Handbollskanalen bjuder i en artikelserie på en härlig resa bakåt i tiden inom damhandbollen. Genom skribenten Annette Anderssons ögon ska vi få förstå hur det såg ut igår och varför det ser ut som det gör idag.
Under den andra halvan av sjuttiotalet svängde pendeln definitivt över från Göteborg till Stockholm. Stockholmspolisen började prenumerera på SM-guld och Kv IK Sport kom allt längre ner i Allsvenskan. Det hände också andra saker som att den organiserade sommarträningen kom igång. Den som tas för given numera (2018). Riksidrottsförbundet skapade ett handlingsprogram för kvinnlig idrott (1977).
Något som också gjordes under årtiondet var att de bästa lagen åkte ut på turnéer i landet för att visa upp damhandbollen och öka intresset.
– Polisen åkte på en Norrlandsturné och möttes av rubriker i landsortspressen, berättar Ewy Nordström.
På internationell nivå kom de olympiska spelen (1976) och ännu en Europacup i form av Cupvinnarcupen.
Rent mediemässigt hamnade damhandbollen i mediaskugga när Stockholm började dominera i sporten. Den fick då och får nu (2018) ytterst lite uppmärksamhet i huvudstaden. Där gäller i stället herrarnas variant av fotboll, ishockey, bandy och ibland handboll.
Oavsett det bristfälliga medieintresset för Stockholmshandbollen så satsade klubbarna mer på damlagen. De fick oftare åka på turneringar och träningsläger utanför Sverige under försäsongen, vilket var något nytt.
Stockholmspolisen hade det mest förspänt och var bland annat på träningsläger i Danmark och Jugoslaven samt fick delta i Europacupen (motsvarar Champions League) varje gång de blev svenska mästare. Utöver att vinna flera SM-guld så tog sig Stockholmspolisen till semifinal i Europacupen 1975/76.
Ett annat exempel på att det satsades på damspelare är Gävlebaserade Skade IF som inför sitt återtåg till högsta serien 1976 spelade stadsmatcher mot Warszawa och Västberlin. Dessutom åkte laget på träningsläger till norska Kongsvinger. En av spelarna i truppen var landslagsspelaren och mittsexan Eja Magnusson (numera Linnéll).
Utbytet gav möjligheter att se något annat och kontringsspelet gjorde sitt definitiva intåg i Sverige. Det som numera kallas omställningsspel och är det norska damlandslagets adelsmärke.
Damernas slutspel i allsvenskan 1976 avgjordes över en helg i slutet av mars. Den kallades slutspelstävling om svenska mästerskapet. De fyra främsta lagen i tabellen möttes i ett gruppspel där alla mötte alla. Från och med 1977 var det omgjort till semifinaler (hemma och borta) där etta och tvåan mötte varandra liksom trean och fyran gjorde. Segrarna möttes i SM-finaler (hemma och borta) i början av april.
2 924 betalande åskådare, nytt publikrekord, såg Irsta ta emot Stockholmspolisen i den andra avgörande SM-finalen i Rocklunda Isstadion 1979. Den vann Polisen med 15-14 (8-7).
Den fanns ingen officiell skytteliga för damerna under 1970-talet, trots en gemensam nationell serie. Det tog ända till säsongen 1984/85 och då hade allsvenskan existerat i 12 säsonger. Att jämföra med herrsidan där det korats skyttekungar sedan den allra första allsvenska säsongen 1934/35.
Inofficiell skytteliga säsongen 1978/79
1. Berit Berglund, Borlänge HK 136 mål (andra året i rad).
2. Ann-Britt ”Ampan” Carlsson, Stockholmspolisen IF 136 mål.
3. Gunilla Eriksson, Skånela IF 128 mål.
4. Solveig Fors, HK Linne 115 mål.
5. Catarina Bergström Göteborgs Kv IK 103 mål.
6. Maja Andersson, Skade IF 98 mål.
7. Lena Zachrisson, Irsta HF 97 mål.
8. Lisbeth Eriksson Göteborgs Kv IK och Annelie Andreasson, Mölndals HF 82 mål.
Intresset för att anmäla sig till SM-turneringen utomhus minskade i slutet av 70-talet. Däremot fanns det fortfarande lokala serier i utehandboll runt om i landet. Lagen i de högre divisionerna började träna året om för inomhussäsongen.
Handbollen på damsidan växte ganska ordentligt under 1970-talet. Det startades många turneringar där damsidan inkluderades som Sverigecupen för både A-flickor och juniorer, Skol-SM, Adidas Cup för A-flickor och 70-iaden för B-flickor samt distriktsmästerskapen för B- och C-flickor. Nog så viktig var även Flickallsvenskan som kom igång säsongen 1976/77.
För äldre seniorer drogs Trim-SM igång för både damer och herrar. Den turneringen finns fortfarande kvar.
Landslaget
Damlandslaget hade som mest 7-8 landskamper per år i slutet av 70-talet. Att jämföra med till exempel Norge med 20-talet och dåvarande toppnationen Sovjet med närmare 40 landskamper per säsong. Inte heller damjuniorerna hade särskilt många landskamper och fick heller inte delta i ungdomsmästerskap/turneringar i någon större utsträckning.
Det jag själv reagerat på är hur de manliga skribenterna och journalisterna skriver om damidrottare i media på 1970-talet. De skriver om flickor medan männen är herrar eller män, aldrig pojkar om det inte avser juniorer. Exempel är många men här kommer några:
”Hon är en av våra duktiga landslagsflickor som håller hög internationell klass”
medan en man är en ”duktig idrottsman”. Eller detta:
”Det tar hårt på svenska flickors krafter att möta en vältrimmad öststatsnation där spelarna har yrket – handbollsspelare.”
I båda fallen gäller det spelare som fanns i seniorlandslagen. Om Berit Ås hade blivit tillfrågad hade hon kallat det för förlöjligande eller möjligen osynliggörande.
Intressant att notera är att man inte behövde spela i högsta serien för att bli uttagen av förbundskapten Gunnar Stockhammar (för övrigt tränare för Stockholmspolisen parallellt) till damlandslaget. Ett exempel på det är Helena Ruthström som spelade i Bodens BK i division II norra utom en säsong som spelades i allsvenska IK Bolton. Helena fick utmärkelsen Stor Flicka efter 20 landskamper (2018 är den 100 landskamper).
– Tiden i landslaget innebar stenhård träning under uppbyggnadsperioden (reds anm det vi kallar försäsong (2018)). Minst 5-6 dagar i veckan. Det var ett måste om man ville nå sina mål och behålla sin landslagsplats, sa Helena Ruthström till Olle Thörnqvist (Handbollens historia i Norrbotten).
Dominansen från öst-Europa var total under 1970-talet både i mästerskap och Europacuper. Klubblaget Spartak Kiev motsvarade i princip det Sovjetiska landslaget. Men den stora dominanten var DDR, Östtyskland. I både VM och OS la lag från öst-Europa beslag på de sju främsta placeringarna på den här tiden.
Sveriges landslag inbjöds till en för-OS turnering ”Spartakiaden” 1979. Trots att svenskorna var vältränade ”flög de som käglor” mot bland annat ryskornas försvar. Vad ingen var medveten om då var den utbredda dopningen med sterioder och testosteron.
Saxat från Wikipedia
I samband med Berlinmurens fall 1989 och den tyska återföreningen 1990 visade det sig att man i Östtyskland bedrivit ett omfattande dopningsprogram där många av idrottarna kom att drabbas av bieffekter av den mörklagda dopningen. Östtyskland kallades skämtsamt Deutsche Doping Republik, efter förkortningen DDR. Vissa världsrekord inom friidrotten som innehas av tävlande för Östtyskland verkar förbli oslagbara. Östtysklands sportpolitik handlade inte enbart om systematisk doping, utan man hade ett mycket utbyggt system av elitskolor och tidig specialisering av idrottare.
Åter till Spartakiaden 1979. Sverige blev bästa utländska lag och utnämndes till sportens mästare. Ann-Britt Carlsson var turneringens bästa svenska med 28 mål. I Sveriges grupp deltog Sovjetrepubliken (RSFSR), Ukraina, Jugoslavien, Moskva och Moldavien. I den andra gruppen fanns Litauen, Azerbadjan, Estland, Bulgarien, Georgien och Norge. I matchen om 5-6:e plats möttes Sverige och Estland. Så här skrev Gunnar Stockhammar om matchen i tidningen Handboll nr 6/79:
”Det behövdes två förlängningar innan Estland drog det längsta strået. Hela Spartakiadens finalprogram försköts genom den dramatiska kampen. Estland hade i gruppspelet slagit Bulgarien och Norge.
Vi hade segerchans vid 14-11 på ordinarie speltid, men Estland spurtade starkt. I första förlängningen ledde Estland med två mål 40 sekunder före slut, men Gunilla Eriksson reducerade och Ammie Westerberg kvitterade då två sekunder återstod. Taket höll på att lyfta sig, så spännande var det. Så avgjorde Estland i andra förlängningen när 25 sekunder återstod.
Ann-Britt Carlsson punktmarkerades. Åse Fernis hade tur med stolpträffar, men någon tur hade vi inte med domarna. Gunilla Eriksson serverade en ny toppmatch och stora plus även till Ammie Westerberg och Lena Zachrisson. Slutresultat 21-22.”
Landslagsspelare i Spartakiaden: Gunilla Andersson, Åse Fernis, Lollo Andreini, Catarina Bergström, Ann-Britt Carlsson, Gunilla Eriksson, Britt Forsell, Elisabeth Larsson, Eja Magnusson, Helena Ruthström, Ammie Westerberg och Lena Zachrisson.
Profiler: Ann-Britt ”Ampan” Carlsson (Stockolmspolisen), Lena ”Lappen” Wiklund (Stockholmspolisen, med moderförening Piteå), Berit Berglund (Borlänge HK), Lollo Andreini (Irsta HF).
Svenska mästare utomhus
1975 Stockholmspolisen IF – Göteborgs Kv IK 21-14
1976 Stockholmspolisen (slutspelsturnering där nyckelmatchen var mot Kv IK Sport 19-12 (6-6))
1977 Ingen tävling
1978 Ingen tävling
1979 Ingen tävling
Svenska mästare inomhus
1975 Stockholmspolisen IF – även seriesegrare
1976 Stockholmspolisen IF – Borlänge HK seriesegrare
1977 Stockholmspolisen IF – även seriesegrare (SM-finalmotståndare var Irsta HF)
1978 Borlänge HK – även seriesegrare (SM-finalmotståndare var Irsta HF)
1979 Stockholmspolisen IF – även seriesegrare (SM-finalmotståndare var Irsta HF)
Klubbar i högsta serien (kallades Allsvenskan, men var division 1)
1974/75: IK Bolton, Borlänge HK, Team Eslövs IK, Göteborgs Kv IK, IFK Karlskrona, Mölndals HF, Skånela IF, Kv IK Sport, Stockholmspolisen IF.
1975/76: Borlänge HK, Stockholmspolisen IF, Kv IK Sport, Mölndals HF, IK Bolton, Irsta HF, Göteborgs Kv IK, HK Linne, Skånela IF.
1976/77: Stockholmspolisen IF, Kv IK Sport, Irsta HF, IF Skade (Gävle), Borlänge HK, Mölndals HF, IK Bolton, HK Linne, Göteborgs Kv IK, Hangelösa HF (Skara).
1977/78: Borlänge HK, IF Skade, Stockholmspolisen IF, Irsta HF, Mölndals HF, IK Bolton, Skånela IF, HK Linne, Kv IK Sport, Umeå IK.
1978/79: Stockholmspolisen IF, Borlänge HK, Irsta HF, Skånela IF, IF Skade, Göteborgs Kv IK, IK Bolton, HK Linne, Mölndals HF, Kävlinge HK.
VM och OS
1975 VM vanns av DDR
1976 Allra första OS för damer. Vann gjorde Sovjetunionen.
1977 VM-kval där Sverige föll i den avgörande matchen mot Polen
1978 VM vanns av DDR
Ungdoms NM och VM
1979 UVM i Jugoslavien. Vann gjorde Sovjetunionen. Danmark (5) och Norge (7) deltog.
Europacupen (motsvarar dagens Champions League)
1974/75 Stockholmspolisen deltog
1975/76 Stockholmspolisen till semifinal – ut mot Swift Roermond (NED)
1976/77 Stockholmspolisen till åttondelsfinal – ut mot OL Vestar (NOR)
1977/78 Stockholmspolisen åkte ur i första omgången mot Ruch-Chorzow (POL)
1978/79 Borlänge HK till åttondelsfinal – ut mot SC Leipzig (DDR)
SM Juniorer inomhus
1975 Kävlinge HK – Stockholmspolisen 12-14
1976 Stockholmspolisen IF – IK Ymer (Borås) 19-13 (9-9)
1977 Irsta HF (gruppspel 16-17/4 1977 mellan Irsta, Kv IK Sport, BK Troja och Skånela IF)
1978 Irsta HF (gruppspel 15-16/4 mellan Irsta, Skånela, Troja och Skövde HF)
1979 Kv IK Sport (10-11/2 Kv IK Sport, Irsta HF, IFK/NHK (Norrköping) och BK Troja)
SM Juniorer utomhus
1975 Stockholmspolisen – Kv IK Sport 17-15
1976 Stockholmspolisen IF (slutspelsturnering med främsta motståndare i Kv IK Sport)
1977 IFK Norrköping (turnering med 4 deltagande lag)
1978 Kv IK Sport – Stockholmspolisen 12-5
1979 Stockholmspolisen – IF Hellton 11-10
SverigeCupen
1975 Göteborg
1976 Göteborg
1977 Västmanland, skyttedrottning Carina Sjöblom, Dalarna
1978 Östergötland – Västergötland 6-4 (3-3)
1979 Östergötland – Skåne 11-10
Flickallsvenskan
1977: Tibro AIK
1976/77: Tibro AIK, Irsta HF, Kv IK Sport, IFK Norrköping, Eslövs IK, Brovallens IF, HP Warta, Baltichov (Lerum), Lidingö SK, HK Aranäs, Kiruna BK, IK Sävehof, IF Verdandi (Eskilstuna), IFK Tumba, Järna Idrott.
1978: IFK Norrköping
1977/78: IFK Norrköping, Irsta HF, Eslövs IK, Tyresö HF, Kv IK Sport, HK Linne, Vikingarnas IF, IK Baltichov, GUIF, Kiruna BK, Barkens BK (Smedjebacken), HP Warta, Bodens BK, IK Sävehof, Brovallens IF, Wasaiterna.
1979: Irsta HF
1978/79: Irsta HF, RP IF, Tyresö HF, Vikingarnas IF, HK Linne, HP Warta, Kv IK Sport, Torsby, Bodens BK, Skånela IF, Brovallens IF, Stockholmspolisen, GUIF, IK Baltichov, Kiruna BK.
Tidigare kapitel i Damhandbollens historia
Det andra kapitlet – Femtiotalet