David Krusell är tillbaka med en fredagskrönika.
Visst, Jag erkänner, jag kan inte allt. Jag har inga studieskulder. Och när någon sms:ar mig och frågar ifall jag kan hjälpa till med en flytt, så gör jag det som varenda människa med någon som helst sunt förnuft skulle göra, och raderar alla spår till mig, lämnar allt jag äger och börjar leva som Leonardo DiCaprio i filmen The Revenant.
Men när jag sitter på läktaren och ser på någon match så tycker jag att det är fantastiskt märkligt att inte jag blivit ombedd att kommentera Sveriges matcher i kommande Europamästerskap istället för Perlskog eller handbollens svar på Leif GW Persson – Claes Hellgren.
För jag kan ju allt. Jag vet hur spelet bör spelas. Vilka som ska spela anfall och vilka som ska spela försvar, ifall vi vill vinna!?
Vill vi inte vinna?
Det är där som jag, panelhönornas mamma görs sig bäst, på läktaren. Suckandes åt dom som spelar anfall och tar fel beslut, eller gubbskakar på huvudet åt dom som inte får spela.
Jag fattar aldrig vad fan tränaren håller på med egentligen?
Hur kan han hålla på såhär, VILL han inte vinna?
Och domarnas insats ska vi inte ens gå in på, det är ju ett skämt att dom här två får hålla på år ut och år in. Hur länge ska dom få hålla på såhär? Evolutionen framstår ju som något snabbt i jämförelse med deras domslut. Dom springer ju inte ens längre! HALLÅ?!
Jag har sett finlandsfärjor vända snabbare än dom där två.
Vill dom ens döma, eller kommer dom bara för nån hundring i fickan och en sprucken korv efter matchen?
Och don’t even get me started on vad jag tycker om dom här tränarna!
”-Har du hört vad den där jäveln tjänar eller?
-Nej, är det mycket?
-Mycket?! Allt mer än vad jag betalar i parkeringsavgift för att se den här matchen, är för mycket för vad den där presterar…”
Det var samma sak när jag var aktiv spelare. Det var för mig helt sjukt hur person X kunde få spela före Mig. Fast jag hade alltid en förklaring där. Tränaren favoriserar ju alltid någon.
Det fattar man ju liksom, annars hade ju inte den personen fått spela SÅDÄR MYCKET.
Men tränare bestämmer sig för vilka dom gillar snabbare än Manitowoc County bestämmer sig för att någon är skyldig.
Det vet man ju.
Och som om det inte vore nog med att det är virrigt på planen, står still i tränarens huvud, och segare uppkoppling än ett telefonmodem 1992 i domarnas huvud, så ska jag behöva befatta mig med dessa sengångare till medmänniskor i halvtid.
Jag kallar dom för paus-play-människor.
Förstår mig på paus-play-människor i halvtid och när det ska handlas i kafeterian.
Alla som lärt sig andas på egen hand vet ju att man måste ta beslutet om vad man ska handla redan innan man kommer fram.
Man är ju ingen psykopat som står där och bara glor när man väl kommit fram!
Står man och tittar rakt ner i mobilen och sen när det är ens tur att handla och man inte bestämt sig, utan börja rassla efter pengar som om man var under pistolhot och samtidigt drar handen över magen som om den skulle berätta om du ska köpa en moccaruta eller kexchoklad.
Man köper aldrig en kexchoklad. Av respekt, till städare och medmänniskor.
Men sådan är ju inte du. Du är ju högst förstående av att en tränare kan göra misstag. Eller kan se när du själv haft fel i vissa analyser och tränaren faktiskt haft rätt.
Du är ju stor och mogen på de viset.
Du snackar inte skit. Du vet ju att dom flesta som spelar där nere på planen är så pass självkritiska att dom endast är ett kryddmått från självspäkning.
Du är ju inte som jag, som kallar dom där juniorerna med superhöga strumpor och garn-tunna pannband för genetiska återvändsgränder.
Du förstår ju att ibland är en match bara en match. Att ibland är det tryggare och bättre att ha killar och tjejer i hallen istället för att dom drar på stan och hamnar i massa elände.
Och ibland finns det en logiskt förklaring till att tränaren tränar. Spelarna spelar. Och du och jag sitter på läktaren och tycker.
Fast vi får aldrig vara respektlösa. Aldrig ta på oss dom där skygglapparna som vissa åskådare kan ta på sig när det är någon som dom delar DNA-uppsättning med ska spela, eller inte spela, tar på sig.
Det handlar om respekt. Att inte få det där kryddmåttet att välta över i någon form av mental stympning som kanske skulle kunna resultera i anorexia eller än värre att någon väljer att sluta med idrotten vi älskar, vänder den ryggen och slänger ut den enda trygghet denna person hade genom fönstret, för resten av sitt liv på grund av vad du och jag slarvigt slängt ur oss på läktaren.
En klok tränare sa till mig en gång; den muskel som först blir trött på en människa, är hjärnan, och dess förmåga att ta rätt beslut med den i stressade situationer.
Så..ja, om du som ska handla i kafeterian skulle kunna se till att bestämma dig innan din hjärna blir trött, kanske skriva en fusklapp hemma eller så? Så skulle vi andra bli väldigt glada och förhoppningsvis hinna handla vårt kaffe innan andra halvlek börjar, okej?
Okej.
David Krusell
Tidigare krönikor av David Krusell