Tillägnad mina ”småkusiner” som båda spelar handboll och som jag är så stolt över. Jag hoppas ni har tränare som lyfter er, som ger er chanser att lyckas och misslyckas och som alltid ger er världens bästa stöd.

Tänk dig den delen av livet när du ska lära dig att börja cykla på en cykel med två hjul. Du har goda förutsättningar för du är stark, stabil och har viljan att lära dig cykla. Du får ingen hjälp utan dina föräldrar står vid sidan och tittar på. Du tar dig upp på cykeln men kommer inte långt innan du trillar. Dina föräldrar säger då att du inte är redo för att cykla än och ställer undan cykeln i garaget. Du blir besviken men bestämmer dig för att fråga en kompis om du kan få låna dennes cykel för att försöka bli bättre. Du får låna cykeln och med din kompis stöd och hjälp så cyklar du en längre bit innan du trillar och blir riktigt stolt över dig själv.

Dagen efter ber du dina föräldrar om att få prova cykla igen men precis som förra gången väljer de att inte hjälpa till och du faller ganska fort med cykeln. Dina föräldrar ställer åter in cykeln i garaget och säger att du fortfarande inte verkar redo. Du känner dig ledsen för du vet ju att du kunde cykla bättre än så. Du väljer att fråga din kompis en gång till om att få låna cykeln och liksom förra gången är det klart du får låna den och din kompis ger dig stöd och peppande ord. Du cyklar längre än förra gången, ja faktiskt så cyklar du hela kompisen gata fram och tillbaka utan att trilla. När du stiger av cykeln är det med gott självförtroende och en stark önskan att direkt få visa dina föräldrar vad du lärt dig.

Du springer hem och ber om att få visa dem att du nu minsann kan cykla. Dina föräldrar tittar på varandra och frågar om det är någon mening eftersom du bara misslyckas hela tiden. Du känner hur självförtroendet du byggt upp inom dig börjar krympa och du är inte alls lika säker på att du kommer klara av att cykla. Kanske har dina föräldrar rätt, kanske kommer du misslyckas igen och vad är då meningen med att ens försöka? Dina föräldrar tar fram cykeln och du kliver upp på den, du känner en stark inre press, du får inte misslyckas för då kanske du inte får någon mer chans. Du börjar trampa men kaoset inne i ditt huvud gör det svårt att koncentrera sig och du ser inte trottoarkanten utan faller pladask när du råkar köra emot med cykeln. Dina föräldrar suckar och går och ställer in cykeln i garaget. Kvar sitter du med blödande knän och ett knäckt självförtroende.

Jag hade en nära kompis som spelade i samma lag som mig när vi var yngre. En stabil lång tjej som kunde skjuta likt ingen annan. Dessutom var hon stark och kunde med ren styrka trampa förbi de flesta spelarna. Hon hade alltså väldigt goda förutsättningar att bli en riktigt duktig offensiv spelare. Hon hade inte världens bästa självförtroende, varken på planen eller utanför, snarare var hon en sådan människa som behövde mycket uppmuntran för att våga. Potential fanns det gott men det var värre med uppmuntran.

Vår tränare de första åren vi spelade handboll var aldrig särskilt förtjust i den här spelare, kanske för att hon och hans dotter, som också spelade i laget, inte kom överens. Nåja, det är en annan krönika det, det här med tränare som inte kan låta bli att favorisera sina egna barn eller ha distans till relationen mellan förälder och barn. Den här krönikan handlar om självförtroende.

Nu i efterhand är det lätt se mönstret, att varje gång hon missade ett skott blev hon utbytt. Det lämnade inga rum för misstag och därför heller inget rum för utveckling. Det skapade däremot en stor press som inte ledde till något bra. För varje gång hon skulle skjuta så var det med kaos i huvudet och med en röst som sa att om hon missade så skulle hon bytas ut. I den situationen är man praktiskt taget dömd att misslyckas. Naturligtvis kan det ju mycket väl vara så i det här fallet att vara så att vår tränare egentligen struntade i huruvida hon lyckades eller inte, han var bara inte villig att ge henne ett rättvis chans.

Men låt oss prata lite om det här med självförtroende och ge unga spelare alla chanser i världen, för det är ju det som de behöver. Få av oss kunde ju cykla utan stödhjul och få av oss kunde skjuta som Lukas Nilsson som barn. Men med stöd och pepp kunde vi lära oss cykla utan stödhjul och med pepp och stöd kunde vi lära oss stegisättning, att skjuta i höger kryss och göra en kullagerfint. Framförallt kunde vi med stöd och pepp lära oss att våga. För mod är bland det viktigaste att ha på en handbollsplan, oavsett ålder.

Genom att ha mod så fortsätter vi skjuta när vi missar, vi fortsätter göra stegisättningar även fast vi blir infångade varje gång, och vi kan fortsätta våga dra kontringspassningen även att vi kastar för lång eller kort. Men vi behöver stöd av våra tränare, det spelar ingen roll hur gamla vi är, vi behöver alltid stöd och pepp. Men naturligtvis är det extra kritiskt vid ung ålder att ha en tränare som tror på dig även när du inte lyckas, en tränare som ger dig chans att både lyckas och misslyckas. Jag tror på vikten av att förmedla samma budskap till hela laget, att när någon missar eller gör något fel, då är det en klapp på axeln och något uppmuntrande tillrop som gäller. Ledordet måste vara att för att lyckas så måste man våga misslyckas. Helst vill jag egentligen inte att barn som idrottar ska höra orden lyckas eller misslyckas alls, orden de ska höra är att våga och göra sitt bästa.

Min kompis repade sig aldrig riktigt trots att hon spelade i säkert 10 år. Det blev bättre med tiden och åldern men det där självförtroendet som krävs för att bli en riktigt bra spelare, det hittade hon aldrig. Ni tränare där ute för barn bär ett extremt stort ansvar på era axlar, ni kan med felaktiga metoder ge ett barn men för resten av hens liv. Men ni kan även ge mod. Ni kan vara den där kompisen som i början av krönikan lånade ut sin cykel (i ett fall er kunskap) och som peppar och ger stöd. Ni har alla chanser i världen att bli ihågkommen av en spelare som en av de viktigaste personerna som funnits i dennes liv. Ta chansen.