David Krusell kåserar i fredagskrönikan på sitt eget vis med glimten i ögat men med djup i budskapet.
Kort observation
Om några år kommer vi kanske se tillbaka på 2015 som åsiktskorridorens år. Fram tills dess får vi andra, vi som felar och är dödliga försöka smörja in oss i vaselin och ta oss ut på på andra sidan korridoren.
Hockeyspelare har en inte helt politiskt korrekt kvinnosyn, går i tofflor, mjukisbyxor, keps bak-och-fram, spottar okontrollerat och har en osympatisk aura. Vill vara med i Paradise Hotel.
Innebandyspelare är de som aldrig blev bra på någon sport så dom köpte massa hårvax, ett gammalt cello-fodral till sina pvc-stavar och började spela idrotten som uppfanns av de ålderskrisande-gubb-gubbarna på jobbet. Vill mer än gärna vara med i Paradise Hotel.
Basketspelare är de som leder utvecklingen i hur andra idrottare klär sig idag, med höga skor, kompressions-sleeve på ena armen och allmänt stora kläder. (obs: svenska basketspelare är ett halvt kryddmått bättre på att utöva idrott än innebandyspelare) Vill vara med i MTV’s cribs.
Fotbollspelare upptäcks lättast på de avsmalnade Adidas-byxorna med en logga från någon storklubb och deras blöta frisyr. De drömmer om att få ligga och spela FIFA (och välja sig själva) i sin vita skinnsoffa samtidigt som dom de dricker Nocco. Låtsas inte vilja vara med i Paradise Hotel.
Handbollspelare är dom som…ja, jag vet inte. Jag vet bara vilka fördomar som jag får försvara i min vardag av folk som vet att jag älskar handboll. Det första man får lära sig som handbollspelare är att i sitt privatliv eller på jobb, aldrig (och då menar jag aldrig) missa ett kast mot en papperskorg. Spelar ingen roll om det är en post-it-lapp som kastas i motvind från trettiofem meter, missar man papperskorgen så kommer man få höra kommentaren: ”jaha, trodde du spelade handboll..!?” och det spelar ingen roll om man svarar att ”fast..vi spelar ju faktiskt inte med post-it-lappar och papperskorgar som mål..”
Om jag ska analysera det djupare så finns det två reaktioner hos folk när man berättar att man spelar handboll:
1) ”oj, det är en tuff sport!
2) ”fan värsta jävla bögkalaset ju, man gör ju inget annat än att stå och kramar varandra ju..!”
Nu har jag inte varit på bögkalas (än) men det låter bra mycket roligare än att Dressman-knuffas och skrika könsord på fest.
En annan fördom som jag under EM blivit tvungen att hålla med om är att handbollspelare ofta är lönnfeta. För kollar man på Handbolls-EM i Polen så är det ju en ganska förbluffande stor del av deltagarna som ser ut att ha samma impulskontroll kring mat som en labrador har vid ett buffébord på Viking Line.
Och fine, spelar man i dom lägre divisionerna där domarna suckar tyngre än tränaren gör när skott-Harry skjuter innan alla hunnit känna på bollen, så kanske man inte behöver se ut som någon grekisk gud.
Men är man bland dom bästa i världen i sin sport och inte tar sitt ansvar genom att vara sitt allra bästa, när man är så nära, ja…då tar man ju inte vara på möjligheten till att verkligen utveckla sig själv eller sporten man (förmodligen?) älskar!
Det handlar inte om att man ska få ta sig ett wienerbröd till frukost eller en pizza i badkaret efter nån träning bara för att man är elitidrottare, men man måste kanske inte bara ha som mål att se ut som någon som valde Jack Vegas och starköl som yrkesval efter studenten…
Förutom handboll så vet jag ingen annan sport mer än bowling och diskus, där man kan vara bland dom absolut bästa i världen, men ha ett BMI som liknar ett slutresultat i basket.
Kanske är det de som är charmen med vår idrott trots allt? Att den enda hetsen jag känt av som spelare har varit att jag behövt äta mer (något jag lärt mig göra i takt med att min metabolism tagit ut fler och fler sjukdagar) och att alla är välkomna. För så känner jag verkligen att handbollen i Sverige är – öppen och fördomsfri för allt och alla, oavsett hudfärg, sexuell läggning eller BMI.
//
David Krusell