Dagur Sigurdsson var arg. Riktigt arg.
Och helt ärligt? Jag gillade det.

Det är uppenbart att Sigurdsson kände till förutsättningarna långt innan EM ens drog i gång. Han visste hur resorna såg ut, hur vilodagarna var fördelade, hur gruppspelet var upplagt. Känslan i pressrummet var att den här attacken hade byggts upp sedan i går, kanske ännu längre. Det här var inget spontant utbrott.

Men det gör det inte fel. Tvärtom. Det gjorde det nödvändigt.

För det Sigurdsson gjorde var att säga högt det som många tränare, spelare och ledare har tänkt, och muttrat tyst om (och ibland högljutt, om än inte lika högljutt som Sigurdsson). i flera år. Mästerskapens schemaläggning, oavsett om det är EHF eller IHF som arrangerar, är sällan bra. Inte för spelarna. Inte för ledarna. Inte för lagen.

Men den verkar ofta fungera alldeles utmärkt för arrangörerna.

Sigurdsson kallade EHF för ett snabbmatsföretag. Han kallade dem ett eventbolag. Och det träffade obehagligt rätt. För moderna mästerskap känns allt oftare som om de byggs runt allt annat än optimala sportsliga förutsättningar. Resintensiva scheman, ojämnt fördelade vilodagar, obligatoriska medieåtaganden mitt i det som borde vara återhämtning och förberedelser. Allt förpackat i glansig marknadsföring, slogans som ”Pure Greatness” och noggrant producerad underhållning.

Ur EHF:s perspektiv ser det säkert fantastiskt ut. Fulla arenor. Tät tv-tablå. Nöjda partners. Pengar som rullar in. Ur lagens perspektiv? Inte lika mycket.

När Sigurdsson pratade om att bli placerad ”på en buss som frysta kycklingar” efter att ha spelat två matcher inom 22 timmar lät det dramatiskt, men inte överdrivet. När han ifrågasatte hur ett semifinalklart lag kan tvingas använda sin enda vilodag till resande och obligatoriska presskonferenser var det svårt att argumentera emot honom. Inget av det han tog upp var orimligt. Inte en enda sak.

Självklart är turneringsplanering komplicerad. Självklart kommer någon alltid att vara missnöjd. Självklart krävs kompromisser. Men när dessa kompromisser gång på gång tycks gynna logistik, tv-fönster och showproduktion snarare än sportslig rättvisa, då är kritik inte bara rimlig, den är nödvändig.

Och låt oss vara ärliga: handbollen behöver sådana här ögonblick. Inte för att ilska i sig är bra, utan för att den skär igenom det artiga, förutsägbara brus som så ofta omger stora mästerskap. Vi får hundratals presskonferenser där ingenting händer. Där alla säger rätt saker. Där ingen vill gunga båten. Och så plötsligt gör någon det.

Skyddade spelarna

Sigurdsson pratade inte om defensiva system eller kontringar. Han pratade om vila, resor, återhämtning och respekt för spelarna. Han utmanade idén att det räcker med att sätta upp ”en snygg show”. Han ifrågasatte om ”Pure Greatness” betyder någonting alls om grunden under är sprucken. Det är därför detta var viktigt.

EHF är mäktigt. Och mäktiga organisationer gillar sällan att bli ifrågasatta offentligt. Vilket är exakt därför de ibland behöver bli det.

Kommer detta att förändra något? Kanske inte.
Kommer framtida mästerskap plötsligt att schemaläggas perfekt? Knappast.

Men den här presskonferensen kommer att bli ihågkommen. Inte för vad den löste, utan för vad den blottlade. Det här var inte bara ett raseriutbrott. Det var en påminnelse.

Och om några år, när man pratar om klassiska presskonferenser i stora handbollsmästerskap, är jag ganska säker på att den här kommer att vara med på listan.

LÄS MER: Episkt raseriutbrott från Sigurdsson – går till hård attack mot EHF: ”En gigantisk skandal”

Det som började som en lugn och händelselös mediedag inför EM-semifinalerna tog en dramatisk vändning när Kroatiens förbundskapten Dagur Sigurdsson till slut fick ordet. På en till synes rutinmässig fråga om förberedelser valde islänningen i stället att leverera en rasande och ofiltrerad attack mot det Europeiska handbollförbundet (EHF).

Den första semifinalpresskonferensen för dagen var exakt vad man kan förvänta sig i det här skedet av ett mästerskap. Danmarks förbundskapten Nicolaj Jacobsen och rutinerade Mads Mensah satt tillsammans med Islands förbundskapten Snorri Gudjonsson och lagkapten Ómar Ingi Magnússon. Tonen var lugn, professionell och förutsägbart artig.

Respekt mellan lagen, fokus på detaljer, självförtroende utan överdrifter. Med andra ord: en klassisk presskonferens. Inget oväntat. Inget kontroversiellt. Inget rubrikvänligt. Och sedan förändrades allt.

När det blev dags för Kroatien och Tyskland att möta media följde presskonferensen till en början samma manus. Fram tills EHF:s presschef Thomas Schöneich ställde en fråga till Kroatiens förbundskapten Dagur Sigurdsson om hur han planerade att förbereda sitt lag inför semifinalen mot Tyskland.

Det som följde var ett klassiskt Sigurdsson-utbrott. I stället för att prata om taktik gick Sigurdsson till frontalattack mot EHF i ett långt, känsloladdat utlägg som lämnade rummet i chock.

Här följer Sigurdssons uttalande i sin helhet (så klart översatt från engelska till svenska):

”Först och främst måste jag säga att jag inte har haft tid att titta på någonting, eftersom vi precis anlände hit klockan 14.30. Och sedan måste vi komma hit – det är obligatoriskt.

Vi bor inte ens här, så det är 35 minuters resa för att komma hit bara för att göra den här cirkusen. Sedan ytterligare 35 minuter tillbaka. Vi är tillbaka på hotellet runt 17–18-tiden. Vi har inte haft ett träningspass. Vi har inte haft något lagmöte i dag. Och detta är ännu ett bevis på att EHF inte bryr sig om spelarna eller lagen. De är som ett snabbmatsföretag, de bryr sig inte om kvalitet. De vill bara sälja.

Egentligen är de som ett eventbolag: de beställer några artister, sätter upp en bra show, en fin presskonferens. Det spelar ingen roll att vi hade fyra timmars bussresa från Malmö i morse. Det spelar ingen roll.

Vi var i en grupp i Malmö och hade två dagars mindre vila än vissa andra lag i turneringen för att spela sju matcher. Och alla som kan något om idrott vet att två dagars vila under tolv dagar med sju matcher är lite.

Vi var tvungna att spela match sex och sju inom 22 timmar. Morgonen efter sätter de oss på en buss som frysta kycklingar och kör oss hit. Vi bor inte ens i närheten av träningshallen. Och sedan måste vi gå på en presskonferens, komma tillbaka till hotellet klockan sex, kontrollera om spelarna är friska, ha möte och analysera inför morgondagen.

Och vi är i semifinal. Det här är en absolut skandal. Och så sätter de upp den här loggan här som säger ’Pure Greatness’. Verkligen? Är det här pure greatness? Det är chockerande.

Tack för mig. Jag blir väldigt glad när jag får gå härifrån. Säg bara till när jag kan.”

Och utbrottet fortsatte

Presskonferensen hade mycket väl kunnat sluta där. Men det gjorde den inte. När Sigurdsson senare fick en fråga från kroatiska medier riktade han återigen sin ilska mot EHF, den här gången med ännu större fokus på spelschema, vilodagar och sportslig rättvisa.

Sigurdsson igen, i sin helhet:

”Vi har inga verktyg för att förändra situationen, den är redan bestämd åt oss. Planeringen är otrolig: att spela två dagar i rad, ha två dagars mindre vila och sedan använda vår enda vilodag till resande.

Andra lag, vissa av dem, bor på samma hotell och har därmed mycket bättre förberedelser. Det här är störande och jag accepterar inte den här typen av saker. Jag vet att det är svårt att organisera en sådan här turnering, men när det börjar bli orättvist mot vissa lag är det inte acceptabelt.

Vi klagade inte när vi började turneringen två dagar senare. Vi klagade inte på att spela två matcher i rad. Men när man vaknar och får veta att man ska resa på den enda vilodagen man har, då är det oacceptabelt.

Och sedan kommer man hit och det första man måste göra är att gå på en presskonferens, vilket gör det omöjligt att ha ett ordentligt träningspass. Det är omöjligt. Och det är inte acceptabelt.

Jag hoppas att matchen blir fantastisk. Men de (EHF) är bara intresserade av att sätta upp en snygg show. Jag är säker på att det kommer vara dansare i halvtid, det är de väldigt bra på.”