Handbollskanalen kommer i en artikelserie under vintern bjuda på en härlig resa bakåt i tiden inom damhandbollen. Genom skribenten Annette Anderssons ögon ska vi få förstå hur det såg ut igår och varför det ser ut som det gör idag.
I begynnelsen
När vi idag (2017) pratar om handboll menar vi en idrott som spelas inomhus vintertid och utomhus på sommaren i form av ungdomsturneringar på gräs eller sand. Men så var det inte i handbollens barndom.
Någon gång under mellankrigstiden, alltså på 1920-talet, introducerades handboll för damer i Sverige. Då var det en utomhusidrott på gräsplan med sju spelare och en läderboll med snörning, som skiljer sig en hel del från den vi använder numera. Under andra världskriget blev idrotten riktigt populär och var den stora avkopplingen för många. Man spelade i parker och på andra gräsplaner.
Positionerna var de samma som i fotbollen med vänster- och högerytter, vänster- och högerback och center respektive centerhalv. Inkast gjordes till exempel med båda händerna och fötterna skulle vara utanför planen. Speltiden var 2×15 min. Tränade gjordes det en gång i veckan. Uppvärmning innan match bestod mest i att veva på armarna och studsa upp och ner i några minuter.
På trettiotalet började herrarna spela inomhus på de olika militärförläggningarna, men dit hade inga kvinnor tillträde på den tiden. I stället fortsatte kvinnorna att spela handboll utomhus i parker och på fotbollsplaner framför allt på sommarhalvåret. Det gjorde att handbollen utvecklades till två mer eller mindre olika idrotter. Dåtidens damhandboll kallades frökensport och påminner en hel del om dagens basket när det gäller kroppskontakt, medan herrhandbollen tilläts bli mer fysisk med närkontakt och kamp (Herrallsvenskan inomhus startades redan 1934).
I slutet av 1940-talet byggdes flera idrottshallar för allmänheten (Lunds Idrottshall, Eriksdalshallen, Mässhallen (Göteborg) och Idrottshuset (Örebro) för att nämna några), men det var fortfarande huvudsakligen män som fick träningstiderna.
Utehandbollen organiserades i lokala seriesystem, men inte av handbollsförbundet centralt. 1947 spelades den första SM-finalen utomhus för damer. Intresserade klubbar anmälde sig till förbundet sig för att delta i en utslagsturnering. I den allra första SM-finalen möttes två Stockholmsbaserade klubbar – IK Göta och Älvsjö AIK. Göta vann med 2-1. Året därpå, 1948, spelades man om SM-tecknet den 11-12 september vid brandstationen i Norrköping. Semifinaler dag 1 och SM-final dag 2 inför 400 personer.
Redan 1946 hade det svenska damlandslaget spelat en landskamp i Oslo på Bislet inför 9 241 betalande åskådare. Året därpå, 1947, deltog man i det allra första nordiska mästerskapet, NM, också det på Bislet i Oslo. Det äventyret slutade med en guldmedalj.
I slutet av 1940-talet var damhandbollen den största kvinnoidrotten med 5 000 utövare (heter numera spelare). Men det var blygsamt jämfört med Danmark (40 000) och Norge (25 000). En särskild damkommitté startades upp i förbundet i slutet av 1940-talet. Representanter åkte ut i landet och propagerade för sporten, som då dominerades av Stockholm och Göteborg.
Aktuella klubbar: Kvinnliga IK Sport, IK Göta, Älvsjö AIK, IFK Karlskrona, IFK Lidingö, GUIF Eskilstuna, IK Heim, IK Tellus, Göteborgs Kvinnliga IK (GKIK).
Profiler: Tora Löfgren-Phil (Kv IK Sport) och landslagets kapten Anna-Lisa Andersson (IK Göta och Älvsjö AIK).
Värt att notera: Landslaget spelade enbart utehandbollsmatcher. Alla sydde sina kläder själva och det var knappar hela vägen på framsidan av skjortan. 1949 fanns det 252 damlag.
Utomhus SM-finaler
1947 IK Göta – Älvsjö AIK 2-1
1948 Älvsjö AIK – IFK Karlskrona 7-0
1949 Kv IK Sport – Älvsjö AIK 1-0
1950 Kv IK Sport – Älvsjö AIK 5-4
Tidigare delar i artikelserien:
