David Krusell levererar traditionsenligt veckans fredagskrönika.
Jag skulle vilja berätta om en vän till handbollsfamiljen.
En broder. Inte en biologisk bror. Och nej, inte en sådan där bror som finns i alla kompisgäng, som aldrig beställer, men alltid ska smaka av dina och mina pommes.
Inte en sådan bror.
De flesta människor tänker jag mig har som en mental bok om vad man hunnit vara med om i livet fram till dagens dato. Den syns inte, men den finns där. Hos alla.
Eller, inte alla kanske, ni vet de som har gått ”livets hårda skola” och har fälgarna från sin bil som profilbild på Facebook? De har kanske ingen b-o-k direkt, utan mer som ett mentalt flygblad om sitt liv som mest handlar om deras pitbull ”som snuten döda” och bilder på alla gula bilar som de ägt.
Vi andra då, vi som inte skriver i gåtor eller kopierar länkar i vårt flöde utan källangivelse på Facebook, hur ser våra mentala böcker om vårt liv ut såhär långt? Jag vet inte hur din bok ser ut såhär långt? Omslaget till min bok ser hyfsat ut, från utsidan i alla fall. Jag vet också att de som känner mig lite bättre, vet att allt inte är lika polerat som de bilder vi väljer att lägga upp på sociala medier, utan mer liknar ett avsnitt från Lyxfällan, när man väl öppnar den där boken om mitt liv…
Hur som helst.
När jag lärde känna den här personen så gjorde jag det på handbollsplanen. Planetens öde eller bara slumpen, om du så vill, hade gjort att vi börjat spela i samma lag. Han var nog ganska ovetande om vad jag gjort eller varit med om i mitt liv när vi lärde känna varandra.
Jag var ännu mer ovetande om hans bakgrund. Och jag vet inte hur jag ska beskriva för dig om någon du aldrig träffat eller varför du ens borde bry dig?
Men låt mig förklara såhär: 1933 föddes en pojke som kom att döpas till Stanley Milgram, i New York. Stanley jobbade som socialpsykolog och forskare vid Yale. Han jobbade mestadels med olika sociala experiment. Ett av hans mindre kända experiment handlade om folk som pendlar till och från jobbet, och summerades såhär: ”En pendlare känner i genomsnitt igen 4 personer som de inte talar med. De blir som bekanta främlingar.
Bland dessa finns det ”sociometriska stjärnor”, personer som de både känner igen och fantiserar om. De undrar hur främlingarnas liv ser ut och vad de jobbar med. Och skulle de träffas någon annanstans eller om något akut skulle skaka dem ur sin vardagliga rutin, så skulle de kanske börja prata och lära känna varandra, på riktigt”
Och tro mig, det här är akut och på riktigt!
Det jag försöker säga är att jag verkligen tror och hoppas att vi alla är intresserade av våra medmänniskor, och jag kan lova dig att min vän är en av dessa sociometriska stjärnorna som står på perrongen. En perrong som han nu står rätt så öde på. Han står inte öde på grund av att han inte har några vänner eller har gjort något fel. Nej, han står öde på grund av att den Svenska staten valt att inte låta den här personen få stanna i Sverige.
Min vän kom till Sverige för 5 år sedan. Bara 18 år gammal. Han kom från Serbien och gjorde det enda han visste just då, spela handboll. Samtidigt lärde han sig svenska, bättre än Mark Levengood gjort, och då har Mark ändå bott i Sverige i 374 år.
Han förstod tidigt att kunna språket var nyckeln till att komma IN i det svenska samhället. Att lära sig språket var lönen för att få komma IN på jobbmarknaden, vilket han också gjorde. Han har idag lyckats bli arbetsledare och även lyckats penetrera det nålsöga som vi andra kallar för den svenska (sinnessjuka) bostadsmarknaden, och faktiskt sparat ihop pengar och köpt sig en bostad.
Den här killen heter Miroslav Petrovic. Han kallas för ”Miki”, för så gör ju vi svenskar med folk vi tycker om – vi ger dem smeknamn. Miki har också precis blivit pappa till en liten pojke, Milan. En liten pojke som han önskar ska få chansen att bli accepterad av sina nya vänner, grannar, lagkamrater och kollegor, på samma respektfulla sätt som han själv blev för drygt 5 år sedan.
På svenska arbetsplatser pratas det idag lite som när någon hade kalas i fyran, om vem som borde få komma eller inte komma. Och jag är ingen socialforskare vid Yale, men säg att Sverige är kalaset, så tycker jag att alla som vill vara med och leka alla lekar, äta (den fantastiskt gräddbaserade och kanske inte alltid så supergoda) prinsesstårtan och kanske ser till att ta med sig ett glatt humör, borde få komma på kalaset. Punkt.
Enligt Stanley Milgram så finns det tre typer av människor:
De som får saker att hända.
De som ser på när det händer.
De som säger ”vad hände”.
Jag vet inte under vilket av dessa 3 paraplyer av beteende du ställer dig under?
Men så länge vi inte diskuterar Melodifestivalen, så vill iallafall jag alltid försöka att se till att tillhöra den första kategorin. Precis som Miki gör.
Min vän kunde lika gärna ha varit din vän. Och man kan alltid göra NÅGOT, oavsett om man sitter på Harrys i Falkenberg och äter korvstroganoff i högklackat och fleecejacka, skriver halvdana krönikor på internetet, eller om man jobbar med migrationsfrågor.
Så länge man inte är en sådan som bara står och ser på medan någon annan säger, ”vad hände?”.
Min vän heter Miki Petrovic och hans son Milan har gjort tillräckligt och vill verkligen göra ännu mer för det som han idag så stolt kallar för sitt land – Sverige.
Och kanske borde du fråga vad du skulle kunna göra för Miki?
Med kärlek och respekt,
David Krusell
Ps. Här är en länk till en facebook-sida som startats för att stötta Miki: