På kort tid har Färöarna gått ifrån att vara en obskyr handbollsnation till att vara konkurrenskraftiga på framförallt herrsidan. Spelare som Elias Ellefsen a Skipagötu och Óli Mittún spås lysande framtider och i januari mästerskapsdebuterar Färöarna. Hur har det gått till? Vi frågade Mark Laursen-Marcher, en 32-årig dansk som jobbar som sportdirektör på Färöarnas handbollsförbund.
Skipagötu och Mittún är bara två av de otroliga spelare som Färöarna fått fram de senaste åren. Fler spelar i bra ligor runt om i Europa och ännu fler är på väg underifrån. En som följt utvecklingen på nära håll är Mark Laursen-Marcher, sportdirektör på Färöarnas handbollförbund. 32-åringen flyttade från Danmark till Färöarna 2014 och har, utöver jobbet på förbundet, ett huvudtränaruppdrag hos landets bästa klubblag, H71.
– 2014 var det bara en person som jobbade på förbundet och det var deltid. Sedan kom en person till in 2016 och så jag då 2020. Förra året fick vi in en chef över hela verksamheten så nu är vi fyra personer som jobbar här, berättar 32-åringen.
Men hur har då Färöarna lyckats så bra de senaste åren? Tidigare hade de något som de kallade för ”talent development system” men som de nu bytt namn på till ”player development system”.
– Det här projektet är för 12- till 15-åringar, innan de börjar spela i landslag. Vi har träningar med spelarna tre gånger om året, vilket inte är jättemycket, men som har gjort stor skillnad för oss när det gäller att hitta och utveckla spelarna.
Klubblagshandbollen går också framåt, kanske som ett resultat av det jobb som förbundet gör med ungdomarna. 2023 finns det 13 klubbar totalt på Färöarna och nästan samtliga föreningar har heltidsanställda tränare.
– När jag kom hit 2014 tror jag bara att det fanns en tränare som var heltidsanställd. Nu har vi runt 15 stycken. Och i H71 har vi en sportdirektör samt två heltidsanställda tränare samt en heltidsanställd fystränare. Så det går verkligen framåt.
Men åter till Färöarnas ”player development system” och framgångarna de nått med den typen av regelbunden träning och uppföljning med spelarna.
– Varje år, kopplat till de olika årskullarna, skickar klubbtränarna information till oss om vilka spelare de vill ska komma på de här träningarna som är tre gånger om året. Då får vi följa deras utveckling och även ge spelarna en del hjälp på vägen. En av gångerna kanske vi fokuserar på mental träning, en annan på fysisk träning och givetvis även på själva handbollsträningen. Allt hänger ihop.
– Och eftersom det inte finns så många spelare på Färöarna så får vi kanske hit runt 50 procent av spelarna till våra träningsdagar. Vi vet inte vem nästa Elias är, men vi vet att är de hos oss finns de en stor chans att spelarna når landslaget. Dessutom lär de känna varandra ännu bättre från tidig ålder, vilket vi ser som en styrka när de når A-landslaget.
Men den stora grejen som gör att Färöarna sticker ut är att det finns 20 hallar som är öppna för att spela handboll i. Och det för en önation med en befolkning på runt 50 000 personer.
– Tolv av de här hallarna har öppet varje dag mellan 8 på morgonen till sent på kvällen, även på helgerna. Det innebär att flera barn och ungdomar spelar handboll en fredagskväll istället för att göra ingenting. De blir bättre spelare, men samhället mår också bra av det.
– Att vi har öppna hallar är viktigt för oss. Det innebär att spelarna kan se något på tv och sen direkt ta sig till en hall för att träna på det. Man hör ofta historier om framgångsrika idrottsmän- och kvinnor som har lyckats för att de hade en mamma eller pappa som hade nycklar till hallen. På Färöarna har alla tillgång till hallarna – och vi har många hallar.
Hur får ni barnen och ungdomarna att fortsätta spela handboll?
– Vi försöker jobba efter de fördelar vi har av att vara ett litet land. I Sverige kan man se att spelare blir utvalda till förstalag eller andralag i en tidig ålder, men så kan vi inte göra eftersom vi är så få. Här tränar de bästa spelarna tillsammans med de som inte är lika bra tre till fem gånger i veckan. Då får vi det bästa av båda världar och det innebär att spelarna inte slutar spela så tidigt.
– Om vi tar Elias ålderskategori så var de 55 spelare i U12 och fem lag som spelade tillsammans. Då fick vi fram spelare som Elias men även spelare som fortfarande spelar för mig i H71. De spelarna är precis lika viktiga. Jag tror att vi har fem spelare som spelade i femtelaget på den tiden som fortfarande spelar handboll.
Laursen-Marcher berättar också hur stor vikt de ligger vid att, även efter aktiv spelarkarriär, att spelarna fortsätter jobba och engagera sig inom handbollen.
– De före detta spelarna kan bli medlemmar i styrelsen, domare eller ha stora roller i föreningarna. Vi ser till den stora bilden och den stora bilden är inte att de vinner massa matcher när de är tolv år gamla.
På Färöarna jobbar de dessutom med förebilder. Och med tanke på A-landslagets framgångar de senaste åren är förebilderna fler än någonsin.
– Det tror jag att vi är bättre på än många andra länder. Spelarna här på hemmaplan är bra på att hjälpa till i de yngre lagen. Det är normen här, du hjälper till i din förening. Och här tittar spelarna inte upp till Karabatic utan till Elias och det är eftersom Elias finns här, Elias säger hej till spelarna på gymmet.
De märker också skillnad på Färöarna när det kommer till mängden barn som väljer handboll, även om det vanligaste på Färöarna är att syssla med flera sporter högt upp i åldrarna.
– Framförallt under de tre senaste åren har vi sett en ökning på antalet spelare. I åldrarna 7-10 år har vi sett en stor skillnad och förra året slog vi rekord i antalet ungdomslag som var registrerade för spel. Det är väldigt positivt och nu jobbar vi hårt för att så många som möjligt ska fortsätta inom handbollen.
Vad kan svensk handboll lära av er på Färöarna?
– Det är svårt att svara på eftersom jag inte vet exakt hur det ser ut i Sverige. I Sverige finns det en stark struktur och det är bra. Men det jag kan sakna är tekniskt starka spelare som har passningsförmågan och modet samt förtroendet från tränarna att göra något extra.
– Felix Claar och Jim Gottfridsson är så klart den typen av spelare och även Axel Månsson kan göra saker som få andra spelare kan. Men spelarna måste uppmuntras att vara kreativa och acceptera att det kommer att göras fler misstag, framförallt i passningsspelet. Vad jag kan se saknar Sverige till stor del den typen av spelare och där har förbundet ett jobb att göra för att i högre utsträckning premiera kreativitet, säger Mark Laursen-Marcher.
LÄS MER: Del 1: Så har Sverige presterat i ungdomsmästerskap
LÄS MER: Del 2: Stockenberg kritisk: ”Hur går tränarrekryteringar till?”
LÄS MER: Del 3: Fogelström om förbundskaptener & mästerskapssommaren
LÄS MER: Del 4: Kalle Andersson om kritiken mot Sverigecupen & mängden fys på riksläger
LÄS MER: Del 5: Kritiken mot Rikshandbollsgymnasiet växer
LÄS MER: Del 6: Hallbäck om kritiken: ”Stämmer absolut inte”
LÄS MER: Del 7: Talangutvecklaren om den danska modellen
LÄS MER: Del 8: Isländska modellen – anställda tränare till barn