Handbollskanalen bjuder i en artikelserie på en härlig resa bakåt i tiden inom damhandbollen. Genom skribenten Annette Anderssons ögon ska vi få förstå hur det såg ut igår och varför det ser ut som det gör idag.
När vi kliver in i sjuttiotalet så var handbollen en sjumannaidrott och elvamannaspelet mer eller mindre begravt. Utomhushandbollen på stora planer var också på väg bort, men ute-SM spelades fortfarande och den turneringen var lika viktig att vinna, som inomhus-SM. Den stora förändringen under årtiondet blev en ny syn på idrottande. Mer jämställt inom idrottssverige och könsneutralt. Inom damhandbollen märktes detta bland annat i form av en gemensam nationell serie för första gången, Sverigecupen för juniorer och svenska klubblag som tog sig utomlands på turneringar och deltog i Europacupspelet igen.
En annan förändring kom i början av årtiondet. Under sommaren 1970 blev Ewy Nordström kontaktad av Stockholmspolisen IF.
– De var intresserade av att göra en elitsatsning för ett damlag med träningsläger och möjlighet att åka på cuper utomlands.
Man bjöd in till ett möte. Kvinnliga IK Artemis och IK Boltons damlag bestämde sig för att slå ihop sina verksamheter, gå över och ingå i Stockholmspolisens IFs damverksamhet.
– Jag fick med mig några juniorspelare från Bolton också. Det var inte särskilt uppskattat, berättar Ewy med glimten i ögat. I grund och botten tror jag att Stockholmspolisen framför allt var intresserade av att få fler kvinnliga sökande till polisens civila verksamhet och flera från truppen blev faktiskt poliser så småningom.
Det kom också en frisk fläkt från Dalarna i form av Borlänge HK med de tre systrarna Carlsson – Berit, Eva-Britt och Carina. Ett lag som utmanade topplagen Kv IK Sport, HK Linne (Lidköping) och senare även Stockholmspolisen/Artemis. Berit Carlsson var inofficiell skyttedrottning 1974 med 133 mål på 18 matcher.
Huvudargumentet för att få en gemensam nationell dubbelserie var att höja kvaliteten på motståndet och ge damlandslaget bättre förutsättningar. ”Frökenhandbollen” levde kvar en bit in i årtiondet med enkelserier, men Göteborg och Stockholm bröt det mönstret och genomförde dubbelserier på alla nivåer. 15 000 kvinnliga spelare var aktiva tidigt 70-tal.
I handbollboken 71/72 blir Rustan Pettersson intervjuad. 25 SM-guld som tränare för dåtidens dominant Kv IK Sport fram till säsongen 70/71 (11 ute och 14 inne) och ett antal silver dessutom. På frågan om damernas största problem var svaret rakt och enkelt.
– Damhandbollen har setts som ett nödvändigt ont, men nu börjar det ta sig. I alla fall har vi i Göteborg numera bra träningsförhållanden.
Förbundet lyssnande på argumenten och kände troligen även trycket från riksidrottsförbundet, så säsongen 1971/72 kom äntligen en gemensam nationell serie, 37 år efter herrarna (herrarnas startade säsongen 1934/35). Man gjorde detta under rubriken ”Handboll 70”, som innebar en omläggning av seriesystemet både för damer och herrar. Parallellt kom också systemspelet med många av de termer vi tar som självklara numera. Kvar från handbollens begynnelse var bara namnen på positionerna i anfallsspelet – ytter (kantspelare), back (niometer), center (mittnia, playmaker) och centerhalv (mittsex, linjespelare)
Åtta lag deltog i den första nationella serien: Kv IK Sport, Borlänge HK, IFK Nyköping, IFK Karlskrona, HK Linne, Stockholmspolisen/Artemis, IF Skade (Gävle) och BK Randi (Mölndal). Kv IK Sport inledde på bästa sätt dvs genom att ta trippeln – seriesegern och de båda SM-gulden.
De två första säsongerna innebar slutspelet att norrlandslagen i division två kvalade mot varandra. Vinnaren mötte den allsvenska segraren, som också kallades vinnaren av division 1. Efter säsongen 1973/74 har det varit olika former av slutspel och påminner mer om det vi har idag (2018).
Det var fortfarande viktigt att vinna dubbeln: SM ute och inne, men i och med allsvenskans inträde blev trippeln det man helst vann – serien och de båda SM-tecknen. Successivt började det även bli prestige i att vinna damjunior-SM.
Damlandslaget var inte mycket att hänga i julgranen när det kom till det internationella blåsvädret, som Leif Larsson skrev i handbollboken 72/73. ”Om det beror på att våra ”tjejer” vill se ut som på mittuppslagen i den kolorerade veckopressen eller på bristande energi är jag inte helt säker på.” I en intervju med Inga Jacobsson, Kv IKs lagkapten med 47 landskamper på CV:t, kom några raka besked.
– Det där med utvikningsutseendet är nog mest ett svepskäl, de flesta lag har flickor som betecknas som snygga, även de utländska. Innerst inne tror jag att damhandbollen setts över axeln, främst vad gäller träningsmöjligheter. Andra orsaker till att landslaget inte lyckas är att förbundet krävt resultat före satsning. Det borde stå klart för vilken planerare som helst, att man bör satsa först för att se om det kan ge resultat.
Dominansen från de östeuropeiska länderna var ännu mer markant internationellt på damsidan under sjuttiotalet. Danmark och Norge fortsatte att satsa på sina landslag och i Europacuperna fortsatte danskorna att göra avtryck. Säsongen 1973/74 fick Sverige även tre landslag på damsidan – A, U och J.
Nya regler kom som inkast med en hand, att den tredje utvisningen innebar uteslutning (det vi kallar rött kort) och att målvakten var tvungen att stanna på egen planhalva.
I mitten av sjuttiotalet går det att konstatera följande på landslagsnivå avseende landskamper:
- Herrlandslaget (A och junior): 350 inomhus och 69 utomhus
- Damlandslaget (A och junior): 106 inomhus och 44 utomhus
Svenska mästare utomhus
1970 Kv IK Sport – HK Linne 5-4 (4-3)
1971 Stockholmspolisen/Artemis – Kv IK Sport 7-6 e förlängning 6-6 (4-1)
1972 Kv IK Sport – IK Bolton 14-7 (6-3)
1973 Kv IK Sport – IK Bolton 11-10 (4-6)
1974 Stockholmspolisen IF – Kv IK Sport 15-7
Svenska mästare inomhus
1970 Borlänge HK – HK Linne 10-9 (5-5)
1971 Kv IK Sport – Borlänge HK 10-8 (8-4)
1972 Kv IK Sport – Gimonäs CK (Umeå) 16-5 (6-2)
1973 Borlänge HK – Malmbergets AIF 15-7 (9-0)
1974 Stockholmspolisen IF (slutspelsturnering)
Seriesegrare division 1
1970 Östra: Borlänge HK. Västra: HK Linne. Södra: Rödeby AIF (Karlskrona)
1971 Östra: Borlänge HK. Västra: Kv IK Sport. Södra: IFK Karlskrona
Seriesegrare allsvenskan (som också kallades division 1 precis som på herrsidan)
1972 Kv IK Sport
1973 Borlänge HK
1974 Kv IK Sport
Klubbar i högsta serien
1971/72: Kv IK Sport, Borlänge HK, IFK Nyköping, IFK Karlskrona, HK Linne (Lidköping), Stockholmspolisen/Artemis, IF Skade (Gävle), BK Randi (Mölndal)
1972/73: Kv IK Sport, Borlänge HK, IFK Nyköping, IFK Karlskrona, HK Linne (Lidköping), Stockholmspolisen/Artemis, IF Skade (Gävle), IK Bolton, IF Hellton, HK Drott
1973/74: IK Bolton, Borlänge HK, IF Hellton, IFK Karlskrona, IFK Nyköping, IF Skade (Gävle), Kv IK Sport, Spårvägen HF, Stockholmspolisen/Artemis
Europacup
73/74 Borlänge HK (svenska mästare) deltog i Europacupen.
VM
1971 Östtyskland Norge och Danmark deltog
1973 Jugoslavien Norge och Danmark deltog
1975 Östtyskland (DDR) Norge och Danmark deltog. Sverige utslaget mot Polen i kvalet.
Damjuniorer inomhus
1970 HK Linne (Lidköping) – GUIF 13-10 (6-6)
1971 BK Heid – IFK Arboga 11-10 e förlängning 9-9 (4-4)
1972 Brovallens IF (Avesta) – BK Heid 7-6 (3-2)
1973 Stockholmspolisen/Artemis – BK Heid 10-11 (8-7)
1974 Brovallens IF – IK Ymer 14-10
Sverigecupen (december)
1971 Göteborg
1972 Göteborg Skytteligan vann Marie-Louise Källman (Uppland)
Junior NM
1970 tvåa
1971 tvåa
1972 trea (Island fyra)
Turneringar för juniorer
Brovallens IF 72/73 vann A-flickorna Copenhagen cup, 73/74 vann laget Oslo Cup.
