Ikväll står Finland inför en av nationens största handbollsmatcher. Herrlandslaget tar emot Montenegro i EM-kvalet och vid seger kan det vara klart med första mästerskapet sedan 1958. Samtidigt har förbundskapten Ola Lindgren förlängt sitt kontrakt med 2 år och blickar redan nu EM 2028. Handbollskanalen dyker nu djupare i den finska handbollen.
Det blåser en bastuvarm medvind från det östra grannlandet där vi har ett fint svensk-finskt utbyte av kompetenser. KAJ representerar Sverige i Eurovision Song Contest och Ola Lindgren leder ett herrlandslag som står inför en riktig rysare ikväll.
Vantaa Energia Arena kommer koka ikväll då Finland tar emot Montenegro i EM-kvalet till det mästerskap som spelas i januari i Sverige, Norge och Danmark. Om Finland vinner tar de ett stort steg mot EM men även en poäng kan visa sig vara avgörande. Sista omgången spelas på söndag då Finland spelar borta mot Ungern.
Tabell
1. Ungern, 5 matcher, 9 poäng
2. Montenegro, 4 matcher, 5 poäng
3. Finland, 4 matcher, 4 poäng
4. Slovakien, 5 matcher, 0 poäng
De två bästa lagen går till EM 2026. Kvalet består av 8 grupper där även de 4 bästa treorna får en EM-biljett. Finland är just nu en av de bästa treorna.
Lindgren kvar till minst 2028
Finland har fått en fin boost inför matchen då Ola Lindgren förlängt sitt kontrakt till 2028.
– Det här är ett intressant jobb och jag vill fortsätta utveckla laget. Det är en bra utmaning för mig och vårt mål är fortfarande att kvalificera oss till mästerskapet. Jag har trivts här och allt har gått bra, så jag är glad att fortsätta som huvudtränare, säger Lindgren till finska förbundets hemsida.
Vi försöker förstå hur finsk handboll hamnat här, med en dröm om sitt första Europamästerskap. För från start var Finland i princip lika på idrotten handboll som Sverige. Sporten etablerades även här ordentligt på 50-60-talet och Finland hade till och med en representant i IHF:s styrelse under en period. Nya klubbar bildades, ett seriesystem organiserades och sporten växte ungefär som i västra grannlandet.
En tydlig stoppkloss hittas i historieböckerna. När handbollen organiserades i Europa med kval till VM så hamnade Finland i samma geografiska grupp som Sovjetunionen. Det medförde att landslagen i praktiken fick en omöjlig uppgift att nå mästerskap och framgångar. Pusselbitar som ändå krävs för att verkligen blåsa upp ett nationell intresse.
Som med mycket annat en del oflyt med timing alltså för finsk handboll som genom herrlandslaget hade en relativt stark period på 80-talet. Spelare som Mikael Källman och Björn Monnberg bidrog till att det ändå fanns respekt för finska landslaget. Till exempel så slog de Frankrike med 33-24 i B-VM 1985 och kom på placeringen efter Danmark i B-VM 1992.
”Spela hela vägen till slutsignal”
Men hur ser det ut i finsk handboll om vi skrapar lite mer på ytan? Handbollskanalen har träffat Päivi Mitrunen som är verksamhetsledare på finska handbollförbundet. Hon har moderklubb i klassiska HC Kiffen, eller Kronohagens IF, som föreningen hette på den tiden. Hon har nu jobbat på det finska förbundet i snart 12 år och har en lång karriär bakom sig som domare och delegat på internationell nivå.
– Vi har gått framåt med herrarna, vi har spelat ganska bra under EM-kvalet. Men eftersom vi alltid kommer från lägsta seedningsgruppen inför lottningen så får vi alltid tuffa motståndare. Vi spelade hemma och slog Slovakien men förlorade borta. Gjorde en väldigt bra match mot Serbien men förlorade i slutminuten, säger Mitrunen.
– Ola Lindgren har jobbat in den svenska stilen att spela hela vägen till slutsignal. Det är inte längre att ligga under med tre mål och så slutar man att spela, säger hon.
Influerade av nederländska framgångskonceptet
Men i grunden krävs såklart tillräckligt många spelare med tillräcklig kvalitet. Finland har sedan en tid anammat ett liknande koncept som det som tagit Nederländerna till höga nivåer både på dam- och herrsidan.
Handball Academy har etablerats i huvudstaden Helsingfors, där finns också ett nationellt idrottscentrum som tillsammans ska bidra att skapa en bra utvecklingsmiljö även för en mindre idrott som handboll.
Päivi Mitrunen berättar mer:
– Jag tycker det ser lite positivt ut, vi har fått fler spelare utomlands.
– Vi har samarbete med Kisakallio Idrottsinstitut där vi har våra läger. För högstadiet har vi just nu över 100 flickor på fyradagarsläger. Det är väldigt populärt och syftet med lägret är att visa hur man agerar, hur man tränar, hur man äter, hur man sover. De får nya vänner från olika klubbar. Sen gör de också sina läxor där så de sköter skolan parallellt.
U17-talangen som siktar mot landslaget
Sara Helaskoski är en av spelarna i akademin. Hon tillhör det finska U17-landslaget och har klubbtillhörighet med Atlas.
– Jag är nu i Helsinki Handball Academy. Vi tränar bara med klubblaget på fredagar och spelar matcher på helgerna. Där ska vi kunna utvecklas tillsammans och vi får bra träning, förklarar 16-åringen.
– Man blir antingen utvald till eller får ansöka om att spela där och tränarna avgör vilka som kommer in. Vi är ungefär 14 tjejer totalt, 6 stycken i min ålderskull. Vi går i samma skola för det är idrottsgymnasium där vi har både morgon- och kvällsträningar tillsammans.
Att det blev handboll från början var ingen direkt slump för Sara Helaskoski. För de som följer finsk handboll är både mamma och pappa välkända i handbollshallarna.
– Jag började spela handboll för både min mamma och pappa har spelat handboll. De har spelat på bra nivå så de tog mig till hallen redan som 3-åring och det var ganska klart att jag också skulle börja. De har båda spelat i finska högstaserien och spelat i landslaget, särskilt mamma.
Mamma, det är Kristiina Helaskoski (tidigare Kuusniemi) som gjorde över 300 mål för Dicken och även hundratals mål för Atlas.
Sara vänder upp blicken mot taket och pekar:
– Där hänger min pappas tröja.
Hennes pappa Mika Helaskoski spelade för Atlas under 80- och 90-talet, gjorde över 600 mål och nu hänger hans tröja nummer 9 i taket i Myrbacka Sporthall. Där hänger den bredvid en annan klubblegend, tröja nummer 4 som tillhörde Tomi Puikkonen.
Sara har spelat med både Atlas och Helsingfors IFK under ungdomstiden då det varit svårt att få ihop lag. Eftersom hon bara tränar med sitt lag på fredagar men också ska spela match tillsammans frågar vi hur det fungerar.
– Vi får se hur det ska fungera, det kan bli lite svårt i början innan man lärt känna alla. Jag försöker komma på kvällsträningarna och titta och sen på fredagsträningarna blir det lite extra fokus på hur jag kan vara med och hur vi ska spela. Men jag tror nog det kommer gå bra och jag känner de flesta väldigt bra.
Hockey valdes bort – satsning på handboll
Handbollskanalen pratar också med Milo Koistinen som spelar i U17-laget i Atlas. Milo hade sett mamma spela handboll i Helsingfors IFK och Sparta IF. Hans pappa har dock ingen handbollsbakgrund och såg det väl därför naturligt att pojken skulle hamna i andra idrotter.
– Han ville först att jag skulle spela ishockey men sen när jag berättade att jag ville börja med handboll så var han helt okej med det. Han hade ingenting emot det.
– Min mamma spelade handboll och sen blev jag själv intresserad så jag bestämde mig för att börja spela. Så jag frågade mamma om jag fick börja spela handboll, utan att hon hade någon aning om det, så hon blev helt chockad av att jag ville börja spela handboll.
Driven genom laganda och sammanhållning har Milo Koistinen ännu inte slipat fram några knivskarpa målsättningar för framtiden. Men visst ser han många steg framåt trots allt.
– Det jag första jag försöker nå är att spela FM-ligan, högsta serien i Finland. Sen är det såklart mycket arbete men har funderat på att försöka komma utomlands. Jag har inte så specifika planer men har funderat på Danmark och Sverige, de nordiska länderna. Men först behöver jag gå igenom skolan och armén och sen kan jag fundera vidare.
Atlas är en klubb som växer – trots dyra hallkostnader
Atlas är en av klubbarna i Finland som jobbar i positiv riktning. De senaste åren har Atlas ungdomsverksamhet vuxit och nästa säsong finns hela trappan från barn upp till junior på flicksidan. Sen är målet att göra samma sak på pojksidan i föreningen. De jobbar med skolbesök och ibland besöker de även högstadieklasser för att försöka rekrytera.
Detta trots utmaningen med höga kostnader för att spela handboll i Finland. Tom Laitinen är ordförande i Atlas. Vi kommer in på avgifter och Laitinen berättar om hur det ser ut i Atlas.
– Det kostar kanske 100-200 euro för 7-8-åringar och 600-700 euro för U14. Det är ganska normala nivåer för klubbarna i Finland.
Som svensk hajar man ändå till lite. 700 euro, nästan 8000 kronor för en U14-spelare. Vi kikar runt lite bland andra finska föreningar och hittar att 14-åringar får betala 925 euro per år i Helsingfors IFK. Då ingår inte dräkter och utrustning, som lagen själva står för. Sjundeå IF tar ut 578 euro för en U14-spelare och Grankulla ligger runt 800 euro.
Klubben har anställd personal, spelar i högstaligan på damsidan, ungdomssektionen växer. Men verkligheten bygger också på mycket ideellt engagemang. Laitinen dyker upp i Myrbacka idrottshus med den blå träningsoverallsjackan omsvept på överkroppen. Det är en intensiv kväll som väntar med träningar, cupmatch för herrlaget, lagfotografering för damlaget och mitt i allt står Laitinen.
– Jag kommer behöva sköta livescore ikväll. Vi fick återbud igår så jag får ta det.
Tillväxt pågår – men utmaningar finns
Päivi Mitrunen på finska förbundet vittnar också om en nationell tillväxt.
– Förra säsongen hade vi rekordår med licenser. Vi har bara 4400 licenser men ändå, vi växer. Vi har inte fler föreningar men vi har rekordmånga lag. Så det är roligt.
Frågan är dock om det finns kapacitet att växa mer?
Pendeltåget gnisslar in på perrongen i Myrbacka, en förort norr om Helsingfors. En kort promenad genom det lokala centrumet och vi landar vid den kombinerade Sim- och sporthallen. På klassiskt vis är simhallscaféterian en naturlig samlingspunkt där badgäster blandas med ungdomar som snart ska in i sporthallen och skolungdomar som hänger och med blandad frenesi genomför kvällens läxor.
Klockan närmar sig 16.00 och upp för trappan stegar Jaakko Horelli. Ett telefonsamtal i steget och en mugg kaffe senare landar han på trästolen mittemot.
– Roligt att du vill prata handboll, utbrister Horelli.
Två hallar i hela Helsingfors där klister är tillåtet
Han började själv spela med Sparta IF som ungdomsspelare och har sedan dess verkat på alla plan inom finsk handboll. Spelare, ledare, klubbchef, utbildningschef på förbundet, förbundskapten för ungdomslandslag, assisterande coach i Riihimäki Cocks. ”Jaska” har gjort det mesta. Till och med vunnit FM-guld för oldboys med HK Pötsi.
– Det finns två hallar i Helsingfors där du får använda klister.
– Hallbristen är stor. Tidigare fick man bara fullt ekonomiskt stöd upp till 400-500 kvadrameter hall, sen minskade stödet. Det medförde att hallarna ofta blev små och det lider vi av idag, förklarar Horelli.
Vi pratar igen med Päivi Mitrunen om huvudfokus framåt.
– Den biten som vi ska jobba med nu är utbildning av tränare. Där har i förre förbundskaptenen Kaj Kekki, som är pensionär men som jobbar timmar för, oss en viktig roll. Han har varit med i över ett år och tar den biten som jag tycker är viktig.
– Vad klubbarna gör är ju deras sak som vi inte kan lägga oss i men förbundsstyrelsen tog beslut att vi måste fokusera att utbilda tränarna.
Strukturell utmaning med språk och det svensk-finska
Flera som vi pratar med inom finsk handboll vittnar också om utmaningen att sporten ses som en svensk-finsk idrott. Handbollen blir på ett sätt stigmatiserad och anses av många i Finland bara vara en sport för finlandssvenskar. Det gör att i princip all handboll som spelas sker i de södra delarna av landet. Från Åbo och Pargas i väst till Borgå i öst. Undantaget är på något vis Riihimäki som ligger den bit norr om Helsingfors och där finska är huvudspråk.
Vi ska i den här artikeln inte fördjupa oss i finsk samhällshistoria men idag finns det nästan 300 000 personer i Finland som har svenska som modersmål. Den gruppen kallas för finlandssvenskar och står alltså för nästan 5% av befolkningen. Det är också i denna grupp som, av olika anledningar, handbollen är mest utbredd.
– Tyvärr är det fortfarande så att många tror att du måste kunna prata svenska för att kasta en boll, säger Päivi Mitrunen.
Hon ger ett exempel på hur det rent strukturellt blir en barriär för finskspråkiga barn (dvs majoriteten av befolkningen) att spela handboll.
– Vi genomför skolbesök och det är klubbarna som gör det och de får bidrag från förbundet. De åker ut till skolorna och kan vara där i en vecka och besöker alla klasserna. Sen är det klubbarna som bara gör allting på svenska på träningar. Så om ett barn bara pratar finska så förstår de ingenting. Kanske kommer du på en träning och kanske en andra gång men tredje träning skippar du.
– Så jag försöker prata med klubbar att när de besöker finska skolan (varifrån vi får nya barn med) och det kommer någon till träning så måste de ha någon som pratar finska som tar emot barnen. Barnen lär sig snabbt, efter några träningar förstår dem säkert vad det gäller på träningar.
– Vi är starka på svenska sidan och vi växer. Men klubbarna måste förstå att de måste öppna upp lite mer där. Och förstå att efter några månader så pratar alla handboll. De pratar inte svenska eller finska. Jag brukar säga att vi pratar ”handis”.
– Alla är välkomna till handboll och det är ändå ganska billig sport i Finland. Och att ge den möjligheten, att barnen lär sig finska eller svenska samtidigt som de spelar någonting borde vara en bonus. Det borde vi använda lite mer, påpekar Mitrunen.
Och så avslutningsvis, vad ser Päivi Mitrunen som nycklar till att lyfta handbollen ytterligare någon nivå?
– Vi måste börja vinna någonting. Landslagen behöver vinna. Jag pratade med min kollega i basketen och hon förklarade att de inte har så många spelare eller åskådare på vanliga matcher. Men vid landskamper är det alltid fullsatt i de stora arenorna.
– Den andra saken är också att vi behöver också få handboll på TV men det är rundradion (public service-bolaget YLE, reds. anm.) som bestämmer vad de ska visa. Så de visar just nu basket, fotboll, skidåkning. Där det redan finns framgång och mycket åskådare.
– Förra sommaren visades OS ganska mycket på TV i Finland och flera har kommit fram och sagt att ”nu förstår jag din sport, den är väldigt fin”. Så vi borde få mer handboll till frikanalen.
Lämpligt nog visas Finland – Montenegro på YLE TV 2 ikväll. En stor chans för finsk handboll både på kort och lång sikt.
Finland – the hard facts
Vilka klubbar finns i Finland? Hur ser seriesystemet ut? Vad kostar det att spela handboll i finska klubbar? Skaffa dig grunderna här.
Handbollskanalen erbjuder här en översikt över det finska seriesystemet på seniorsidan i Finland. Som bilden ovan visar är klubbarna koncentrerade i de södra delarna av landet.
Herrar
Aktialiiga (högstaligan)
BK-46
Åbo IFK
Grankulla IFK
Helsingfors IFK
Dicken
Sjundeå IF
Cocks
Division 1
Dicken Academy
Dynamo Riihimäki
HIFK Academy
GrIFK Academy
Ekenäs IF
Cocks Academy
Pargas IF
Kiffen
ÅIFK Akademin
Atlas
Division 2
Cocks Academy II
Esbo IF
Atlas II
GrIFK II
Akilles
BK-46 Academy
HC HIK
KyIF
Division 3
Atlas III
Haukat
HIFK III
Koovee
KyIF Harraste
Wincester
Damer
Aktialliga (högstaligan)
BK-46
Atlas
Grankulla IFK
Helsingfors IFK
Dicken
Sjundeå IF
Cocks
Division 1
Cocks Academy
Dicken Academy
HIFK Academy
Dicken Island Girls
Akilles
PIF
GrIFK Young Ladies
Atlas Academy
Division 2
Dicken Goldies
Pirkat
Dynamo Riihimäki
Akilles II
Kiffen
Ekenäs IF
GrIFK II
HIFK Planets
Sparta
Avgifter för att spela handboll i Finland, urval bland klubbar
Sjundeå IF
A-juniorer
Spelarpass 630,00€ + 28,00€ medlemsavgift
B-juniorer
Spelarpass 600,00€ + 28,00€ medlemsavgift
C-juniorer (2010-2011)
Spelarpass 550,00€ + 28,00€ medlemsavgift
D-juniorer (2012-2013)
Spelarpass 520,00€ + 28,00€ medlemsavgift
E-juniorer (2014)
Spelarpass 430,00€ + 28,00€ medlemsavgift
F-juniorer (2015-2016)
Spelarpass 350,00€ + 28,00€ medlemsavgift
Minijuniorer (2017-2018)
Spelarpass 200,00€ + 28,00€ medlemsavgift
Helsingfors IFK
A-Junior
Säsongsavgift 790 euro/år + 190 euro tävlingslicens
B-junior
Säsongsavgift 790 euro/år + 175 euro tävlingslicens
C-junior
Säsongsavgift 740 euro/år + 165 euro tävlingslicens
D-junior
Säsongsavgift 690 euro/år + 135 euro tävlingslicens
E-junior
Säsongsavgift 610 euro/år + 87 euro tävlingslicens