Det är svårt att riktigt ta in att Andreas Palicka har spelat sin sista match i den blågula tröjan. Och visst är han en av svensk handbolls största någonsin.
När Palicka gjorde sin första landskamp 2007 var svensk herrhandboll på väg in i en period av förändring. Mycket skulle komma att hända innan nästa storhetstid tog form. Men när man i dag summerar den resan går det inte att göra det utan Andreas Palicka. Hans inställning, hans vilja att alltid spela för landslaget, och naturligtvis hans matchavgörande räddningar, har varit en avgörande del i att Sverige, hittade tillbaka till toppen. EM-guldet 2022 är det tydligaste beviset. Och det är Palicka och Jim Gottfridsson som varit galjonsfigurerna under de framgångsrika åren.
Den Andreas Palicka jag har sett spela, och intervjuat, har alltid varit densamma: tävlingsmänniskan. Blicken som hade kunnat skrämma vem som helst, men som samtidigt rymmer mycket värme. En målvakt som kräver mycket, av sig själv och av andra, men som också bär ett enormt hjärta för laget och för landslaget.
Det blev extra tydligt efter hans sista match, när han tillsammans med Claes Hellgren blev känslosam i Viaplays studio. Jag stod själv i mixade zonen och väntade på ”Palle” när de två delade ögonblicket. Två fantastiska människor, förenade av ett livslångt målvaktsarv. Palicka var inte sen att hylla Claes, och att han själv brast visar bara ännu tydligare hur mycket landslaget har betytt, och betyder, för honom.
Härligt minne från intervju i Malmö
Som ”intervjuobjekt” och människa har Andreas Palicka alltid enkel att ha att göra med. Han har alltid ställt upp. Alltid varit respektfull. Alltid gett långa svar (som nästan blivit längre och längre med åren).
Jag minns särskilt en intervju i Malmö för många år sedan, inför en landslagssamling, innan, eller precis när, den nya svenska storhetstiden tog fart. Palicka pratade då om hur mycket han uppskattade att Handbollskanalen fanns. Att det var den enda platsen där man kunde läsa om alla utlandsproffs och om all handboll. Det säger mycket om honom som person. Det är ovanligt att elitspelare ens erkänner att de läser media.
Efter sista matchen pratade Palicka också om målvaktsarvet. Om Claes Hellgren, Mats Olsson och Tomas Svensson, hans ”handbollsfarsor.” Fyra målvaktslegendarer i svensk handboll, Palicka själv inkluderad. Var ska han rankas bland alla svenska målvakter som gjort så mycket för svensk handboll? Oerhört högt. Bland de största. Medaljskåpet är kanske inte lika fullt som hos vissa andra, men handbollen är en annan sport i dag. Och ett EM-guld har han.
Kommer finnas med på något sätt
Är det verkligen slut då? Andreas Palicka själv verkar övertygad, och han känns inte som en person som ändrar sig när ett beslut väl är fattat. Samtidigt skulle det inte förvåna mig om han stod där igen, vid ett VM om ett år, om Sverige plötsligt skulle drabbas av en målvaktskris. För Palicka har alltid varit den som ställer upp när landslaget behöver honom.
Och längre fram är det nästan omöjligt att inte se honom på bänken i någon form. När han fick frågan i mixade zonen om han kan vara målvaktstränare i landslaget inom två år skrattade han till och sa att han alltid vill hjälpa svensk handboll. Det kändes inte som ett undvikande svar, snarare som ett löfte. Ett löfte om att hans resa med landslaget inte är slut, bara annorlunda.
För vissa spelare handlar landslaget om matcher och mästerskap. För Andreas Palicka har det alltid handlat om något större. Om ansvar. Om arv. Om att bära vidare det som Claes Hellgren, Mats Olsson och Tomas Svensson en gång gav honom. Och om att själv lämna över något till nästa generation.
Svensk handboll har haft många stora målvakter. Andreas Palicka är utan tvekan en av de största. En vinnare, en ledare och en lagspelare in i märgen. Och oavsett om vi ser honom i målet igen, på bänken eller bakom kulisserna, är en sak säker: Andreas Palicka kommer fortsätta betyda mycket för svensk handboll. Kanske mer än någonsin, just nu när han kliver åt sidan.