När jag pratade med Jan frågade jag därför om han kunde garantera att vi skulle spela i Europa om vi fick chansen och han sa ja direkt.
– Jag var ganska het på marknaden då efter Lugi och jag hade rätt långa diskussioner med OV:s herrar, men hela H65:s projekt lät så spännande.
Ni slutade elva i Elitserien och fick ändå spela i Europa säsongen efter, hur gick det till?
– Sverige hade fått rätt många platser och vi fick frågan från förbundet om vi ville ha den sista platsen och då sa jag att nu har vi fått chansen, då är det bara att ta den.
Där många svenska klubbar såg Challenge Cup för vad det var, det vill säga mest en kostnad, såg H65 Höör det som en möjlighet att få internationell erfarenhet. Första motståndet var Esercito Figh Futura Roma från Italien.
– Det var mot slutet av hösten och vi var trötta mentalt, vi hade gjort en fantastisk höst och var nöjda, vilket naturligtvis är farligt. När de kom till oss visste vi ingenting, men vi lyckades vinna med några bollar.
Bortamatchen blev något helt annat, matchen skulle spelas i Dolomiterna på hög höjd och med sen matchstart, 21:30.
– Tyvärr kom vi helt fel in i matchen, men som tur var lyckades vi sy ihop det och gick vidare till nästa omgång.
– Vi hade verkligen gjort en fantomhöst, vidare i Challenge Cup och vi firade jul som fyra i Elitserien. Frågan då var hur vi skulle förhålla oss till det, men det var så pass många bra spelare i laget och med rätt attityd vilket gjorde att vi löste det. Vi sa till spelarna hela tiden att gör ni bara er grej får ni full backning.
”Vi betalade en fotograf för att åka ner och filma”
Efter juluppehållet var det dags för åttondelsfinal i Challenge Cup och möte med Succes Schoonmaak/VOC Amsterdam. H65 var naturligtvis nederlagstippat mot ett lag med flera nederländska landslagsspelare.
– De var otroligt självsäkra och hade inte läst på om oss överhuvudtaget. Vi å andra sidan hade hamnat i ett mode där vi läste på intensivt om varje lag för att vi aldrig skulle bli överraskade. Jag minns att hela gänget satt och kollade på Youtube efter träningar för att leta klipp på våra motståndare.
– Vi betalade en fotograf för att åka ner och filma en av deras matcher och det hade vår motståndare ingen aning om.
H65 vann matchen i Amsterdam med 31–25 och hade gett sig själva ett fantastiskt läge att gå vidare till kvartsfinal.
– De var helt i chock. Men det var en suverän resa, vi hade ett sent flyg hem nästa dag och därför hade vi en heldag i Amsterdam där vi umgicks, käkade ihop och pratade mycket om att det bara var att fortsätta på samma sätt. Vi kände att vi inte hade något att be om ursäkt för.
H65 vann även returmötet och det utan några som helst problem, därmed var kvartsfinalplatsen säkrad, samtidigt som laget fortsatte att prestera hemma i Elitserien.
– Vi hade ingen riktig svacka under säsongen, vi förlorade mot några av de bättre lagen som Skuru och Sävehof, men i övrigt flöt det på.
Hur lyckades ni bygga upp det på så kort tid?
– Många var i rätt ålder, de var på väg upp och var samtidigt inte purunga. Jasmina hade redan haft dubbla knäoperationer, men var trots det sanslöst bra. Rej hade blivit utkastad från klubbar i Danmark eftersom hon inte kunde uppföra sig, men jag och Mia åkte bil tillsammans varje dag och kunde prata. Hon fick ett lugn av det.
– Jennie hade hög kapacitet och hittade verkligen sig själv och mognaden i sitt spel, detsamma med Jonna och Anna Roxå. Samtliga vann sin man-man-situation varje gång och jag tror att vi blev fruktansvärt jobbiga att möta, säger Harris.
Hur bra H65 än var insåg alla att kvartsfinalen i Challenge Cup skulle bli en stor utmaning. Där väntade nämligen Nimes, ett riktigt starkt lag som låg femma i den franska ligan.
– De hade massa landslagsspelare och vid den tidpunkten hade vi inte en enda. Vi skulle inte ha en chans var det sagt och vi låg under med 6–1 tidigt i den första matchen, som spelades på vår hemmaplan. Då tog vi timeout och jag sa till tjejerna att nu skiter vi antingen i det här eller betraktar vi det som vilken match som helst och spelar som vi brukar spela.
Det fick uppenbarligen önskad effekt, för sakta men säkert började H65 äta ikapp och
i paus var underläget fyra bollar. I den andra halvleken tog hemmalaget över matchen och ledde med ett par mål på slutet, mycket tack vare 13 mål av Jasmina Djapanovic. Nimes kämpade sig dock tillbaka och avslutningen blev dramatisk.
– Vi hade Michelle Fyhr Seifert i laget och det är en underpar person som var inne på slutet av sin karriär, men som kom in och bidrog. I vår sista timeout hade jag sagt till henne att nu spelar vi ett spel som bygger på att vi släpper in bollen till dig, men lobba för fan inte när du får läget.
– Michelle lobbade ändå, men målvakten stod kvar och limmade bollen, skrattar han. Men det gjorde inget, vi vann med en boll och var otroligt nöjda över att ha besegrat ett franskt topplag.
Michelle Fyhr Seifert, H65 Höör. Foto: Bildbyrån
Om få trodde på H65 inför matchen i Sverige var det ingen som trodde på laget inför returen i Frankrike.
– Det var klart, de hade redan slagit oss. All media nere i Frankrike undrade bara hur mycket vi skulle få stryk med.
H65:s uppladdning var knappast optimal. Jennie Linnéll hade skadat nyckelbenet och missade matchen, dessutom hade laget ankommit sent till Frankrike kvällen före match. Trots det hade H65 ledningen med 12–10 i paus.
– Det var tack vare de här typerna vi hade i laget, de brydde sig inte om förutsättningarna. Vi saknade Jennie och Anna fick rött kort tidigt i andra så vi fick gå otroligt hårt på Jasmina och Mia. Andra halvlek var verkligen en kamp och vi kunde knappt göra mål, men Jannike storspelade i mål och räddade både frilägen och straffar.
”Det var oerhört stort, gränsöverskridande i Sverige”
H65 fick inte förlora med mer än en boll och på slutet saknade den franska storklubben bara ett mål för att gå vidare.
– Jag sa till spelarna under en timeout att om vi får tag i bollen måste vi ta det lugnt och få frikast, maska helt enkelt. Men spelarna var så jäkla trötta – vi fick tag i bollen tre gånger under matchens sista minut men gav tillbaka den till Nimes-spelarna varje gång. Som tur var räddade Jannike deras lägen och vi kunde vinna matchen och gå vidare till semifinal.
– Det var oerhört stort, gränsöverskridande i Sverige skulle jag säga. De enda som hade gjort det bättre än oss i Europa var IK Sävehof, men det var en klubb som hade vunnit en jäkla massa SM-guld. Det var en otroligt stor bedrift av oss.
Men där tog det stopp. Samobor från Kroatien var inte ett lag som H65 klarade av att skrälla mot. Framförallt var det matchen i Kroatien som ställde till det.
– På morgonen på matchdagen gick jag och vår lagledare Fredrik Jönsson bort till hallen för att kolla och vi tyckte att den var jättefin. Men när det var match blev vi hämtade och körda till en annan hall, när vi kom fram tänkte vi att här kan måtten inte stämma. Dessutom stod det massa politiska slagord överallt, vi hade ju Jasmina i laget som var serb.
Matchen blev dessutom en galen sådan och i efterhand visade det sig att domarparet hade varit mutade.
– Hemmaspelarna fick ta fem-sex steg och göra mål och det i kombination med att de var extremt våldsamma gjorde att jag gick in på banan och undrade vad de höll på med. Jag kunde stå två meter in på plan och fråga vad de sysslade med, men de visade inte ut mig. Jag sa till och med att de var mutade och i en vanlig match hade jag först fått en utvisning och sedan rött kort.
– På kvällen träffade jag domarna på hotellet och då frågade jag vad som hände, de svarade att de inte hade något val. Två veckor senare dömde samma domare en match med Århus i Europa och då kom det fram att de hade varit mutade.
H65 förlorade matchen med åtta mål och hade ett minst sagt knepigt läge inför returen
i Höör. Där svarade H65 för en riktigt stark prestation, men femmålssegern räckte inte och den osannolika resan tog slut i semifinal.
– Det var ändå fantastiskt att vi lyckades gå så långt som vi gjorde, säger Harris.
– Där någonstans kunde vi ha tänkt att vi har gjort en bra säsong med semifinal
i Challenge Cup och vi skulle spela kvartsfinal i Elitserien mot Skövde. Det var dessutom klubbens första slutspel någonsin.
H65 Höör besegrade Skövde HF med 3–1 i matcher, ett Skövde som H65 hade haft svårt för under säsongen och som hade ett betydligt bättre lag, åtminstone på pappret.
– Vi var hela tiden sugna på nästa steg och så fort vi slog ut Skövde såg vi framåt semifinal mot IK Sävehof, men det blev naturligtvis för svårt mot ett lag fullt med landslagsspelare.
IK Sävehof vann med 3–0 i matcher och var helt outstanding den säsongen, men klubben som hade gjort den stora resan var H65 Höör. Från att ha varit nära att åka ur säsongen före till att gå till semifinal i Europa och klubbens första slutspel någonsin i Elitserien.
– Den säsongen var en av de absolut coolaste jag har varit med om. Jag tror att folk har svårt att förstå vilken jäkla bedrift det var att gå från att första året ha hankat sig kvar till att andra året med samma trupp bli fyra i grundserien, gå till semifinal i Sverige och även i Europa.
– Folk förstår inte vilken bedrift det var att göra den resan på så kort tid som vi gjorde.
Vi frågar Niklas Harris hur det kunde bli på det här sättet och han målar då upp flera olika faktorer till de stora och snabba framgångarna.
– De två första säsongerna var en uppbyggnadsfas av organisationen. Jan och Elisabeth är otroligt bra på det sättet att det blir alltid korta beslutsvägar. Jasmina hade skruvar
i sitt knä som behövde fixas och när jag bad om det kom vi överens direkt. Det är den organisation jag har varit i där det går minst energi slösad, vi var alltid överens om vad som skulle hända.
– Jan och Elisabeth är otroligt bra på att skapa harmoni i gruppen och det gör de genom att alla får vara sig själva. Mia Rej är väldigt speciell, Jennie är en superstark människa och jag är också lite halvgalen emellanåt, men de lät oss hållas.
I klubben fanns dessutom lagledare Fredrik Jönsson och han hade en stor roll – nämligen att sprida glädje. Niklas Harris minns en upplevelse från en av klubbens alla Europaresor.
– Fredrik och Måns (Pedersen, assisterande tränare, reds.anm) bodde alltid ihop och var duktiga på att hitta på roliga grejer. Men en gång skulle Måns rigga filmkameran för att kolla så att den var okej inför matchen. Han stod i deras hotellrum med kameran omedvetet riktad mot sängen. Han fixade och höll på och under tiden gick Fredrik och la sig för att vila middag.
– Sedan tidigare hade de beställt extra bananer inför matchen och efter en stund knackade det på dörren och där stod en kvinna som ville komma och lämna bananerna. Hon kommer in när Måns står och fixar med kameran som är riktad mot Fredrik som ligger i sängen. Hon sprang ut innan de insåg vad som hade hänt, skrattar Harris.
Det var helt enkelt god stämning i hela klubben och många profiler som fick alla att må bra. Att det var högt i tak bidrog säkerligen också till att succén fortsatte säsongen 2013–14.
– Vi var fortfarande sugna på att vinna matcher och att lyckas. Jag har aldrig varit den typen av tränare som har haft resultatmål och sagt att vi ska vinna det eller vinna det, det är mer att vi skulle fortsätta att jobba på vissa saker. Vi hade kommit så pass långt att det fanns ingen anledning att titta tillbaka.
– Tanken var att vi skulle vara med och utmana, men drömmen hade varit att ta en medalj i Sverige eller i Europa.
Niklas Harris, Jennie Linnéll och de andra i H65. Foto: Bildbyrån
Det blev ingen medalj på hemmaplan, men i Europa fortsatte H65 att gå fram som en ångvält. Den här gången gick H65 till final – men om Nimes var ett tufft motstånd säsongen före var det inget emot vad Issy Paris var.
– De hade Oftedal och hon var världens bästa mittnia, dessutom hade de en hel landslagsuppställning. Det var ett topp tio-lag i världen och det hade aldrig gått att slå Paris någon annan säsong, men det året gick det. Vi hade haft två-tre år med samma grupp och under den tiden kunde vi slå vilket lag som helst, säger Niklas Harris och avslutar.
– Det bara small till. Vi jobbade otroligt hårt och faller allt på plats samtidigt går det att få de här enorma åren som vi fick. Det ovanliga var hur fort det gick för oss.
Jan och Elisabeth Hansson, Niklas Harris och gruppen av spelare som hade varit med
i många år byggde upp H65 till en familjär storklubb. Inför säsongen 2016–17 lämnade Niklas Harris jobbet som huvudtränare och Ola Månsson tog över, kom in med ny energi och med en del nya spelare, med samma starka karaktär som redan fanns i truppen.
Den säsongen skrevs ett nytt kapitel i H65 Höörs historia när de genom att bryta IK Sävehofs dominans tog hem klubbens första SM-guld. På fem år hade klubben gått från att vara en hårsmån från att åka ur Elitserien till att vinna titlar både i Sverige och
i Europa. Räkna med att H65 Höör är i toppen för att stanna.
Har du tips eller önskemål om en säsong vi bör gå igenom? Skicka då ett mail till ola.selby@handbollskanalen.se.
Oavsett om erbjudandet kommit från en högre rankad klubb inom riket eller utomlands har Elias Holmström valt Vinslövs HK i alla lägen den senaste tiden. Med ett nytt kontrakt når han tvåsiffrigt antal säsonger i favoritklubben, rapporterar Norra Skåne.
Trotjänaren på linjen nådde först Vinslöv via HF Tyr, Hässleholms HF och IFK Kristianstad. Ett nytt spår tog honom till H43 Lund och HIF Karlskrona men tillbaka till Vinslövs HK senast laget spelade i Allsvenskan.
Näst högsta serien gäller på nytt till hösten och den här gången har 29-åringen rutin från hela återtåget.
– Det är roligt att se Elias växla upp både i engagemang och energi sedan vi tog steget upp. Han personifierar mycket av det VHK vill stå för i form av fighterinstinkt och vinnarskalle. Därmed blir han en viktig faktor för vårt lag men skapar samtidigt respekt hos motståndarna, säger klubbens ordförande Stellan Grönberg till Norra Skåne.
Henrik Signell som huvudtränare, Mats Ljungkvist in som assisterande och Klas Wahlström kvar i managerposition var klart sedan tidigare. Nu har även resten av ledarstaben fallit på plats, skriver IFK Skövde på sin hemsida.
Naprapat, fysioterapeut, läkare och materialförvaltare är tjänster som behövs för varje välmående toppförening. Skövde har i tur och ordning Stefan Gustafson, Annelie Hallqvist, Mile Bergvall och Klas Johansson i dessa roller.
Dessutom kan Thomas Forsberg dela sin tid mellan damlandslaget och klubblaget på ”Schlätta”. Målvaktstränaren är en viktig bit i det pussel som Skövde lägger elitlaget.
– Jag är väldigt glad för att vi kunnat behålla sån enorm kompetens som Mile, Annelie och Stefan besitter inom sina gebit. Att målvakterna får stöd av Thomas är givetvis också en styrka. Det borgar för att laget kommer att få ett 100-procdentigt stöd även nästa säsong, säger sportchefen Ulf Nyström till klubbens hemsida.
Både EHF-cupen och Challenge Cup fick avbryta i förtid och saknar regerande mästare efter den aktuella säsongen. Med tanke på nästa års Europaspel har EHF fördelat platserna via ett möte i sin exekutiva kommitté.
Varje säsong går en plats i respektive Europacup till laget som vunnit föregående år. Det är just det som EHF funderat kring och nått en lösning.
Det högst rankade nationella förbundet får helt enkelt platsen. För säsongen 2020/21 ska det innebära följande:
Tyskland får en extra plats i nybildade European League på herrsidan
Danmark får skicka ytterligare ett lag till European League för damer.
I EHF-cupen startar Rumänien (herrar) och Spanien (damer) med var sitt extra klubblag.
Poängen ska enligt EHF vara att kvaliteten höjs med bonuslag från de bättre nationerna.
Stine Jørgensen tar av sig kaptensbindeln i rött och vitt. Niometaren kan vara färdig i Danmark, åtminstone på ”obestämd tid” enligt DHF:s hemsida.
Ett vanligt pressmeddelande om träningsdagar för 23 spelare i början av juni slutade med en oväntad twist. Stine Jørgensen är klar med landslaget och berättar mer för BT om sitt beslut.
– Jeg har inte riktigt lust med landslaget längre. Den här corona-tiden har gjort att jag fått mer tid till eftertanke och att känna efter. Då har jag märkt att jag inte har 100 procent lust att vara med i landslaget längre, säger hon till tidningen.
En återkomst är givetvis möjlig, men Jørgensen verkar inte ha med hemma-EM i december på sin egen horisont.
– Jag tror inte att det är relevant för mig. Isåfall ska man också delta i samlingarna på vägen fram till mästerskapet, säger hon till BT.
Den tidigare förbundskaptenen Klavs Bruun Jørgensen hade ett gott öga till 29-åringen på playmakerposten.
Efter 148 landskamper, nio mästerskap och närmare 500 mål fick Jørgensen dock stå utanför när Jesper Jensen tog ut sin första trupp i mars.
– Det var tufft för mig att bli bortvald till samlingen, inget tvivel om det. Men jag har respekt för Jespers beslut.
– Det här handlar om att jag känner att jag tappat lusten, säger hon till BT.
GT Söder har accepterat nedflyttningen och gör sig redo för ett år i Allsvenskan. En pigg förstärkning har nyss landat på lagets träningar – kantspelaren Hannah Eldås.
Eldås, 19, gör debut i näst högsta serien till hösten. GT Söder flyttar över vänstersexan från Silwing/Troja med goda förhoppningar på genomslag.
– Jag valde GT Söder då jag tycker att de har bra vision och mål med vad de vill samt att jag känner att Pato och klubben verkligen kan utveckla mig, säger hon till klubbens hemsida.
”Pato”, tränaren Patrik Johansson har framtidstro på nyförvärvet.
– Trots sin låga ålder har Hannah redan hunnit med tre säsonger på seniornivå, varav de två senaste i div. 1. Hon är nu i rätt miljö för att kunna fokusera på sig själv och utveckla sin individuella teknik, fysik och spelförståelse. Hon är en mycket spännande handbollsspelare som kommer ha mitt och föreningens fulla förtroende för att växa i sin roll över tid, säger han till hemsidan.
Martin Lindell gjorde det mesta av sina två år i den norska ligan. Med sig från ØIF Arendal har 26-åringen utmärkelsen som bästa vänsternia.
Storskytten var het redan från säsongsstart och vann till slut en jordskredsseger. När siffrorna från spelarna som valt ut säsongens bästa aktörer räknats in fick Lindell mer än två tredjedelar av rösterna.
Han kan njuta hela vägen till Limoges som är ny klubbadress till nästa säsong. I Arendal hann Lindell också med att spetsa sitt spel i Europacup och kämpa för lokala titlar.
Tvåa i omröstningen blev blev Inge Aas Eriksen, FyllingenBergen och tidigare Kristianstad. Lindell hade dock god marginal med 68,5 procent.
Tidigare pristagare på positionen är bland annat Kristian Stranden, numera i IFK Skövde och Viktor Skillhammar som vann två år i rad.
Från H65 Höör till Lugi HF med en mellanstation i Eslövs IK. Amanda Andersson återvänder till SHE med en öppning i vinrött, konstaterar Lugi på sin hemsida.
En vänsterhänt högernia stod högt på önskelistan. Andersson kan öka förhoppningarna om speltid jämfört med de senaste åren. Först upplevde hon tuff konkurrens i H65 Höörs stjärntrupp och när hon väl spelat in sig som lån i Eslöv kom en olycklig fotskada emellan.
Prognosen pekar mot full träning efter sommaruppehållet, vilket gör 21-åringen aktuell för ligaspel kort in på nästa säsong.
– Amanda är en spelare som är duktig i både anfall och försvar och jag tror absolut att det finns mycket utveckling kvar i henne! Hon är inte en utpräglad typ med en speciell spetsegenskap utan mer allround, bra i spelet och en tvåvägsspelare, säger Kenneth Andersson till klubbens hemsida.
– I och med att Amanda ansluter så har vi två vänsterhänta H9or vilket vi verkligen vill ha i truppen, fortsätter tränaren.
Han vann allt som går att vinna, både i landslaget och klubbsammanhang. Blazenko Lackovic ställer skorna på hyllan som 39-åring efter de avslutande matcherna med HSV i Hamburg.
Handball-Planet uppmärksammar att den sista spelaren från den gyllene generationen i Kroatien tackar för sig. Lackovic bidrog stort med bett i avsluten till VM-guldet 2003 och OS-triumfen redan igång.
Klubbframgångarna var redan igång och tog snart fart på allvar. Efter repris i pokallyft med RK Zagreb fick Lackovic mer tysk inriktning med goda år i SG Flensburg-Handewitt och inte minst med HSV Hamburg.
Traditionsklubben tog hem hela Bundesliga 2011, två år senare stod Lackovic i Köln och jublade över CL_guld med bland annat Andreas Nilsson och Fredrik Petersen.
Några fina avstickare till Vardar och Kiel kryddade karriären på senare år. Lackovic återvände så till HSV, som vaknat upp efter konkurs, och fick försvarsfunktioner förutom titeln som assisterande tränare.
En välkänd vinnare tog hem priset som mest värdefulla spelare i den ryska ligan. Anna Vjachireva flyttade på konkurrenterna och summerar ännu en stark säsong med Rostov-Don, enligt det ryska förbundets hemsida.
Storskytten Darja Dmitriejva blev skadad strax efter flytten till CSKA Moskva. Med de tre senaste årens MVP borta ur bilden var det öppet för den bästa duellspelaren i omröstningen.
Vjachireva avfärdade motståndare som Ladas Elena Mikhaylichenko och Astrakhans Karina Sabirova när tränare, journalister och fans sagt sitt.
Efter det förkortade ligaspelet fick hon återse den individuella belöningen som hon senast tog emot 2016.
– Naturligtvis är det trevligt att utses till den mest värdefulla spelaren i Super League. Efterspm säsongen innan det var tänkt har jag en märklig känsla. Priset skulle vara mer förtjänt om vi avslutat mästerskapet helt, säger Vjachireva med höga ambitioner till rushandball.ru.
– Jag kommer alltid ihåg lagets segrar mycket mer. När det gäller mitt egna spel kan jag kort säga: du kan alltid göra det bättre, fortsätter hon.
Pouya Norouzi gjorde fyra månader i IK Sävehof innan han fyllde en lucka i Frisch Auf Göppingen. Niometaren tar sig vidare i Tyskland och spelar nästa säsong för liganykomlingen HSC Coburg.
Norouzi presenterades nyss av sin nya klubb, med potential att göra skillnad. Erfarenheten finns där, den iranske landslagsmannen har tidigare besökt VfL Gummersbach och Bergischer HC och gjort intryck.
I Sävehof dök 25-åringen upp med stor kapacitet i anfall och försvar i slutet av oktober. Efter 15 matcher och 50 mål köpte Frisch Auf Göppingen loss honom säsongen ut.
Ingen tvekan om att Norouzi gör nytta i lagen han spelar för. Nästa utmaning blir alltså nykomlingen i Bundesliga som utlovar en nyckelroll till nyförvärvet.
– Jag har sett många matcher som Coburg spelat och tycker att laget är riktigt starkt. Nu är det dags att starta förstaligan med full motivation och uppnå det bästa resultatet tillsammans. Det vill jag hjälpa till med, säger Norouzi till klubbens hemsida.
En av handbollens stora profiler förstärker den norska ligan kommande säsong. Luc Abalo har nämligen, smått sensationellt, ritat på för Elverum.
Luc Abalo har med sin aviga stil och finurliga teknik varit ett underhållande undantag i den franska krafthandbollen som dominerat världshandbollen. Från sin högerkant har han trollat dit nästan 800 landslagsmål och vunnit två OS-guld, tre VM-guld och tre EM-guld.
Efter att i höstas annonserat att han skulle lämna Paris SG har det spekulerats hej vilt om var han skulle ta vägen näst. Ny storklubb? Lägga av? Satsa på sin grafiska talang? Idag kom svaret.
Det blir alltså spel för norska Elverum den kommande säsongen. Vilken grej för Elverum och hela den norska ligan! Och inte nog med det, konkurrent på positionen blir Christoffer ”Totte” Hedberg som ju ansluter till Elverum från IFK Skövde. I Elverum får han också Josef Pujol samt Niclas Fingren som lagkamrater. Samt den ungerska, högintressanta, Dominik Mathé på högernio.
Abalo har en särpräglad spelstil med en lång teleskoparm, ruskig spänst och en barnslig lekfullhet. Inte ofta kritiserad för att vara nere i målgården när han avslutar, men det är ju faktiskt inte upp till honom att bedöma. Det är ingen slump att en sökning på YouTube på Luc Abalo ger förslag med ord som ”The Magician”, ”Craziest Skills Ever”, ”impossible goal” och mängder av tributes.
Så hur hamnade han i Elverum? Klubben beskriver en situation där Abalo haft en tanke om att avsluta karriären med OS i sommar. Därför skulle han också lämna PSG och de hade redan gjort klart med spanjoren Ferran Solé. När så OS i Tokyo flyttades till sommaren 2021 fick Abalo ge sig ut på klubbjakt.
– Jeg valgte Elverum i Norge, til tross for at andre klubber har kontaktet meg. Nils (Kristian Myhre red.anm.) og Børge (Lund red.anm.), overbeviste meg om det sportslige prosjektet, og fremfor alt deres profesjonalitet, säger Abalo till Elverums hemsida.
– Jeg spilte mot Elverum med PSG i Håkons Hall. Atmosfæren, iveren fra de norske supporterne og velkomsten vi fikk hjalp meg også i vurderingen. Det er slike øyeblikk jeg ønsker å gjenoppleve.
Luc Abalo Född: 6 september 1984 Position: H6 Klubbar:
1996-2008: US Ivry
2008-2011: Ciudad Real
2011-2012: Atletico Madrid
2012-2020: Paris SG
Julius Lindskog Andersson avslutade sina två säsonger i TuS Ferndorf. Hammaren till skottarm och spelsinnet i niometerskedjan är lika med kvaliteter som ger 25-åringen priset som ligans MVP.
Lindskog Andersson med Ystadbakgrund och tidigare spel för H43 Lund nådde Ferndorf lagom till lagets avancemang från tredjeligan.
Sedan dess har han både fått rollen som publikfavorit och stöttepelare.
Efter 24 spelade matcher vid det abrupta säsongslutet i våras hade Lindskog Andersson krutat in 141 bollar. Klart bäst i laget och lysande även i det stora sammanhanget.
Lindskog Andersson flyttar nu vidare mot nytt ansvar i VfL Lübeck-Schwartau. Mest värdefulle spelare i den erkänt tuffa 2. Bundesliga är en tydlig merit för karriären framöver.
– Jag vet inte vad jag ska säga, men självklart är jag verkligen glad över den här äran. Det är ett riktigt coolt sätt att avsluta min fantastiska tid i TuS Ferndorf, säger han till klubbens hemsida.
Meritförteckningen är egentligen onödvändig med EC-final, idel SM-guld och utveckling av nya adepter i tränarrollen. Den senare delen av Magnus Wislanders arbete i Redbergslids IK avslutas när han lämnar tränaruppdraget, meddelar klubben på sin hemsida.
– Redbergslids IK kommer vara evigt tacksam för det som Magnus gjort för klubben. Inte bara på planen eller vid sidlinjen utan även som en ambassadör för klubben i media och i näringslivet i stort, skriver klubben på sin hemsida.
– Ett större RIK hjärta är svårt att hitta. Vi vet att Magnus alltid kommer att stå nära klubben och framtiden får utvisa om detta är ett avsked eller bara ett på återseende.
Wislander hade sina första handbollsupplevelser i Tuve IF innan det blev Redbergslid under juniortiden. Efter fem SM-guld tog han sig vidare till THW Kiel för ännu fler framgångsrika år.
Återkomsten ägde rum via en final på spelarkarriären. Wislander gick direkt över till ledarsidan där han har verkat för de vita eleganterna i närmare 15 säsonger.
