Lördagskrönikan eller drömmen om guld

European Open W18 FINAL Danmark-Sverige. Sverige vann. Gör herrlandslaget det i Herning den 27/1 2019? Foto: Viktor Ljungström

God lördagsmorgon! Nytt år med nya drömmar. Det senaste rör ett VM-guld på herrsidan. Rimligt? Det beror på vem du frågar. Fansen som tagit sig till Royal Arena fick nog, precis som vi framför TV-skärmen, lite skrämselhicka när det plötsligt stod 22-22 med sju minuter kvar mot Egypten igårkväll.

ANNONS
ANNONS
ANNONS

Då klev två Lundakillar och en från Ystad in på allvar – Pallicka, Ekdahl du Rietz och Gottfridsson. En spikade igen medan de andra två fick det att rassla i nätmaskorna i den andra änden av planen. Puha. Gulddrömmen lever vidare.

Jag har tillbringat en del av min julledighet med att läsa klart Albin Tingsvalls bok ” Allt jag förlorade genom att vinna”. Den ger en annan bild av livet som hyllad idrottsstjärna än den jag hörde från TV-rutan igår. Tänkte på den när jag såg matchen på dansk TV. Att det på andra sidan Öresund finns en helt annan kultur i att ge ut böcker om handboll och av handbollsspelare. Böcker som rör baksidan av medaljen. En av de fd stjärnorna Joachim Boldsen skrev en liknande bok redan 2014 (Færdig!). Medan en av de stora ikonerna på handbollsplanen Lars Christiansen berättade om sin ångest i ”Når sandheden skal frem” (2013). Lars som fick platsen framför Arenan i Flensburg uppkallad efter sig (Lars-Christiansen-Platz).

Tre handbollsprofiler om medaljens baksida. Foto: Annette Andersson

I svensk media får Tingsvall mycket uppmärksamhet. Helt berättigat. Jag önskar att fler elitidrottare vågar skriva den typen av böcker och framför allt att förlagen vågar ge ut dem. Böcker att vända sig till när livet är tufft på den översta hyllan. Böcker som hjälper läkare och lärare att se elitidrottare på ett bredare sätt. Inte bara som hyllade hjältar som gnäller.

En intressant detalj som kommer upp i Tingsvalls bok är talangprojekt, distriktslag, ungdomslandslag och all annan toppning/nivåanpassad matchning. Att det inte finns någon forskning som visar att detta är ett bra sätt att leta efter kommande landslagsspelare. I stället borde alla vänta med detta tills individerna kommer upp i de övre tonåren. Ja för det är väl vad det går ut på? Att du som ungdomstränare ska få fram elitspelare? Eller? Varför toppar du annars? Varför väljer du annars ut ”de bästa” till landslag, distriktslag, ungdomsturneringar eller seriematcher?

Har du tänkt på vilka signaler du som vuxen sänder ut till barn i t ex 13-14 års ålder? Vad det gör med deras självkänsla som idrottare och i värsta fall som människa? Då när de parallellt går igenom en tuff fas som tonåringar både fysiskt och psykiskt.

Lagidrott är för det mesta en utmärkt form för att lära sig att fungera med olika människor. En form av förberedande utbildning för vuxenlivet. Idrott är också ett sätt att få unga människor att vilja röra på sig och träna på att fokusera. Nog så viktigt när allt fler är ute och rastar sin mobiltelefon på promenader, cykelturer eller när de kör bil. Extra plus är att de som idrottar även orkar med sina studier på ett mer balanserat sätt.

Min egen första insikt i både att bli bortvald och hur viktig idrotten är för resultaten i skolan kom som tonåring. Jag har aldrig slutat att röra på mig, men tyvärr vågade jag aldrig spela handboll som student inte heller att bli domare eller funktionär. Jag hade ju fått lära mig att jag inte dög till det. Tänk alla nya människomöten jag missade på det sättet. I stället tillhörde jag länge läktarproffsen som överraskade med mina kunskaper i handboll. Många är de killkompisar som jag fått hjälpa med förståelse av både spel och regler. Till omgivningens förvåning. För vad kan en ung tjej eller kvinna om idrottens mysterier. Egentligen. Idrottskunskapen tillhör de manliga domänerna i mångas ögon. Oavsett om du sitter på läktarplats eller är ungdomstränare. Jag vet. Många kvinnor upplever det fortfarande år 2019.

Ja vi har en bit kvar på många håll och kanter i idrottens förtrollande värld. Tack till alla er som jobbar stenhårt på att ge alla barn och ungdomar speltid och plats i era lag. Tack till alla er som krigar för jämställdhet på allvar och inte bara som ett fint dokument på förbunds- eller klubbnivå. Ni ger barn, ungdomar och många andra bränsle för sina egna drömmar.

Dessa drömmar som verkligen kan vara av olika slag. Just nu riktas många handbollsälskares drömmar världen över mot herrarnas VM i Tyskland/Danmark. De blågula hoppas på ännu en final för det svenska herrlandslaget. I den Jyske Bankbox i Herning den 27 januari. Jag tror på Kim Ekdahl du Rietz som sagt ” Väldigt många lag som har minst lika bra uppställningar som oss. Allt mellan etta och tia är lika anmärkningsvärt.”

De tre sista målen i matchen mot Egypten gjorde spelmotorn Jim Gottfridsson. Foto: Christoffer Borg Mattisson.

Länkar till övriga lördagskrönikor

En handbollstränares vedermödor (03/11 2018)
På läktarplats? (10/11 2018)
Har du också ett handbollshjärta? (17/11 2018)
Det där med skador stora som små (24/11 2018)
De allra mest ifrågasatta (1/12 2018)
Den underskattade glädjen (8/12 2018)
Det får mig att se rött (15/12 2018)

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here