Fredagskrönika signerad David Krusell.
Jag växte upp med en ensamstående mamma och två syskon. Vi bodde i en trea, där vår mamma sov i vardagsrummet, jag och min tvillingbror delade rum och vår lillasyster fick ett eget rum.
Vi hade inte jättemycket pengar. Alltså, vi var inte sådär fattiga som någon som sover under broar och har en schäfer, var. Vet inte hur jag ska förklara, men ni vet när man är hemma och man är sugen på något gott och man ställer sig vid kylskåpet och liksom s-ö-k-e-r och scannar med blicken efter något gott att äta?
I vanliga fall hittar man kanske någonting, men man tycker det är lite för torftigt, så man går tillbaka till soffan. Det går några minuter och man går tillbaka till kylen, fast med lite lägre ambitioner denna gång, och då nöjer sig med kolasås på fingret eller en klassisk ostrulle?
Saken var bara den, att så länge du inte var sugen på att bräsera trippel-A-batterier i nagellack och tomatpuré, så var det ingen idé att gå till vårt kylskåp en vecka efter lön.
Så när jag växte upp och skulle börja med någon idrott så förstod jag att min mamma hade varit tvungen att sadla om från undersköterske-student, till att planera värdetransportrån om jag och min tvillingbror ville börja med någon lite mer materiell sport, som till exempel hockey.
Vid den här tiden så kallades jag och min bror för Israel och Palestina, av vår mamma, eftersom vi bråkade och ockuperade tv-dosan mest hela dagarna efter skolan. Så att vi skulle börja med samma idrott skulle hända ungefär samtidigt som det blev fred i Mellanöstern, sa mamma.
Vi kokade då ner våra alternativ till idrotter vi hade råd med. Och ska vi vara ärliga så kan man väl kanske nu, såhär i efterhand, vara mer än glad att det inte blev pingis eller luftpistolskytte. Även om de var det jag började med eftersom min bror valde handboll, och så länge han höll på med det så fick jag snällt skjuta vidare med de andra barnen som samlades i ett cykelförråd med sin sociala fobi som bästa vän.
Men s-å, till slut så kickade min brors ADHD in, och fick han att tröttna på handbollen för en stund. Så vid ett svagt ögonblick (och där jag hade makten över tv-dosan) så gick han med på att sluta spela handboll, (om han fick dosan) och jag kunde börja spela.
Jag minns min första match. Den var rätt tätt inpå min debut som handbollstränande kille. Jag fick spela med de som var ett år äldre, så förutom att ingen hade förklarat några regler och att dom hatade mig på grund av åldersskillnaden, så gick det okej. Visst, jag sprang mest omkring som en sådan där som är överpeppad på sin bästa väns svensexa-paintball, och hade mig.
Åren gick, och jag började gymnasiet. Jag hade börjat växa på längden nu. Jag var helt plötsligt ”den där långa killen”. Jag vet inte om du är ”den långa” i din vänskapskrets? Men att vara den långa innebär att man alltid får frågor som: ”Du som är så lång, kan inte du ta ner den där åt mig..?” och ”Du som är så lång, kan inte du ställa tillbaka den här på hyllan åt mig..?” eller ”Du som är så lång, kan inte du hämta mig på Arlanda klockan 03:44 på tisdag natt?”
Hur som helst.
Jag och min deserterande koordination började spela handboll oftare och oftare nu. När man är junior och man får komma upp i ett A-lag och träna så lär man sig rätt fort att man är värd lika mycket som ett glas vatten var värt för Christer Petersson.
Det första ”rådet” jag fick av någon äldre i A-laget var att jag skulle ta med mig fotbollen ut i mittcirkeln och börja dela ut västar till de gamla och unga, medan tränaren pratade om senaste matchen. Och vi svenskar kan ju vara rätt dåliga på så kallad rak kommunikation ibland. Har man som junior föreslagit att man ska spela fotboll på uppvärmningen (utan att egentligen fråga heller) så var den raka kommunikationen från tränaren inte som en scen ur en Dressman-reklam, om man säger så.
En gång tog jag mig modet att fråga varför vi inte fick värma upp med fotboll. Efter att tränaren hyperventilerat färdigt så fick jag en föreläsning, som hade fått evolutionen att verka gå snabbt, om att det var mindre skaderisk att köra rysk roulette i ett spegelrum, med sig själv, än att spela fotboll på uppvärmningen, som handbollspelare.
Men ibland fick vi faktiskt spela fotboll. Tränaren hade helt plötsligt fått för sig att vi skulle få spela fotboll som uppvärmning om vi vunnit helgens match. Vilket verkade ologiskt, eftersom vi just vunnit och då borde han kanske vara mer rädd för skador än om vi spelade som Mighty Ducks i början av deras säsong.
Helgen kom och vi vann vår match. Den första träningen kom också och vi kunde se hur tränaren slängde ut den gula plysch-bollen mot mittcirkeln, som ett hundben, och vi stod där och bara gapade. Tittade hålögda mot varandra lite som när man var liten och ens föräldrar helt plötsligt sa: ”Du får vara uppe HUR länge du vill ikväll!” och man visste inte vart man skulle ta vägen. Man visste att den dagen skulle komma, men redan nu? Var man beredd på att axla ansvaret? Att visa att man faktiskt kunde genomföra det här utan att skada någon annan, eller sig själv?
Sen kunde det dröja ett bra tag tills vi fick spela igen. Även fast vi vann flera matcher. Tränare är lite som småbarn som ändrar reglerna för en lek under tiden man leker, lite beroende på hur dom tycker själva för stunden.
Än idag så vet jag inte varför vi inte fick spela fotboll mer än vi fick? I mitt lag var det åtminstone tre stycken som valde att spelade handboll och komma ner på träningarna endast för att få spela lite fotboll på uppvärmingen. Mörkerantalet är stort.
”Mossa växer inte på rullande stenar” är ett svenskt ordspråk som jag tycker stämmer rätt bra in på de tränare som hänvisar till skador på handbollsutövare som blivit så hjärndöda att de går till kylskåpet och steker på några batterier med lite nagellack, efter att ha skadat sig på en fotbollsuppvärmning.
”Halm i hjärtat och kärlek i hjärtat sticker ut överallt” är något som summerar det jag vill säga, då många jag spelat fotbollsuppvämning med, verkar ha en hel del halm i skorna. Och många tränare har ju hjärtat på rätt ställe. De behöver bara lite kärlek också.
Och jag säger inte att Mikael Wiehe skrev den här texten efter att han kommit hem efter ännu en handbollsträning. Absolut inte.
”Världen kan förändras
Det gör den varje dag
De è inte de det handlar om
De è hur vi vill att den ska va
Ingenting är hopplöst
Inget är för sent
Ingenting är avgjort än, fast mycket står på spel
framtiden är möjlig varje dag
Men nån måste se till att den blir av
När, om inte nu
Var, om inte här
Vem, om inte vi
Det gäller våra liv”
Men det känns som om han pratar om fotbollsuppvärmning, de gör det faktiskt.
För att ge, är att få.
– sagt av ingen tränare. Någonsin.