Handbollskanalen har under de senaste veckorna publicerat flera artiklar i vår artikelserie ”Bäst eller flest”. Vi bad Jacob Gudiol, fysioterapeut och författare, att kommentera artikelserien. Det gör han här i ett gästinlägg skrivet till vår reporter Ola Selby.
Gudiol har tidigare riktat kritik mot Patrik Brennings bok ”Så vinner vi igen” och vi bad därför fysioterapeuten och forskaren att kommentera vår artikelserie ”Bäst eller flest”, vilket han gör här:
Den relativa ålderseffekten
När du analyserat när på året spelarna är födda, tycker jag det hade varit bra att också titta på hur det ser ut längre ner i åldrarna. Jag skulle gissa att man i en sport som handboll kan se en relativ ålderseffekt nästan direkt från start. Det sker stora förändringar i barns motorik nästan varje månad under förskole- och lågstadieåren. När de då ska prova på handboll har barn födda tidigt på året sannolikt en fördel redan från början. Även längd kan ge en liten fördel.
Det här ser man till exempel i hockey, där den relativa ålderseffekten redan finns i lågstadieåldern (data från Tommy Lundberg på KI). Om den relativa ålderseffekten finns där från början i handboll så kan det som senare syns vid uttagningar snarare vara en effekt av vilka man väljer bland. Inte att man mer aktivt väljer dem som är födda tidigt för att de är större och har bättre motorik.
Inom fotbollen verkar biologisk mognad och pubertetens starttid vara mer avgörande vid selektering från mellanstadiet och uppåt. Om du är född i januari eller november spelar då mindre roll jämfört med om du kommer in i puberteten vid 10 års ålder istället för vid 13. Det här diskuterades nästan inte alls för tio år sedan, men idag är det allmänt känt bland tränare med viss utbildning. Samtidigt finns det ännu inga enkla lösningar.
Underdoghypotesen och matchning av barn som ligger tidigt framme
Nära besläktad med diskussionen om relativ ålder och biologisk mognad är den så kallade underdoghypotesen. Där kan man se att spelare med sen biologisk mognad, men som ändå hänger med genom olika selekteringar, senare har större chans att lyckas som elitidrottare.
Jag skriver om det i min artikel om Patrik Brennings bok, och jag tror att mycket av det är ett statistiskt fenomen. Samtidigt tror jag att det finns en liten fördel med att som ung möta motstånd.
En spelare som är tidigt mogen och en stor talang kommer vara väldigt dominant under mycket av ungdomsåren. En spelare med samma talang men senare mognad kan istället behöva kämpa mer och utveckla fler kvaliteter som inte är beroende av storlek och styrka. När de sedan blir seniorer är nog den utvecklingsvägen att föredra. Inom fotbollen talar man ibland om 25–50–25, vilket innebär att en spelare 25 % av tiden ska spela med/mot bättre spelare, 50 % med jämnbra, och 25 % med/mot sämre. Det är nog lättare för en stor talang som inte är tidigt mogen att hamna i en sådan balans. Men allt detta är mest antaganden och gissningar. 25–50–25 är, så vitt jag vet, inte testat på något rigoröst sätt.
Selekteringens konsekvenser lära vara olika på olika nivåer
Artikelserien innehåller flera delar om selektering. En aspekt jag knappt sett diskuteras är att selektering troligen har olika effekt beroende på nivå.
När det gäller distriktslag och landslag tror jag inte att det har så stor effekt om en idrottare inte kommer med. De som precis missar en plats i distriktslaget är oftast ändå bland de bästa i sina klubblag. Jag är tveksam till att en spelare skulle sluta med idrotten enbart för att ha missat distriktslaget. Deras utvecklingsmiljö är fortfarande god, och om de fortfarande är bland de bättre bibehålls sannolikt även självförtroendet.
Det finns till och med hypoteser – med viss forskning bakom – som antyder att korta motgångar kan vara gynnsamma för framtida utveckling. Jag har därför svårt att se att en motgång, som inte påverkar utvecklingsmiljön nämnvärt, skulle få särskilt stor effekt.
Det vore dock intressant att ha statistik på detta: Hur många som inte blir uttagna till distriktslag slutar med sin idrott inom två år, jämfört med andra i samma åldersgrupp? Jag skulle inte tro att man ser någon systematisk skillnad.
Vad jag kunnat hitta på området är en studie från Kanada där man inte såg någon effekt av att bli bortselekterad vid distriktslagsuttagningar. Studien omfattade flera idrotter, och det är svårt att överföra resultaten till andra länder, då sådana här faktorer ofta skiljer sig mellan kulturer och system.
Selekterar man för få, för många eller lagom många?
En annan fråga jag tycker bör diskuteras är hur många platser som bör finnas vid selektering. En selektering som jag tror kan få negativ effekt är den till NIU. Där bör man fundera på hur många platser som finns, i förhållande till hur många som realistiskt har potential att bli elitspelare. NIU ska vara en elitförberedande utbildning, och då bör de med den potentialen bli uttagna om de söker (förutsatt att de har betyg som räcker).
Jag kan inte så mycket om handboll, men inom fotbollen i Helsingborg kan jag inte komma på en enda spelare de senaste tio åren som blivit elitspelare utan att ha haft möjlighet att komma in på NIU. Alla valde inte att gå där, och några hade inte tillräckliga betyg. Men jag känner inte till någon som blev bortvald på grund av sina fotbollskunskaper och ändå blev elitspelare. Det kan såklart finnas någon jag missat så klart, men oavsett om det är noll eller inte så är det extremt få sett till antalet spelare som blivit elitspelare efter att ha gått på NIU fotboll.
För NIU i Helsingborg tror jag därför att det finns tillräckligt med platser för talangpoolen i regionen. De med potential att nå elitnivå ges möjligheten till en elitförberedande utbildning.
Spelarutvecklingsansvarig på norska fotbollsförbundet uttryckte sig klokt om talangigenkänning: ”Man vet inte vilka som blir bäst, men de som blir bäst har alltid varit bra.” Jag har frågat tränare inom olika idrotter om detta, och nästan alla håller med. De kunde inte komma på någon som nått högsta nivå och som samtidigt varit bland de sämre som barn.
Så får man med alla med potential på NIU inom handbollen? Har man valt bort spelare som senare lyckats, och varför i så fall? Det tycker jag är värt att fundera över. Vid gymnasieålder bör träningen intensifieras och specialiseringen ta fart, och här kan NIU verkligen göra skillnad.
”Den danska modellen”
På Handbollskanalen kunde man 2023 läsa om ”den danska modellen” och det idrottsgymnasium där en stor del av danska landslaget har gått. I Sverige är det svårare att samla eliten på ett fåtal skolor. Vi har utspridda föreningar och stora avstånd. Samtidigt kan ett för stort intag försämra träningskvaliteten, vilket knappast gynnar en elitsatsning.
Målet bör vara att göra nätet tillräckligt stort för att få med dem med potential, utan att ta in onödigt många.
Jag tycker idrotten överlag behöver bli bättre på att visa och utvärdera vad man gör. En bättre metod än ”jag kan inte komma på någon deselekterad som blev elitspelare” vore till exempel att jämföra utfallet för selekterade spelare utifrån ursprunglig bedömning.
Tänk om varje NIU-tränare fick rangordna de antagna spelarna från 1 till x efter uttagningarna. Den listan skickas till förbundet. Sedan väntar man 6–7 år och ser hur många av de lågt rankade som blev elitspelare.
Om många från den nedre halvan lyckas, kan det vara ett tecken på att vi bör ta in fler spelare (eller att vi är usla på att se potential). Men kanske visar det sig att de högt rankade är de som når längst och de långt ner på listan i princip aldrig lyckas trots att de kommer in på NIU. I så fall tyder det på att vi ändå är ganska träffsäkra när vi bedömer potential. Ett sådant resultat skulle också kunna motivera ett minskat antal platser till förmån för högre träningskvalitet.
Idag vet vi att vi inte kan förutse vem som blir bäst. Men jag tror att så länge som vi tillåter oss selektera tillräckligt många så kan vi ganska bra fånga in de med tillräcklig potential. Frågan om selektering fördummas ofta ner till påståenden likt ”du kan inte selektera vem som blir bäst när idrottare är 15 år” eller något liknande. Men det är ingen som selekterar bara en. Det selekteras betydligt fler i en viss ålder än det finns platser på seniornivå. På NIU handboll finns det tex ungefär 270 platser varje år utspritt över Sverige. Samtidigt finns det drygt 50 lag i de två högsta serierna på dam och herr.
Så är 270 platser tillräckligt för att fånga in de som har potential nog att sen ta en plats i dessa lag? Den här nyansen i selekteringsfrågan är knappt studerad. Vi behöver fler studier som först rangordnar, sedan erbjuder en likvärdig utvecklingsmiljö, och därefter följer upp vilka som lyckas. Det är ganska enkelt att ta fram med, om viljan finns. Tyvärr måste vi vänta ett antal år på resultatet.
LÄS MER: Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag
LÄS MER: SHF om selektering: “Av vikt att skapa medvetenhet”
LÄS MER: Norges nya modell: skjuter upp start för ungdomslandslag – byter från tre till två landslag
LÄS MER: Månsson tycker att för många barn och unga flyttar för tidigt: ”Är det bra för svensk handboll?”
LÄS MER: NIU-gymnasium om tidiga flyttar: “Inte säker på att det är det bästa”
LÄS MER: Wedberg om selektering: “En av de största frågorna”
LÄS MER: Lugis akademi – satsar på elit & bredd: ”Bredd föder spets”
LÄS MER: Så jobbar IK Sävehof med sin akademi: “Har uttagning för våra juniorer”
LÄS MER: Lödde Vikings-profilen: “Sverigecupen blir ett pubertetsmästerskap”
LÄS MER: Boquist stod emot lockropen från storklubbarna: “Prioriterat en stor roll”
LÄS MER: PG Fahlström: ”Byt ut talangmiljö till utvecklingsmiljö”
LÄS MER: Spontanhandbollens vara eller icke vara: ”Skapar bättre spelare i längden”
LÄS MER: RF har ny strategi på gång – Strategi 2035: ”En vision som inspirerar”
LÄS MER: Insändare: ”Elit på bekostnad av bredden? En annan bild av Sävehofs akademi”
LÄS MER: IK Sävehofs svar på insändaren ”Elit på bekostnad av bredden? En annan bild av Sävehofs akademi”
