Fredagskrönikorna från David Krusell har blivit ett mycket populärt inslag på Handbollskanalen, här har ni veckans läsning.
Ni vet när man är ny på ett jobb och det vankas facklig rast med inte jättegott kaffe och svenskt mästerskap i suck och stön? Det börjar med att man kommer in i personalrummet och inte riktigt vet vart man får sitta? Så man sätter sig bara, eftersom det här inte är Nordkorea och vi är vuxna människor, tänker man.
Men så skulle man inte ha tänkt. Om man inte vill bli kallad för könsord eller utstå höjda ögonbryn och tyst mobbing för resten av sitt liv, förstås? Men vill man det, då skulle man bara kunna sätta sig på valfri plats i personalrummet.
Ifall du hör någon mellanchef på en arbetsintervju säga att: ”vi är ett tajt och roligt gäng som jobbar här, de flesta umgås privat också ibland”. Då vet du att det vore enklare om du könskorrigera dig själv till katt och måndagen efter be sina nya arbetskamrater att börja kalla dig för katthen, än att få någon av dem att byta plats.
Lite samma sak gäller för handbollspelare, och vem som sitter vart i bussen. Att komma in som ny i laget och bara sätta sig någonstans är otänkbart. Om man inte är junior förstås, då kan man få för sig att testa sina vingar och röra sig längst bak i bussen, men får snabbt frågor som låter som svar: ”ne-ne, glöm det!” eller ”det är inte ditt fel att dina föräldrar är släkt med varandra”.
Bussen är alltid uppdelad i tre (osynliga) sektioner.
Sektion 1, längst fram. Från busschaufför till rad 4:a:
Längst fram sitter chauffören, oftast gungandes upp och ner i sin stol med radio Viking och oregelbunden takt och hjärtrytm. Första raden bakom chauffören sitter tränare, assisterande tränare, lagledare och de spelare som spelat i samma stadslag som tränaren. Dessa personer har ingått ett avtal med varandra, om att de bara får skratta med varandra de första sju minuterna, sedan dras det inte på några smilband mer den dagen inte!
Personer som kan tänkas sitta där: Alla tränare, Zoran Roganovic och Mattias Gustafsson.
Kuriosa: Ola Lindgren vet till exempel mer om locktänger och skratt-terapi än vad som händer från rad 3 och bakåt.
Sektion 2, från rad 5 till bakom tv:n i mitten:
Denna sektion är ironiskt nog en kombination av högljudda juniorer med snapchat/sovplats/stadsbibliotek för studenter eller målvakter som vill vara ifrån allt brus och bråk där bak, men ändå vill vara med om det händer något roligt. Den här sektionen är lite vad Sverige var mellan 1940-1943, när Tyskarna ville ta sig till Norge.
För juniorer blir det här första steget på den Ullareds-långa kö, som, om man har tur och besitter mentala och sociala färdigheter, kan leda till The Holy Grail.
Personer som kan tänkas sitta där: Alla juniorer med svår frisyr, Thomas ”Foppa” Forsberg och Anders Wik-Rydberg.
Kuriosa: Diskussionsämnena här är endast: bolån, Monster Jam och Tinder.
Sektion 3, från toaletten och bak:
Första sektionen med bord, (förutom det som tränarna har) där någon alltid ligger med fötterna ÖVER bordet och ner mot toalettdörren, så att den som är mest självmordsbenägen och tycker det vore härligt att trycka skulderbladen mot taket inne på toan medan bussen pulsar fram på E4:an, först kommer få dennes persons fötter i ansiktet. Spelar ingen roll hur ofta man säger till den personen att ta bort sina happy-socks, personen i fråga svarar alltid som den där tjocka musen i gul t-shirt, från Askungen, med: ”öh, öh, ha den äran..”
Personer som kan tänkas sitta där: Folk födda 1995 och tror att den platsen är The Holy Grail, Johan Nilsson och Anton Lindskog.
Kuriosa: Förr i tiden, innan internetet, så var det här platsen där man la ut en bit välkonstruerad kartong och spelade poker.
The Holy Grail, 5-sits-sätet längst bak:
Nirvana, Pärleporten eller den informella ledarens svar på Simbas lejonklippa. Här tas det beslut om vad det skrattas åt och vad det inte skrattas åt i bussen (undantag tränare då som bara skrattar första 3 kilometrarna). Dessa personer är ofta lite tillbakadragna, men ändå stormens öga, såattsäga. Här sitter personer som på frågan, ”hur tror du att andra människor uppfattar dig?”, svarar att: ”jag tror de säger att jag är en lugn och skön kille med humor”.
Det enda som är roligt med dessa personer är att karaktären Ove Sundberg är baserad på dessa människor och att de faktiskt gillar mandelkubb mer än Ove.
Personer som kan tänkas sitta där: Josef Pujol, Mario Lipovac och Max Darj.
Den här rasbiologiska tesen är inte grundad på vad folk med studieskulder skulle kalla för till exempel..”fakta” eller så. Den är mer baserad på så kallad feeling.
Eventuellt är det bara baserat på egna erfarenheter.
Så, ni vet. Döm inte, okej?
Jag är en normal kille.
Jag har nästan ett helt funktionellt förhållande till mandelkubb i kollektivtrafiken idag.
Är nästan helt säker på det.
Tidigare krönikor
Målvakten – den genetiska återvändsgränden
Fredagskrönikan: Kalla krig. Varma hjärtan.
Fredagskrönikan: No pain no gain(z)
Fredagskrönika: Styrkekram
Om inte nu – när? Om inte du – vem?
Fredagskrönikan: Att duscha i omklädningsrummet
Fredagskrönikan: ”Jaha, trodde du spelade handboll”
Meddelande till min ofödda son – och lite om tatueringar
Sprucken korv och spruckna drömmar, typ
Öppet brev till alla omklädningsrum ute i Sverige