God lördagsmorgon! Har du börjat känna av julstressen ännu? Eller hinner du med att se Sveriges match mot värdnationen Frankrike i morgon eftermiddag? Själv fick jag en julklapp i förskott i veckan. ”Allt jag förlorade genom att vinna”. Boken Albin Tingsvall skrivit. Den inleds med en dedikation ”trevlig läsning!” och hans autograf.
Albin, den där långe killen med pannbandet som jag sett springa runt på plan nere i Arenan, både på träningar och matcher. Han som utbildat sig till samma yrke som en annan elitspelare som också haft en vinröd tröja på sig, Pelle Davidsson. Psykolog. Albin har fokus på medaljens baksida med elitidrott för dem på översta hyllan. Pelle arbetar med företag och finns med i föreningens kommitté Vinröda stödet.
Den som bildades efter sommaren 2011. När Sydsvenskan skrivit om vad som hänt för de utvalda pojkarna då Staffan Holmqvist var en del i föreningen. Under rubriken ”Handbollsspelare bryter tystnaden” och skrev även att detta gick informellt under beteckningen ”Lunds bäst bevarade hemlighet som alla vet om”. Det pågick i över 20 års tid. Vi känner själva några av de ”utvalda”, som äntligen vågade bryta tystnaden när bubblan sprack i offentlighetens ljus.
Andra tränare får sina adepter att känna sig utvalda genom toppning eller ska jag skriva nivåanpassad matchning. För vems skull sker detta? Egentligen. Själv har jag fått uttrycket ”Barnen/ungdomarna måste lära sig hur det känns att vinna också” kastat i ansiktet när vi valt att inte toppa/nivåanpassa. Från både andra tränare (egen klubb liksom från andra klubbar) och ilskna föräldrar efter någon förlorad match.
Sen finns där tränare på elitnivå som tar sig friheten att kalla spelare för långsam som en snigel under pågående match så alla hör. Sparkar sönder skåp i omklädningsrum under halvtidsvilan för att få spelarna att ”förstå allvaret”. Eller helt enkelt bedriver mobbning av enskilda spelare genom att skicka ut dem i omklädningsrummet om de inte presterar enligt tränarens åsikt under ett helt vanligt träningspass. Allt för att få dem att prestera bättre eller finns där andra djupare skäl?
Att som tränare använda sig av barns, ungdomars och unga vuxnas längtan efter att bli sedda, få framgång, uppnå drömmar. Varför sker det överhuvudtaget? Vem tjänar på det?
De som utnyttjar barn/ungdomar/unga vuxna gör det alltid av eget intresse i skydd bakom idrotten. De som toppar ungdomslaget har glömt bort att glädjen i att få vara en del i ett lag och göra något roligt tillsammans överväger för spelarna. Oftast är inte matcherna det viktigaste under en turnering som t ex Partille Cup utan att få gå på Liseberg, hitta på bus med kompisarna långt från mamma, pappa och syskon. Eller den där glassen de åt på ett ställe du som tränare inte ens kommer ihåg att ni stannade på.
Å många är de elitidrottare i vårt avlånga land som sagt i privata samtal att det viktigaste är kompisarna i laget inte resultaten. Och för den skull kan de stå ut med hur mycket stolligheter som helst från tränarhåll.
Men ska man behöva ta så mycket skit som tränare eller som spelare. Varför finns det fortfarande år 2018 en övertro på att ”management by fear” eller ”utslagning” är den rätta vägen att gå?
Vad har alla dessa människor glömt bort? Glädjen.
Jag kan ge alla er som tvivlar många exempel på när glädjen förflyttat berg, men väljer ut ett enda. Hösten 2015 startade jag upp ett juniorlag som tränade en gång i veckan och spelade i juniorserien. Spelarna kom från sju olika föreningar. Vi hade träningstid kl 20.30 mitt i veckan och alla spelare var av den ambitiösa sorten med både extra jobb och bra betyg i gymnasiet. De var redan duktiga på handboll, men alldeles för många av dem hade blivit placerade på vänsterkanten. De ”dög” helt enkelt inte till något annat enligt deras tidigare tränare. Självförtroendet var i botten på handbollsplanen.
Vad gjorde jag? Jo jag använde handbollen för att bygga upp deras självförtroende genom att vi först och främst hade roligt tillsammans. Jag försökte skapa ett rum fritt från alla de krav de mötte i sin vanliga vardag. Lät dem successivt få vara med och bestämma på träningar inkl prova olika positioner och vi spelade våra matcher bara för att det var kul. Noll fokus på resultat och prestation.
Vad hände? Jo vi vann halvlekar och matcher. Trots att de andra lagen tränade flera gånger i veckan. Men framför allt chockade vi motståndarna med all denna glädje.
En av mina egna bonusar kom när en av spelarnas föräldrar kom fram till mig efter en träning i slutet på den första säsongen. Berättade att deras barn fått tillbaka glädjen för sin handboll. Jag fick då veta att hen hade blivit knäckt av en tidigare tränare. Trist då detta var en spelare med kapacitet för högsta serien på niometer, men fantastiskt roligt att glädjen kommit tillbaka.
Avslutar med en av mina favoritsånger – där jag bytt ut hjärta mot glädje.
Låt glädjen va me, allt du gör beror på de.
När du tycker nånting kommit på glid ja, då är det tid att le.
För än finns det hopp, än går jorden i sitt lopp.
Ingenting är fullt så fel som du tror. Så syster och bror, hys hopp.
Om du tappat rätta spåret, allting bara schabblar sig
ta och lyft dig själv i håret och det ordnar sig för dig.
Glöm inte bort, glöm inte bort att låta glädjen va med
Glöm för all del inte de
Är du fattig eller rik som ett troll. I dur som i moll glöm inte de.
Låt din glädje va med. Låt glädjen va med.