Lördagskrönikan eller På läktarplats?

Fullt hus som vanligt när Skara HF spelar hemmamatch. Foto: Viktor Ljungström

God lördagsmorgon! Är det dags för lite handboll idag också? På läktarplats? Eller föredrar du TV-soffan eller varför inte datorn? När jag växte upp gällde det att skynda sig ner till idrottshallen om man ville få en plats och kunna se herrarnas A-lag spela sina matcher i division 1 norra. Vaktmästaren låste dörren när det blev fullt nämligen. Hallen hade bara platser på ena sidan. Det var ofta folkvandring och snacket på stan rörde hur matchen skulle gå. Det var sent sjuttiotal och tidigt åttiotal.

När jag gått ut gymnasiet flyttade jag söderöver och hamnade i Lund. Lugi var stadens stolthet efter ett SM-guld några år tidigare. Högsta serien var fylld av landslagsprofiler och framgångarna med Bengan Boys lurade om hörnet. Den gamla Idrottshallen var full med publik och speakern Stellan Sundahl (TV-profil) höjde atmosfären ännu ett snäpp med sina roliga kommentarer. Ett abonnemang fick ingå i studentbudgeten för annars fick jag nästan aldrig tag i någon varken sitt- eller ståplats.

Så småningom flyttade jag norrut och hamnade i Uppsalaregionen. För allra första gången bodde jag nära en större stad där bandy och basket var publiksporterna vintertid. Konstigt. Jag åkte till Stockholm och såg Lugi spela i Eriksdalshallen några gånger. Men den där magiska stämningen som funnits i min barndomshall och nere i Lunds Idrottshall fanns inte i den kungliga huvudstaden. Även om Hammarbyfansen hejade på som de brukar göra så fort ”Bajen” spelar fotboll eller bandy.

Ganska precis tjugo år efter mitt första besök i Lunds Idrottshall fick jag möjlighet att gå på match där igen. Spänd av förväntan, men lite misstänksam då det varit lite väl enkelt att få biljett. Jag hade ringt och kollat upp och fått besked att något förköp behövde jag inte göra. Det var ett måste dåförtiden. Väl inne i hallen förstod jag varför. Jag kunde i princip välja att sätta mig var som helst! Knappt halvfullt och stämningen var därefter.

Tiden gick och jag fortsatte att följa både herr- och damlandslaget på TV. Så fick jag möjlighet att flytta söderöver och började se på dansk TV, som visade en herr och en dammatch både lördag och söndag på bästa sändningstid. Snacka om publiktryck. Sedan dess har jag åkt över Öresundsbron regelbundet för att få se riktigt bra handboll och uppleva den häftiga stämningen. Ofta är jag duktigt lomhörd när vi kör hemåt. Men känslan i kroppen är den samma som när jag växte upp och som det var när jag pluggade i Lund.

Fullt hus i Fredriksbergshallen när Köpenhamn fick besök av NFH. Foto: Annette Andersson

Ibland får jag vara med om samma magi även i Skåne. Senast var det i Kävlingehallen när damlaget spelade sin första match i division 1 södra. Jag har funderat från och till på varför det blivit så här. Varför är hallarna nästan aldrig fullsatta nuförtiden? Vi var massor av ungdomar som tittade på matcherna när jag växte upp. Själv höll jag på med flera olika idrotter, men hann ändå gå på match. Är det för dyrt? Är det för tråkigt? Är det ett tidens tecken nu när vi ska hinna ”allt” i stället för att inse att det viktigaste man gör är att välja bort för att undvika att kraschlanda i vardagen? Är att gå på match inte längre något man gör med sina kompisar, sina bekanta, sina vänner? Inte längre ett sätt att koppla av en stund från det höga tempo många klagar på?

Jag har hört och läst diskussioner om att det är ”lättare” att fylla sina läktare på småorter. Att konkurrensen med ”annat” är större i storstaden. Men hur kan då alla dessa fotbolls- och ishockeylag fylla sina gigantiska läktare med publik år ut och år in på massor av matcher med höga priser? Finns det möjlighet att skapa en egen kultur kring den lokala handbollsklubben mitt i storstan? Att när det laget spelar så kommer alla och tittar? Eller är det inga som orkar göra det omöjliga möjligt för att det tar tid (= dagens bristvara nr 1)?

H65 fans i Arenan i Lund. Foto: Christoffer Borg Mattission.

Oavsett så finns det klubbar som lyckas skapa intresse. Fina exempel på det är fansen i Höör (H65) och de som håller på IFK (Kristianstad). Eller de i Skara och Boden. Och kanske några fler som jag inte känner till. Dessa är bara att gratulera till ett hårt, långsiktigt och målmedvetet arbete för att fylla sina läktare. Roligt att den kulturen jag växte upp med finns kvar. Att man går på handbollsmatch som en helt naturlig del i vardagen bara för att man är idrottsintresserad och får med sig den där alldeles speciella känslan i kroppen som bara en handbollsmatch med fulla läktare kan ge.