I en serie artiklar försöker vi på Handbollskanalen ta grepp om användandet av kosttillskott inom svensk handboll. Vi har skickat ut en enkät till samtliga klubbar i SHE och Handbollsligan och i den här fjärde delen av vår granskning presenterar vi enkäten.
Vi ställde fem frågor till klubbarna:
- Hur bedömer er förening att användandet av olika kosttillskott och prestationshöjande preparat är i ert/era representationslag?
- Hur arbetar föreningen med att sätta sig in i vilka tillskott och preparat som är godkända att använda?
- Vem i föreningen är ansvarig för att policy/riktlinjer kring användande av tillskott/preparat följs?
- Vilken är föreningens uppfattning om informationen från förbundet kring användande av tillskott och preparat?
- Hur ser föreningen på den uppkomna situationen med en spelare som stängts av i två år för användandet av en PWO i samband med match?
När det gäller de fyra första frågorna fick klubbarna svarsalternativ på en femgradig skala. På den femte frågan bad vi klubbarna svara med egna ord.
Här är resultatet:
Totalt fick vi svar från 18 lag av 24 möjliga (75 procent). Vi hade hoppats på att få svar från samtliga klubbar men tror ändå att resultaten ger en tillförlitlig bild av uppfattningarna i klubbarna på elitnivå. För de föreningar som svarat samlat för herr- och damlag har svaren räknats dubbelt, som om de svarat en gång för herrlaget och en gång för damlaget.
1.
5 av 18 lag, eller 28 procent, uppger att användandet av kosttillskott och prestationshöjande preparat är mycket eller ganska stort i representationslaget. 7 av 18 (39 procent) svarar att användandet är väldigt litet. Man kan alltså konstatera att enligt lagen själva så används kosttillskott och prestationshöjande preparat i någon utsträckning i mer än hälften av lagen (mycket/ganska/inte särskilt stort).
2.
13 av 18 lag (72 procent) uppger att de som föreningar arbetar mycket eller ganska aktivt med att sätta sig in i vilka tillskott och preparat som är godkända att använda. Men i minst 5 av 18 (28 procent) så sker det alltså inte särskilt aktivt eller inte alls.
3.
Ansvarsfrågan är splittrad och skiljer sig åt mellan lagen. När vi frågar vem i föreningen som är ansvarig för att policy/riktlinjer kring användande av tillskott/preparat följs så svarar hälften av lagen, 9 av 18, att det är spelarens eget ansvar. En tredjedel (6 av 18) uppger att det är klubbläkare/medicinskt ansvarig, och 28 procent (5 av 18) att ansvaret ligger hos sportchef. Flera lag har svarat att ansvaret ligger hos flera olika personer/instanser, vilket gör att det framstår som upplagt för oklarheter och missförstånd.
4.
När vi frågar om föreningens uppfattning om informationen från förbundet kring användande av tillskott och preparat så upplevs den inte som tillräckligt bra. 10 av 18, 56 procent, ger förbundet betyget inte särskilt bra eller mycket dålig, och 22 procent svarar att de inte vet. Bara 3 av 18 (17 procent) tycker att förbundets information är mycket bra.
5.
Hur ser föreningen på den uppkomna situationen med en spelare som stängts av i två år för användandet av en PWO i samband med match?
På frågan om hur man ser på den uppkomna situationen med en spelare som stängts av i två år för användandet av PWO i samband med match så är engagemanget stort. De flesta som kommenterar fallet har uppfattningen att användning av otillåtna preparat skall bestraffas, men samtidigt ifrågasätts otydligheten kring olika ingredienser samt vad som gäller för träning respektive match. Flera är också märkbart upprörda över det långa straffet som upplevs som orimligt och alldeles för hårt.
Här är ett utdrag från några av kommentarerna från klubbarna:
”Väldigt tråkigt för den enskilda spelaren då han blir av med två år som han skulle ha tjänat pengar. Men konstigt att han tagit PWO som inte direkt är någon skräll att det innehåller ämnen som leder till avstängning. Problemet är att det kan köpas i affär vilket också bars/livsmedel som inte är märkt. Men det ingår i en elitidrottares vardag.Känns oerhört märkligt att det får användas på träning och inte på match – horribelt långt straff om det är tillåtet på träning och inte på match.”
”Konstigt att det finns olika regelverk för vad som får tas till träning eller match. Dessutom fanns tydligen inte medlets namn med på dopinglistan? Å andra sidan tycker vi det är bra med långa avstängningar för tagande av prestationshöjande preparat.”
”Jag tycker det vilar ett stort ansvar på spelaren och föreningen, dock störst på spelaren att ta reda på vad man stoppar i sig. Tycker samtidigt att 2 år om det finns bevis på att denna produkt innehåller otillåtna ämne är alldeles för hårt straff.”
”Det är alltid olyckligt när det händer, men det gör det emellanåt. Jag tror nog att reglementet är solklart även om det i det här specifika fallet inte var direkt prestationshöjande. Vi lider enormt med spelaren, men tror nog att vi hade agerat på liknande sätt som förening.”
”IFK Skövde har gjort ett fantastiskt jobb för Rickard Hanisch genom denna processen, det bör uppmärksammas”.
”Vi anser att det finns en tydlighet att man inom SHF avråder alla former av kosttillskott och att det är spelarens egna ansvar, men vi har ett ansvar att förmedla föreningens policy. I vår förening så valde vi att direkt i samband med det första positiva provet, i det aktuella fallet som ni tar upp, att aktualisera och genomföra (repetera för de flesta) www.renvinnare.se för alla spelare och ledare i representationslagen.”
”Det är naturligtvis alltid svårt att avgöra en lämplig dom. I det här fallet verkar det dock vara tydligt att regelverket är knepigt, dvs preparatet är godkänt för träning men INTE för match, vad är det för en knäpp regel? Rent personligt tycker jag att man borde ha tagit det i anspråk. Det finns många toppatleter världen över som tagit betydligt mer kraftfulla preparat, vunnit guld i mästerskap och fått mindre än två års avstängning. Därför tycker jag domen är för hård. Jag välkomnar debatten och tycker att vi inom handbollen måste bli bättre att arbeta förbyggande kring dessa frågor. Förbundet bör också ta ett tydligare ansvar i frågan.”
”Min bild är att grundtankesättet kring användning av tillskott/preparat i Sverige, som också är tydligt i förbundets ledar- och spelarutbildningar, att man skall vara väldigt försiktig och helst endast få i sig det man behöver via sin dagliga kost. Skulle det finnas en medicinsk brist så går det att få utskrivet korrekta tillskott, även om man måste vara kontrollerande att det som skrivs ut är anpassat till idrotten. Hur man än vrider och vänder på det så är det spelarens ansvar, som förening kan du trots information eller utbildning aldrig ha full kontroll över vad en spelare stoppar i sig. Att ett ämne kan vara godkänt i ett sammanhang men inte i ett annat är märkligt, men att undvika hamna där är relativt enkelt genom att skippa tillskotten.”
”Framför allt en tragisk sak för den aktuelle spelaren. Sett från utsidan, och baserad på tillgänglig information, så framstår två års avstängning som ett mycket hårt straff.”
”Om jag förstått det rätt har man åkt fast för ett preparat som inte finns beskrivet i innehållsförteckning. Det gör det mycket svårt för spelarna samt klubben att skydda sig mot det. Jag är inte så insatt i vad det aktuella ämnet gör med kroppen men för att då skydda sig är det enda sättet att helt förbjuda kosttillskott samt prestationshöjande preparat. Kan tycka att straffet inte ligger i proportion till brottet om det är så att man gjort kontroll och innehållsförteckningen inte är korrekt. Sen är det ju så att man har eget ansvar för vad man stoppar i sig så och enda chansen att vara helt säker är ju då att helt förbjuda allt som inte är naturlig kost.”
Slutsatser:
* Enligt lagen själva så förekommer kosttillskott och prestationshöjande preparat i någon utsträckning hos mer än hälften av de svarande lagen – hos 28 procent i mycket eller ganska stor utsträckning.
* 5 av 18 lag, 28 procent, arbetar inte särskilt aktivt eller inte alls med att sätta sig in i vilka tillskott och preparat som är godkända att använda – här tar man uppenbarligen en stor risk.
* Hälften, 9 av 18 lag, lägger huvudansvaret för att följa policy och riktlinjer hos spelaren själv.
* Även om det verkar finnas en klassisk frustration i grunden säger fler än hälften att förbundets information inte är särskilt bra eller direkt dålig – det är dock oklart om det är själva innehållet eller omfattningen/frekvensen som avses.
I nästa del i ”Hanisch-fallet ”pratar vi med Tommy Forsgren, senior rådgivare på Antidoping.
LÄS MER: ”Hanisch-fallet”, del 1: Richard Hanisch berättar
LÄS MER: ”Hanisch-fallet”, del 2: IFK Skövde kommenterar
LÄS MER: ”Hanisch-fallet”, del 3: Så jobbar SHF & SHS