På genomresa i Tyskland fick norrmannen Glenn Solberg ett samtal från Sverige. Rösten i andra änden frågade om han var intresserad av att bli svensk förbundskapten. Det var han. Det är han och det kommer han att vara 2020, när tjänsten går över till heltid. Tills dess ser han till att komma väl förberedd.

— Det var väldigt överraskande att bli tillfrågad. Jag är väldigt tacksam och ödmjuk inför uppdraget och att jag har fått den här chansen. Det har länge varit en dröm att bli förbundskapten för ett landslag, säger Solberg när Handbollskanalen träffar honom i Oslo.

Men först spolar vi tillbaka bandet till VHS-tiden och spelarkarriären. Då, på 90- och 00-talet, var Glenn Solberg en strategisk playmaker som satte laget framför jaget. Karriären tog honom från Reistadt IL till Drammen HK. 1996 vann Solberg och Drammen Challenge Cup (dåvarande City Cup) och tog som första norska lag en europeisk cuptitel, dels genom att skrälla iväg PSG.

— Vi var bara ett kompisgäng från Drammen mer eller mindre. PSG hade fyra, fem spelare som året innan hade vunnit VM-guld i Tyskland. Så det är nog det största jag har upplevt som spelare.

Drammens handbollsherrar tränades då av svenske ikonen Kent-Harry Andersson. När Kent-Harry sen lämnade Norge för Nordhorn i Tyskland så följde hans guldklimp till spelfördelare med på proffsäventyret.

Vad lärde du dig av din första proffstur?

— Cynism. Innan spelade man mer för att det var kul med kompisarna. Nu var det spelare på varje position som kämpade för sina jobb.

Till sin hjälp hade han fortfarande Kent-Harry, som har varit en influens i Solbergs hittills relativt korta träningskarriär med tre år i norska St Hallvard.

— Han har hjälpt mig mycket och vi har liknande tränarfilosofi i att vi vill ha nära social kontakt med spelarna och se till att vara väldigt väl förberedda.

Solbergs spelarkarriär fortsatte sen till trofékantade destinationer som Barcelona, Flensburg och tillbaka till Drammen. Medaljerna från den tiden ligger undangömda i någon låda, säger tränaren som inte gillar att skryta – trots att han redan har en kombination döpt efter sig i svenska landslaget.

— Haha ja, jag har hört att de spelar med ”Solberg”, men jag har inte riktigt förstått vad den går ut. Jag har även hört att vissa klubblag i Sverige och utomlands spelar med den. Och det är ju en ära, förstås.

Så Solberg-kombinationen blir kvar?

— Nja, det vet jag inte, det känns lite konstigt att ropa ut sin egen Solberg-kombination. Jag gillar inte att förhärliga mig själv.

Men Sveriges kommande förbundskapten gillar att komma väl påläst. Idag är han anställd av svenska handbollsförbundet på 20 procent och arbetsdagarna spenderas med att kolla video och göra grundjobbet inför att jobbet ska göras på riktigt, där anställningen blir hundraprocentig den 1 januari 2020.
Sen börjar allvaret på riktigt med OS-kval i april – förutsatt att inte Sverige tar en direktplats till Tokyo genom EM 2020, vilket blir Kristjan Andréssons avskedsmästerskap som förbundskapten för Sverige.

— All respekt till Kristján. Han har gjort ett fantastiskt jobb och fått resultat med det här laget.

Precis som Andrésson kommer Solbergs tränarmeriter innan förbundskaptensjobbet från det inhemska seriesystemet. Där Andrésson tränade Guif i nio säsonger i högsta serien i Sverige så har Solberg tränat St Hallvard i norska andradivisionen i tre säsonger – där han förde laget upp i högstaligan inför den här säsongen.

Du är ändå relativt orutinerad som tränare, hur ser du på det?

— Ja, det är jag och jag kommer säkert att gå på några smällar som jag lär mig av längs vägen. Men jag har Martin (Boquist, Ass. tränare) och Tobias (Karlsson, Team Manager) till hjälp och det samarbetet känns jättebra. Sen vill jag försöka sitta ner med Kristján och fråga om spelare och hans erfarenheter, men han har lite att stå i för tillfället, ler Solberg.

Norrmanen har inte heller träffat sina svenska spelare, men när det väl blir hans tur att leda landslaget är hans förhoppning att truppen och ledare ska ha nära kontakt med varandra och arbeta med det sociala samspelet, utöver det som sker på plan.

— Det är väl min filosofi, som sagt, att jobba nära med spelare och ledare och att vi ska trivas med varandra. Om jag förstår och känner dig och vet vad som får dig att träna bättre, kämpa hårdare, så kommer det att vara lättare att få dig dit än om jag inte känner dig.

Under sin tid som assisterande tränare i norska herrlandslaget under Christian Berge mellan 2014-2016 lades grunden till det som skulle bli ett stort, starkt norskt landslag. Vissa av grundstenarna till det bygget lades mycket tack vare den personliga kontakten och närheten till spelarna, tror Solberg.

— Då hade vi Sander (Sagosen) i Haslum och (Magnus) Jöndal i Arendal och flera andra bra spelare nära. Då brukade vi träffas på tisdagar och torsdagar och köra fysträning i Olympiabacken här i Oslo. Om man ska bli bäst måste man träna lika mycket som de bästa. Så den perioden var kul och givande. Sen åkte jag och hälsade på spelarna när de flyttade utomlands.

I Sveriges landslag kommer tiden tillsammans mellan ledare och spelare helt klart att ske mer sällan än dagarna i mördarbacken i Oslo.

Hur ofta träffas man som landslag?

— Vi kommer att träffas ungefär fyra gånger per år, vilket är väldigt lite enligt mig. Så tiden kommer att bli knapp. Men jag ser fram emot att träna med proffs som vill bli bättre. Man kan inte bara vara kompisar, man ska vilja bli bättre på det man gör – att inte vilja förbättra sig har jag lite svårt för, säger han allvarligt mellan det artiga.

Den positiva anledningen till att landslagsträffarna inte sker lika ofta som med Norges trupp 2014 är för att stora delar av den svenska truppen redan spelar kontinuerligt i några av kontinentens största klubbar.

— Jag har ärvt ett starkt lag med många spelare som är i bra ålder mellan att vara för unga och för gamla. Det är en snittålder på 27-någonting och det är ju väldigt positivt.

Och de kortare perioder som landslag samlas är ändå något som kan passa Glenn Solberg och hans vilja att hitta balans. För tiden, eller eventuella bristen på den, är anledningen till att Sveriges blivande förbundskapten tvivlar om han kommer att vilja coacha klubbhandboll i framtiden, trots anbud.

— Ja, jag har haft några anbud, men jag kan inte säga från vilka klubbar.

Men du kanske kan locka oss med ett land. Har du fått anbud från Tyskland?

— Ja, Tyskland har jag fått från. Men jag är faktiskt osäker om jag vill träna ett klubblag. För mig är familjen väldigt, väldigt viktig och jag gillar att hålla balans i vardagen. Om man är klubbtränare blir det lätt att elva månader per år går till handbollen. Här i landslaget är det också massor jobb men man har fortfarande tid att vara hemma också.

Glenn Solberg bor med sin sambo och två, sportintresserade, tonåringar i sin uppväxtstad Lier, ungefär 30 minuter utanför Oslo. Snart bär det dock av till Göteborg för att titta på två matcher i Handbollsligan. Då passar 48-åringen också på att träffa tränare i lagen för att knyta kontakter och prata handboll och intressanta spelare.

Solberg tror på principen om samarbete och att försöka hitta en röd tråd längs arbetet, ända från ungdomslandslaget genom klubbhandbollen och upp till A-landslaget.

— Det är viktigt för mig att komma ut till klubbarna och se hur det går till. Även ungdomslandslagen och de andra delarna, som jag håller på att sätta mig in i, ska gärna ha en röd tråd upp till A-landslaget. Spelar man till exempel i Ligalandslaget ska man kunna gå in och spela i landslaget direkt efter, där ska vi mest gnugga på detaljer. Du ska komma redo.

Med drygt sju månader kvar till ett eventuellt OS-kval, vilket blir det första och största testet för Sveriges blivande förbundskapten, finns det gott om tid till funderingar. Vad som väntar den svenska publiken i kvalet står skrivet i tidningarna dagen efter, men helt klart kommer de att få se en spelarbyggd norsk tränare på bänken, förberedd till tänderna.