Marcus Artursson är styrelseledamot och ungdomstränare i Halmstad Handboll, seniortränare i division 2-klubben HK Hök och lärare/NIU-instruktör på Aspero handbollsgymnasium. Då är det kanske inte så konstigt att 44-åringen stöter på en del problem på flera olika nivåer. Handbollskanalen har pratat med ”Mackan” om ”Handbollens 100 problem”.
Vi lanserar nu ”Handbollens 100 problem” där vi tillsammans med er läsare, handbollsintresserade, näringsliv, kommuner och andra aktörer vill identifiera problem och hinder för svensk handbolls utveckling.
Vi kommer sedan sätta tänderna i problemen och systematiskt hitta förslag på lösningar. Tillsammans ska vi sedan skapa minst 100 hjältar som är med och ser till att det genomförs. Fantastiskt, eller hur?
Marcus Artursson har jobbat på Aspero handbollsgymnasium i sex år, varit huvudtränare för HK Hök i tretton säsonger, ungdomstränare i över 20 år och är dessutom styrelseledamot i Halmstad Handboll.
– Jag möter handbollen på alla nivåer och där stöter jag såklart många problem och här är några av dem, säger Marcus Artursson till Handbollskanalen.
Problem nummer 1: Hitta ledare
– Vi får svårare och svårare att hitta ledare till föreningarna. Att vara ledare idag innebär mycket mer jobb än att bara vara på träningar och matcher. Att vara ledare idag är ett ”kall” och det krävs ett otroligt engagemang och investering av tid. Jag är väldigt glad för dem som orkar lägga ner tiden för våra barn- och ungdomars skull. Kraven har ökat både ifrån föräldrar och förening. Detta i takt med att den moderna människan har mindre tid, så blir det en ständig kamp att hitta ledare.
– Kanske kommer i framtiden det ideella ledarskapet vare ett minne blott, även om jag inte hoppas att det blir så. Hela den svenska idrottsrörelsen vilar på det ideella ledarskapet. Vi ser också att det blir svårare och svårare att locka ledare till tränarutbildningarna. Kanske behövs även andra sätt att nå människor, kanske genom digital teknik eller ett utbildningssätt som är mer anpassat efter det samhälle vi lever i. Om vi ser till andra länder är idrottsutbildning högt prioriterad, i många länder behöver man ha studerat på universitetsnivå för att ens få arbeta med barn inom handbollen. Kanske behöver vi också behöver tänka om hur vi använder ledarna i föreningen, att vända på ”pyramiden” genom att sätta de mest kvalificerade ungdomsledarna på de yngre barnen.
Problem nummer 2: Göra handbollen mer tillgänglig
– Tittar man på skolgårdar här i Halmstad och jämför med hur det var förr så fanns det handbollsmål och uppritade planer på många skolgårdar, men de finns inte kvar idag. Jag tror att vi behöver göra handboll mer tillgängligt för ungdomarna och det är något jag har funderat mycket på. Hur kan vi använda våra hallar efter skoltid, då de ofta står tomma? Skulle man kunna bedriva någon typ av ”bollskola” som en fritidsverksamhet, där man kanske även erbjuder både mellanmål och läxläsning? Kanske även ett fritids för de killar och tjejer som har träningar på kvällen? Det blir en plats med naturliga träffar mellan ledare, barn- och ungdomar och kanske även förebilder bland äldre spelare.
– Jag tror även att alternativ till vanliga handbollen, som till exempel streethandboll kan vara vägar att nå ungdomarna. Många ungdomar idag vill välja själva när de ska utöva sitt idrottande, vi ser ju uppsvinget kring dessa ”fria” idrotter. Vi behöver även få ut handbollens budskap i skolorna. Vi i Halmstad Handboll jobbar själva just nu mer ett projekt att försöka nå ut till skolorna och sprida handbollen på ett positivt sätt. Alla idrottslärare känner sig inte bekväma att ha handboll i undervisningen, så där kommer vi finnas för att hjälpa till och förhoppningvis får fler spelare till vår förening. Men såklart är det ett enorm konkurrens gentemot andra idrotter. Särskilt i en stad som Halmstad, som har ett sådant stort utbud av idrotter.
Problem nummer 3: Svårt med hallar
– Jag ser bara hur det ser ut i Halmstad och i Halmstad Handboll. Vi är en förening med över 600 aktiva spelare. Vi har en jättefin handbollshall i Halmstad Arena, men där konkurrerar vi många andra elitidrotter som t.ex. volleyboll, innebandy och nu senast futsal. Istället blir vi utspridda på ett tiotal hallar, och har svårt få de mervärden som skapas i föreningen som bara har en hall. Vi börjar också få svårt att hitta halltider, som passar för alla åldrar. Det är inte optimalt när yngre barn tränar för sent, vilket också gör att de kanske väljer bort handbollen.
– Vi ser också problem att få vara i hallar och använda klister. Min uppfattning är att de föreningar som samlas kring en hall lyckas ofta att lyfta sin verksamheter mer, då det sker fler naturliga möten mellan t.ex. ledare, spelare, föräldrar och andra intressenter. Jag tror att det finns enorma vinster att göra där, men då gäller det att man har en kommun som förstår problemet och värdesätter föreningarnas verksamhet.
Problem nummer 4: Tränar vi våra ungdomar rätt och tänker vi långsiktigt?
– Tyvärr har det blivit en trend med alldeles för tidig specialisering i låg ålder. Ungdomarna får inte tid att utveckla den allsidighet kring de fysiska kvaliteter som krävs för vår sport. Dessutom har nästan alla sporter blivit året runt-sporter och kravet ifrån alla idrotters föreningar ökar, för att få vara med i verksamheten. Jag läste om ett projekt i Mariestad, där tolv ungdomsföreningar gick ihop för att ungdomar skulle få möjlighet att dubbelidrotta. Jag skulle vilja se fler sådana initiativ, och kanske skulle handbollsföreningarna kunna vara drivande i sådan fråga. Vi vet om att den tidiga specialiseringen inte är tillgodo för alla, så varför fortsätter vi? I detta har vi också ett stort samhällsansvar, när fler och fler barn blir stillasittande. Jag tror flera ledare skulle behöva sätta sig in i RF:s strategi 2025. Eftersom många av våra barn specialiserar sig tidigt kanske vi även behöver förändra vår handbollsträning och ha kunskap om de fysiska kvaliteterna respektive ”guldålder” och hur vi utvecklar dem. Kanske behöver vi träna mer allsidigt än vad vi gör. I detta ser jag också ofta att ungdomslag tränar ”vuxenhandboll” eller försöker hitta enkla lösningar för att nå resultat. Vi missar massa av handbollsutbildning. För mig handlar handboll just om utbildning i fokus, ända fram till de blir seniorer. Det finns inga genvägar. Det handlar om att utveckla varje individ för sig, efter varje individens förmåga. En för tidig utslagning är också ett problem tycker jag, när man i tidig ålder använder ”toppade” lag. Inte nog med att vi missar individer som kan bli duktiga handbollsspelare, vi kanske även missar en blivande ledare, domare eller funktionärer. Jag stöter ofta på spelare som slutat alldeles för tidigt, och det är alltid en sorg i mig. Jag tror inte handbollen har råd med ovanstående i framtiden.
– Jag tycker också att vi måste öka kunskapen kring skadeförbyggande träning, när det gäller t.ex. axel- och knäkontroll. Vi kommer nog också möta nya typer av skador inom vår idrott i framtiden. Vi behöver även vågar jobba med uthålligheten för att förbättra ungdomars återhämtning. Att springa ett Cooperstest är inte handboll, och det har varit många diskussioner om. Men jag ser det som ett bra värde hur uthållig en spelare är, om i sin tur säger något om återhämtningen. Att spelare som tränar åtta-tio pass i veckan, och har dålig uthållighet är ingen bra kombo. Hur ska de orka utan att gå sönder? Vi ser att värdena är mycket sämre idag än förr när det gäller uthålligheten. Det beror naturligtvis på att ungdomar idag är mer stillasittande, att de inte spontanidrottar lika mycket, de specialiserar sig tidigare och kanske inte heller tränar uthållighet regelbundet. Idag ser jag många ungdomar som tidigt skadar sig, för sedan aldrig komma tillbaka igen. Ibland känns det helt, helt onödigt. Som ett komplement till det tekniskt/taktiska inom handboll behöver vi jobba med hos våra barn- och ungdomar att utveckla de fysiska kvalitéerna, mer skadeförebyggande träning och för att vi ska fortsätta utveckla vår idrott. En idrott som som bara går snabbare och snabbare, blir mer och mer fysisk. Vi har mycket att tänka på inom detta område i handbollen inför framtiden!
Problem nummer 5: Hetsen på och vid sidan av planen
– Idag är alla unga spelare så otroligt medvetna vad som händer om kring dem, tack vare tillgängligheten av information på internet och sociala medier. Det är till exempel webbsändningar ifrån USM, talanger som rankas i listor och unga stjärnor syns som reklampelare för vår idrott. Ungdomar idag vill framåt och jämför sig med unga stjärnor som har lyckats tidigt. Men det är ju väldigt få som lyckas passera detta ”nyckelhål”. Ofta kan jag tycka att unga spelare saknar saknar tålamod, då de inte är klara i sin spelarutbildning och inte förstår vad som krävs för att nå sin maximala kapacitet. I det har vi också föräldrar som inte lyckas ”sila” flödet, som utan kunskap om vår idrott, försöker påverka att just deras barn ska lyftas fram. Att som ledare stå emot allt detta tryck utifrån kräver att man är enormt trygg i sig själv och veta vad man sysslar med. Även i detta att föreningen stöttar sina ledare. Många gånger märker jag att spelarna, i sådan fall som jag beskriver, som missar steg på vägen till exempel. när det gäller de fysiska kvaliteterna eller den individuella tekniken i den stress som uppstår. Om då inte heller ”systemet” eller planen för spelarna i föreningen är tydlig, och spelare lyfts upp för tidigt till äldre nivåer, slutar det ofta med en skada eller att spelaren stannar i sin utveckling eller får motivationsproblem. Jag stöter även ofta på spelare som spelar och tränar i flera lag, utan någon att det finns någon plan för själva spelaren. De bara slussas runt i ”systemet”, utan att någon tar ansvar eller har koll på belastning och om individen tränar rätt. Om tiden hade investerats på annat sätt, hade troligtvis spelaren nått längre.
– Vi är ju också en idrott där fysiken gör stor skillnad. Det är lätt att luras med i detta och stressa fram, för att spelaren till exempel är tidig i puberteten. Men som i allt, det handlar om att i föreningarna skapa en bra spelarutbildning med ledare som är kompetenta att ha hand om ungdomar, är trygga och har kunskap om vad varje individ behöver. I dagens samhälle kräver det också att du är en duktig ledare och förebild, då du som ledare för många ungdomar kanske blir den vuxna som de träffar mest. Generellt tycker jag att man ska lägga mer tid på själva ledarutbildning i svensk handboll. Jag tror också vi behöver igen tänka över hur vi vill att våra ungdomar ska tävla. Jag är lite motståndare till USM i tidig ålder och alla dessa uttagningar till distriktslag. Jag hör ganska ofta kring hetsen kring detta, och det skulle vara oerhört intressant att veta hur stor ”drop-outen” är efter till exempel en distriktslagsuttagning. Jag tycker det är viktigt att unga får utbyten med andra ”handbollare” ifrån andra föreningar och platser i Sverige. Men jag tror vi behöver hitta andra vägar än de som finns idag, där utbildning ligger i fokus. Till saken hör också att handbollen är en oerhört komplex sport som tar tid att lära sig, vilket också gör den oerhört intressant. När vi då vet att att handbollsspelare är som bäst efter 25 år eller till och med äldre, varför ska vi då så bråttom med våra barn- och ungdomar? Hur många spelare ser vi idag som spelar handboll när de är 30 år på olika nivåer? Tyvärr tror jag att vi ser en negativ trend att handboll ska bli en idrott som man håller på med, ett livslångt idrottande, så länge vi inte skapar förutsättningar utan stress och har tålamod med en gedigen utbildning av våra barn- och ungdomar inom handboll.
Problem nummer 6: Klubbar som inte hjälper varandra
– Efter alla år inom handbollen ser jag många klassiska småföreningar som inte överlever på junior/seniornivå. Spelare går tidigare och tidigare till andra klubbar som är större och har fler medlemmar. Ska handbollen öka i antalet aktiva måste klubbar inom samma område hjälpa varandra mer. Till exempel saknas det utbildade ledare i en mindre förening, försöka hjälpa till och skapa utbyten mellan föreningarna varandra. De mindre föreningarna måste stöttas av de större, för att skapa förutsättningar för fler som spelar handboll. Att ha ett lag i närområdet, är också en förutsättning för våra ungdomar idag för att välja handbollen. Allt detta gör att vi skapar mervärden. Jag tror också det är viktigt att ha lag på olika nivåer, där man lite som i fotbollen kan hitta sin nivå att spela på, så man kan spela handboll längre. I vissa städer har man lyckats med detta, vilket är kul att se. Men ibland känns det som att det är för mycket revirtänk mellan klubbarna. Det är för många som slutar för tidigt eftersom de kanske inte har någonstans att spela eller blir bortselekterade och tröttnar. Vi i klubbarna måste prata med varandra och hjälpas åt för att så många som möjligt kan spela handboll så länge som möjligt. Detta är också grunden till fortsatt kontakt med sin idrott.
Kommer du på något problem efter att ha läst den här artikeln, det kan vara vad som helst, fyll i formuläret nedan!
[ipt_fsqm_form id=”61″]
Läs mer:
Vår största satsning genom tiderna
Problem 1 av 100: Handbollen har för få sponsorer
Problemen haglar in till 100-listan – skicka in du med!
Handbollens 100 problem: Hallbäck om sju mot sex
Problem 2 av 100: Handbollen behöver nå ut längre, bättre och mer
Handbollens 100 problem: Harris: ”Risk att färre orkar vara ideella ledare”
Jasmin Zuta listar fem problem inom handbollen: ”Vi nästan förkastar utbildning”
Jennie Linnéll: Väldigt hög belastning i en sport som går snabbare och snabbare
Anna Bardis: ”Drömscenariot är att spelare i SHE ska kunna leva på handbollen”