Handbollskanalen kommer i en artikelserie under vintern bjuda på en härlig resa bakåt i tiden inom damhandbollen. Genom skribenten Annette Anderssons ögon ska vi få förstå hur det såg ut igår och varför det ser ut som det gör idag. Vi börjar med den personliga resan och hur intresset för handboll växt ut till en passion.
När jag började spela handboll på landsorten i slutet av 1970-talet dominerade ”Polisen” (Stockholmspolisen) damhandbollen. Mina föräldrar var inte särskilt förtjusta över att min bästa kompis fick mig att börja. Handboll var en idrott för killar punkt slut. Men jag älskade farten och lagandan och fortsatte ändå i några år. Då fanns varken internet eller mobiltelefoner och om damhandboll stod det ytterst lite i media.
På 1980-talet flyttade jag ner till Lund och började plugga på universitetet. Då var Lugi herr som bäst med landslagsspelare som Sten Sjögren och Mats Olsson i truppen. Man mötte Drott och RIK med Magnus Andersson, Ola Lindgren, Magnus Wislander och Stefan Lövgren på plan. Speaker i Lunds Idrottshall var Stellan Sundahl, en populär TV-profil och komiker, vilket han visade prov på. Det gav en extra krydda för oss i publiken.
Att spela själv var inget jag funderade över. Min tillvaro var fylld med studentaktiviteter och så småningom gick flyttlasset norrut. Många år senare lockade en kollega med mig på en handbollsmatch i Västerås. Jessica Enström hade kommit hem efter flera år utomlands. Det var en annorlunda upplevelse för mig som suttit i en fullsatt hall nere i Lund. Dåligt med publik, men spelet var som alltid intressant. Jag följde IVH, som VästeråsIrsta hette då, så länge jag bodde kvar i trakten.
Sen gick flyttlasset söderöver igen och nu var det en annan kollega som plockade med oss handbollsintresserade på matcher i Idrottens hus i Helsingborg. OV herr var det som gällde. När Lugis damlag tog sig upp i högsta serien blev jag en trogen besökare och ännu en gång förvånades jag över skillnaden i publiktryck på herr- och damsidan. Så småningom började jag hjälpa till i aktivitetskommittén med matcharrangemangen och jag blev krönikör på Allt om Handbolls första sajt.
Men någonstans i bakhuvudet surrade frågor kring varför det var så stor skillnad i intresse för herrarna och damerna i samma idrott i Sverige när jag varje helg kunde se fyra matcher på dansk TV, två dam och två herr. Plus en massa Europacupmatcher och Pokalfinalerna. Min mamma sa alltid att jag föddes nyfiken och det stämmer säkert för jag började ställa frågor och leta information. På vägen har jag mött många intressanta människor och fler blir det säkert vartefter.
Nu är det dags att dela med mig – varmt välkommen på resan in i damhandbollens historia.
