Fakta är att, och det gäller nästan alla handbollsklubbar i Sverige, det är de klubbar som har verksamhet i den högsta serien, ligan, elitserien både för dam och herr som drabbas hårdast och samtliga hamnar i kris. Klubbarnas breddverksamhet för övrigt med ungdomssidan, som inte har så mycket intäkter normalt utan bygger mycket på oavlönade insatser, och därför inte berörs ekonomiskt på ett kritiskt sätt. Den delen kommer att överleva, tror vi, även om vissa begränsningar ju införts för träning, inställda cuper etc. 

Elitlagen däremot har kollektivavtal och löner för både spelare och tränare/ledare. Dessa kostnader rullar vidare och när intäktssidan havererar totalt, så blir det väldigt snabbt kris i ekonomin.

För vår del i H 65 rör det sig om fasta kostnader på 250-300.000 i månaden nu i början och även när vissa kostnader har börjat avta på den här tiden av säsongen, som material, bussresor etc. Så därför får vi räkna med kostnader för mars-april på 5-600.000 men inga intäkter. Vi har ett positivt eget kapital men det räcker inte till detta på långa vägar.

Vi som jobbar med elitverksamheten och vi i styrelsen, marknadsgruppen stod inför ett ödesval: 1. Lägga sig ned och dö = nedläggning av elitverksamheten eller 2 .Ta fighten och besluta att H 65 Elit Dam skall överleva sommaren och stå redo för matcher i september. Sagan om det lilla samhällets stora lag, som slagit handbollsvärlden med häpnad och beundran får bara inte sluta så här p g a ett lömskt virus. En saga som skrivet i Rekordmagasinet en gång i tiden, Buster och andra liknelser, är värd att kämpa för. Vår trogna publik, varav många pensionärer och som har fått något att vara stolta över, ett brinnande intresse, är värda att kämpa för.”