Detta är en krönika från Naaz Sultani

Jag började spela handboll när jag var sju år. Jag sökte efter ett sammanhang, en tillhörighet. Något som kunde bli mitt. Och det blev det. Snart tre decennier senare är jag fortfarande en del av handbollsfamiljen – om än inte längre på planen varje vecka, så i hjärtat, i engagemanget och på läktaren.

Handbollen har alltid varit en fin sport för mig. Fin att se på. Fin att vara del av. Fin för de människor jag mött genom åren. Vi pratar ofta om vår gemenskap, vår respekt för spelet och varandra. Vi är stolta över vår fair play-kultur – att vi smäller på i 60 minuter och sen skakar hand, ofta med ett leende. Vi accepterar inte fult spel, vi vänder oss emot filmningar och vi säger ifrån när någon går över gränsen.

När läktaren sviker sporten

Men… vad händer egentligen när man lyfter blicken från planen och riktar den mot läktaren?

Jag var nyligen på en match i Handbollsligan herr. En het match, med tryck i hallen – så som det ska vara. Klacken höll låda, som de ofta gör. Stämning är viktigt. Rop, sånger, glädje, frustration – allt det där hör till. Men så började jag höra orden. De där orden.

”Hora.”
”Horunge.”
”Fitta.”

Orden kom inte en gång, inte två – de var en del av ramsorna. Högljutt, samstämmigt och tydligt. Och det var inte enstaka vuxna individer som tappade det i affekt. Det var tonårskillar i föreningens kläder, föreningens färger. Ungdomsspelare som hejar på sitt representationslag – med könsord, kränkningar och gester som liknar något från en tonårsgrabbig internetchatt från 2007.

Vi vet vilka de är – så varför gör vi inget?

Och jag blir så trött. Så jävla trött.

Trött för att det är 2025 och det här fortfarande händer.

Trött för att jag inte vill behöva välja mellan att gå på match och att utsätta mina barn för sexistiska ramsor.

Trött för att föreningen – för det är deras ungdomar – inte verkar bry sig.

Det är inte som i fotbollen, där klacken är tusentals personer och det är svårt att få överblick. Här står de längst fram, med föreningens jacka, ibland med megafon, och drar igång ramsor som ingen vuxen borde låta passera. Det är ingen hemlighet vilka de är. Så varför görs inget?

Föreningens ansvar börjar långt innan avkast

Är det så enkelt att vi bara blundar, för att stämningen är viktigare än innehållet?

Men här kommer grejen: de där killarna representerar inte bara laget – de representerar föreningen. Även när tröjan är av. Även när det är lördag kväll och de står på läktaren. Det är deras klubbmärke på ryggen. Deras klubbnamn på megafonen. Och vi alla – tränare, ledare, föräldrar, supportrar – har ett ansvar.

Vi kan inte stå rakryggade och prata om värderingar och fair play på plan, och sen hålla käften när det bryts ner från läktarplats.

Vart är vi på väg?

Så låt mig ställa en enkel fråga till dig som jobbar i en förening:Är det okej att era egna ungdomar skriker ord som ”hora” och ”fitta” på läktaren?För det är det som händer. Det är där vi är nu.

Jag vill tro att vi kan bättre. Att vi vill bättre. Att vi – handbollsfamiljen – faktiskt menar det vi säger när vi pratar om respekt, om värdegrund och om gemenskap.

För i slutändan fostrar vi inte bara spelare. Vi fostrar människor.Och det är dags att börja bete sig därefter – även på läktaren.

/Naaz Sultani

Vill du komma i kontakt med mig? Det gör du på naaz.sultani@handbollskanalen.se