Handbollskanalen Power rankings Handbollsligan: November

Välkommen till Handbollskanalen Power rankings Handbollsligan med Ola Selby där prestationerna, inte poängen, ligger till grund för Handbollskanalens ranking. 

Handbollskanalen Power rankings är vår egna ranking för vilka lag som egentligen varit hetast under månaden som passerat. Med andra ord är det en egen tabell för vilka lag som egentligen varit bäst. Ett lag som förlorat en match kan till exempel vara bättre än ett lag som inte har förlorat, beroende på vilka lag de har spelat mot. Hänger ni med?

Här är Handbollskanalen Power rankings november!

1: IFK Kristianstad

Tabellplacering: 1

Ranking efter oktober: 1

IFK Kristianstad glider inte fram, de glidtacklar sig fram till en ny förstaplats. För visst var Matias Helt Jepsens glidtackling på Sebastian Karlsson det mest uppseendeväckande som hände kring den givna serieledaren under november månad. Och jag håller med Cmores expert Charlie Sjöstrand (jag parafraserar) att om det är rött kort är det fel på regelboken.

I övrigt har IFK lyckats hålla sig på benen under november och vunnit samtliga matcher (utom krysset mot Sävehof) på ett övertygande sätt. Precis som i september och oktober, alltså. Markus Olsson har vaknat till liv och Helt Jepsen ser ut att ha kommit in i Stian Tönnesens lag på ett bättre sätt.

Ett frågetecken för IFK under inledningen av säsongen har varit försvarsspelet. De brandgula spelarna har sprungit som galningar och kanske har försvarsspelet sett lite skakigt ut då och då, men tyvärr för alla IFK:s konkurrenter har även det börjat sitta mer och mer. Det i sin tur har gjort det enklare för målvakterna (Espen Christensen hade till exempel 50 i räddningsprocent mot ett visserligen svagt HK Malmö).

Det känns alltjämt som att IFK är i toppen av tabellen för att stanna. Om inte ett par nyckelspelare går sönder kommer IFK att ta hem seriesegern utan några större problem.

2: IK Sävehof

Tabellplacering: 2

Ranking efter oktober: 4

Jag vet inte hur relevant det är att hålla på och ranka tränare och jag inser att mitt kommande uttalande knappast är något som sticker ut, men vi kan väl en gång för alla fastställa att Michael Apelgren är Handbollsligans bästa tränare? Bra, då kör vi på det.

Sävehof har haft en fin november. Sex matcher har spelats och Partillegänget har vunnit fem och spelat en oavgjord. Den oavgjorda kom dessutom mot IFK Kristianstad och att Sävehof, med sin tunna och så tungt skadedrabbade trupp, klarade en poäng där är naturligtvis ett jäkla gott betyg.

Och det är där Apelgren kommer in i bilden. Sävehof har besegrat Lugi (29–20), Önnered (39–30), Ystads IF (24–23) Redbergslid (29–27) och Guif (37–28). Och alltså, IFK-krysset inräknat, tagit elva av tolv poäng i november. Om Sävehof hade spelat hem, låt säga hälften av poängen, hade vi förmodligen inte reagerat nämnvärt på det. Reaktionerna hade förmodligen handlat om att det var väntat med tanke på hur skadedrabbat laget är.

Istället har de vunnit matcher som Sävehof vinner matcher. Svårdefinierat och luddigt, jag vet, men Sävehof under Apelgren har en förmåga att vara bra i rätt perioder i matcherna. Apelgren ser något, skruvar och vrider till och vips så har Sävehof skaffat sig ett ointagligt övertag. Ruggigt imponerande!

På tal om imponerande. Bröderna Möller har skrivit på nya kontrakt med klubben. Det innebär mer pengar till Sävehof när de väl säljs vidare.

3: Ystads IF

Tabellplacering: 4

Ranking efter oktober: 3

Det största som hände för Ystads IF under november var, utöver att Jim Gottfridsson kom hem till stan för att spela ”hamboll” (och att YIF vann matchen!) att Alexander Lindén har lockats över på ett kontrakt från och med nästa säsong. Det kanske är att ta i att kalla det för en ”håll käften-värvning” men jag är helt säker på att samtliga klubbar i Handbollsligan hade velat få in Lindén.

Annars då? Uddamålsförlusten hemma mot Sävehof svider säkert fortfarande. Den matchen borde YIF inte ha förlorat, men där var Sävehof lite skickligare taktiskt i rätt läge av matchen och det blev avgörande. I övrigt har YIF vunnit samtliga tre matcher i november: en uddamålsseger borta mot Hammarby och två storsegrar (mot HK Malmö och Lugi). De två sistnämnda är ju inte i kalasform direkt, men YIF-maskinen har definitivt kommit igång.

Jag skulle så gärna vilja nämna någon annan enskild spelare än Jonathan Svensson, men det är svårt. Vänsternian är ruggigt vass och någon formsvacka ser inte ut att närma sig. Annars tycker jag att YIF imponerar på det sättet att de i match efter match har en bra spridning på målskyttet. Det kommer de att tjäna på i förlängningen, för även om mycket är vunnit för motståndarna om de stoppar Jonathan Svensson så finns det då gott om andra spelare (Kim Andersson, för tusan!) som får större ytor. YIF är inte längre ett lättläst lag, som de definitivt var för några säsonger sedan.

4: Alingsås HK

Tabellplacering: 3

Ranking efter oktober: 9

Är jag för positiv kring Alingsås HK om jag påstår att förbättringen från oktober till november har varit monumental? Kanske. Men faktum är att AHK framförallt har höjt sin lägstanivå och i synnerhet försvarsspel.

Tidigare har det mesta handlat om huruvida Frisk i målet har den berömda dagen eller inte (vilket han allt som oftast har) men ändå har det inte räckt eftersom försvarsspelet sällan tagit sig till den nivå som vi blivit bortskämda med under åren klubben haft Mikael Franzén som tränare.

I november har AHK släppt in 25, 26, 25, 25 och 28 mål. Då är det inte så konstigt att resultatraden ser betydligt trevligare ut (även om det så klart finns ännu mer att hämta i försvarsspelet), framförallt om man är ”blåljus”. Nej, det sprudlar fortfarande inte om anfallsspelet och ja, Mathias Pedersen är en suverän spelare (men i perioder på tok för individuell i sitt tänk). Men AHK har, likt AHK från förr, gjort det som krävts. Därför är tabellplaceringen högre och därför får de välförtjänt beröm i den här texten.

Jag vill även passa på att hylla Jesper Filén. Inte högst upp i skytteligan, inte ens högst upp i AHK:s skytteliga, men en effektiv och framförallt underskattad kantspelare som tar för sig mer och mer i Handbollsligan.

5: IF Hallby

Tabellplacering: 5

Ranking efter oktober: 6

Ja, det är hack i Selby-skivan, men Anders Hallberg har gjort ett otroligt fint jobb med Hallby. Under den första månaden i Handbollsligan var vi nog fler som undrade vad de egentligen höll på med i klubben och Jesper Östlund-baksmällan var total.

Men sen har det vänt – och det rejält. Hallby tog klivet upp som sexa i Power rankings i oktober och tar nu ytterligare ett steg uppåt. Och nu har de dessutom värvat en Skipagötu – så var ska det här egentligen sluta för Jönköpingslaget? SM-guld? Nej, knappast, men jag har definitivt börja känna en doft av slutspel, även om tabellen är läskigt jämn.

Vad är det som gör Hallby så bra då? Framförallt har de en förmåga att vinna jämna matcher. Och de verkar inte riktigt bry sig om de spelar hemma eller borta, vilket inte minst segrarna borta mot IFK Skövde och Hammarby bevisar.

De har dessutom lyckats få Marcus Holmén att skriva på ett nytt kontrakt med klubben, en tung och viktig förlängning.

6: Eskilstuna Guif

Tabellplacering: 11

Ranking efter oktober: 14

Kan man verkligen påstå att ett lag som släppt in 32, 24, 29, 30, 28 och 37 mål har förbättrat sitt försvarsspel? Det kanske är dumt, men nu gör jag det ändå. Guif har förbättrat sitt försvarsspel!

De släpper fortfarande in på tok för mycket mål (hade försvarsspelet bara varit en gnutta bättre hade Guif kunnat hota om topp fyra på allvar), men jag tycker mig ändå se ett lite tajtare försvar i Eskilstuna.

Annars är det fortfarande ett rätt ojämnt lag. Guif inledde november med att vinna tre raka matcher (mot Skövde, Önnered och OV), något de följde upp med tre raka torsk (Alingsås, Hammarby och Sävehof). Matcherna de förlorade är mot lag som på pappret ska vara bättre och matcherna de vann (OV undantaget) var mot lag som de kanske var liten underdog mot. Vad jag vill ha sagt med det? Att det fortfarande är otroligt svårt att veta var vi har detta Guif. Eller är det paradoxalt nog så att det enda vi vet om Guif är att vi aldrig kan veta vad vi ska förvänta oss av Guif?

Nu har hela resonemanget gjort mig förvirrad. Men så här: Guif kan ligga sist efter december, men de kan också ligga trea. Jag har i-n-g-e-n aning.

7: Hammarby IF

Tabellplacering: 7

Ranking efter oktober: 5

Först och främst: Viktor Ahlstrand spelar handboll igen och jag tror att alla kan skriva under på hur otroligt härligt det är att se efter allt han har gått igenom med sin hemska skada.

Ahlstrands återkomst till handbollsplanen har varit Hammarbys stora glädjeämne i november. Det tillsammans med Edwin Aspenbäcks fortsatta storform. Högernian har verkligen hittat något och om vi bortser från matchen mot Hallby (där misslyckades inte bara Aspenbäck utan hela Bajen) har högernian gjort 7, 5, 8 respektive 7 mål i matcherna i november. Med tanke på att Bajen har mött tuffa lag som YIF och IFK Kristianstad är det extra imponerande.

Annars får alla Bajensupportrar, och handbollsälskare, hålla tummarna för att skadan Martin Dolk ådrog sig mot Hallby inte är allvarlig. ”Dolken” behövs i Handbollsligan, som den artist han är.

Men Hammarby är ett mittenlag och de spelar som ett mittenlag. Förlusterna i november har kommit mot ettan IFK, trean YIF och fyran Hallby. Segrarna har kommit mot bottengängen Guif och RIK. Ska Hammarby kunna klättra och bli ett topplag på allvar behöver de vinna även mot de bättre lagen ibland och definitivt hemma mot Hallby.

8: HK Aranäs

Tabellplacering: 8

Ranking efter oktober: 8

Kommer Aranäs att gå till slutspel i år? Jag måste ändå svara nej på den frågan, även om det skulle vara väldigt kul att köra ett ”mitt under säsongen-tips” och där placera Aranäs som åtta (till skillnad från sistaplatsen jag placerade laget på i mitt tips inför säsongen).

Men jag tror inte att det kommer att räcka hela vägen för Aranäs. I slutändan brukar spetsspelare bli avgörande och det har Aranäs helt enkelt inte tillräckligt av (Robert Ladan, Philip Jonsson och Alexander Lindén får ursäkta).

Men att Aranäs kommer att spela i Handbollsligan även nästa säsong råder det inga tvivel om. De har redan överbevisat flera av oss som inte trodde på laget, men nu gäller det att orka hela vägen in i mål. Det har funnits lite tendenser till sämre spel i november och framförallt storförlusten borta mot krisande HK Malmö, men å andra sidan har Aranäs besegrat såväl Skövde som Lugi, så där finns positivt att bygga på.

Roligast att se är trots allt Ladan. Förhoppningsvis har kantliraren inspirerat mängder av spelare i Allsvenskan som bara väntar på att få chansen i Handbollsligan. Och han har kanske slutligen fått klubbarna i Handbollsligan att inse att där finns guldkorn i vår näst högsta serie. Ladan hänger alltjämt med i toppen av skytteligan.

9: Önnereds HK

Tabellplacering: 9

Ranking efter oktober: 11

Älska honom eller hata honom, men ingen kan påstå annat än att Christoffer Brännberger betyder enormt mycket för Önnereds HK. Utan honom känns det som ett identitetslöst och vilset lag. Med honom kan de slå (nåja) vilket lag som helst i den här serien.

November har inte varit superimponerande av Önnered. Få månader är det, om vi ska vara ärliga. Ojämnheten är fortfarande påtaglig även om jag tycker mig ha sett embryon till förbättring sedan Pontus Ward Wiklund tog över som tränare.

De två segrarna på sex matcher i november kom mot RIK och Hallby. Utöver det har ÖHK ett kryss (Skövde) och tre förluster (Sävehof, Guif och Alingsås). Ni förstår, inte uselt men heller inte särskilt imponerande. Önnered, alltså.

10: Lugi HF

Tabellplacering: 10

Ranking efter oktober: 7

Vad är det egentligen som händer i Lugi? Varför går det inte bättre? Stjärnorna saknas inte, men ändå förlorar Lugi en jäkla massa matcher och lyckas inte hitta stabiliteten som krävs. Casper Käll är bra och Fredrik Olsson är stundtals utomjordiskt bra (med Handbollsligan-mått mätt), men trots det blev det bara en seger i november för Lundalaget (mot ett uruselt HK Malmö).

Det är inte jättesvårt att sätta fingret på ett av problemen för Lugi och det är försvarsspelet. Det läcker något enormt bakåt och det är förvånande med tanke på att Nemanja Milosevic är tränare och vi vet ju alla hur han var som spelare. Lugi saknar en riktig försvarsgeneral, så kanske får Milosevic snöra på sig skorna själv och gå in och styra upp det.

För det finns bra försvarsspelare i laget, men ingen som riktigt styr och ställer. Det måste Lugi få ordning på för att de ska lyckas ta sig till slutspel i år. Går de inte till slutspel är det ett rejält misslyckande.

11: OV Helsingborg

Tabellplacering: 12

Ranking efter oktober: 10

OV Helsingborg har haft en riktig tung november, åtminstone fram till segern mot håglösa IFK Skövde för ett par dagar sedan. Förlust mot IFK Kristianstad, förlust mot dåvarande jumbon Redbergslid, förlust mot bottenlaget Guif och förlust mot succélaget Hallby var lagets facit före den där livsviktiga segern mot Skövde.

Det som är värt att komma ihåg i sammanhanget är att OV:s historik knappast talar för laget i det långa loppet. En förlustsvit tar säkert hårdare på OV än den gör på många andra klubbar och jag tror att det krävs mindre för att stress och oro ska byggas upp där än på flera andra ställen i serien. Anledningen till det är naturligtvis OV:s oförmåga att spela i Handbollsligan två eller fler säsonger i rad.

Kanske kan trendbrottet mot Skövde rädda säsongen. Jag inser att det kan låta lite väl drastiskt, men hade inte OV vunnit den hade de legat sist på samma poäng som HK Malmö. Nu har de istället häng på slutspelsplats och det tror jag kan göra hela skillnaden för laget.

12: Redbergslids IK

Tabellplacering: 13

Ranking efter oktober: 13

Det känns konstigt att skriva följande mening, men RIK anno 2022-23 är ett bättre lag än RIK 2021-22 var. Åtminstone vid den här tidpunkten. Fler poäng har spelats in och detta trots att varken Andreas Palicka eller Elliot Stenmalm är kvar i klubben.

Och alla som har sett RIK vet att det har sett riktigt risigt ut under längre perioder, så även i år. Det har varit hemskt att titta på emellanåt, men nu har det börjat se ut som om RIK har fått åtminstone delvis ordning på grejerna.

En stor del i det är givetvis nyförvärvet Vasko Sevaljevic. Den montenegrinske landslagsmannen har visat sig vara precis vad RIK behövde. En stabil tvåvägsspelare som dessutom ser ut att besitta ledaregenskaper och en förmåga att ”ta tag i det”. 34-åringen verkar helt enkelt vara en person man kan hålla i när det blåser, och det blåser ju ofta i RIK. Tillsammans med det faktum att William Höghielm nu har börjat få mer speltid så har RIK börjat vinna matcher – två segrar i november är bra jobbat.

13: IFK Skövde

Tabellplacering: 6

Ranking efter oktober: 2

I oktober var det enbart IFK Kristianstad som presterade bättre än det IFK Skövde gjorde. I november har enbart HK Malmö varit sämre än Skövde. Vad har hänt, hur kan det ha gått så fort och hur i helsike ska Skövde få stopp på raset?

Det de absolut inte ska göra är att säga tack och hej till Henrik Signell. Som jag ser det ligger problemet inte där utan snarare så att lite osäkerhet har spridit sig i truppen efter ett par förluster och att det nu märks att stommen från de senaste åren är i andra klubbar och inte i Skövde.

Vad ligger högst på ”märkligt-skalan”, det faktum att Skövde inte kunde förlora i september och oktober med en till stora delar ny trupp eller att samma trupp (kryddat med comebackande Daniel Ekman och Victor Ljungquist) inte klarar av att vinna? Fan, vilka bra frågor. För svåra för att besvara till och med. Men märkligt har det varit, alltihop. Skövde är nu segerlöst i åtta raka matcher (Svenska cupen inräknat).

Oavsett är jag säker på att Skövde reder ut detta och att de börjar vinna matcher igen, men något måste hända. Att Victor Ljungquist är tillbaka efter sitt skadehelvete är ett av få glädjeämnen i klubben den senaste månaden (utöver att Håvard Åsheim är klar för en återkomst nästa säsong). Men nu måste segrarna komma, annars lär Signell trots allt få det riktigt hett om öronen.

14: HK Malmö

Tabellplacering: 14

Ranking efter oktober: 12

Före säsongen ens hade startat ställde jag mig frågan om det fanns risk för ett rejält ras för HK Malmö. Det har visat sig att det inte bara var en risk utan lavinen har redan börjat röra på sig. Truppen har gott om spets, men den är tunn, och det har sannerligen märkts så här långt.

Samtidigt tycker jag att om man kan ställa följande startsjua på banan ska man inte ligga sist i Handbollsligan: Adam Krantz, Adam Tumba, Max Santos, Charles Hugoson, Anton Blickhammar, Tim Hilding och Magnus Persson. Det är inga allsvenska spelare vi snackar om där utan hela gänget har stor erfarenhet av spel i Handbollsligan.

Så var ligger då felet? På tränarsidan? Ja, kanske. Jag har inte någon insyn i HK Malmös omklädningsrum i Baltiska hallen, men när jag ser HK Malmö spela ser det inte ut som om det finns någon tro på det egna spelet. Och vad är då det egna spelet? Kanske är det en del av problemet, att det saknas en tydlig idé. Det ser stressat ut och när de yngre förmågorna får chansen får de ofta det sent i matcherna, när matcherna redan är avgjorda eller definitivt nära att vara avgjorda. Men faktum är att HK Malmö vunnit en av fem matcher i Handbollsligan i november (enda segern kom hemma mot Aranäs) och förlorat klart i övriga matcher (till och med mot RIK).

Nej, det här kan sluta riktigt illa för HK Malmö om det inte händer något snart. Det behöver inte vara något drastiskt och jag är inte säker på att spelartruppen behöver förstärkas, men HK Malmö har ytterligare en nackdel i bottenstriden jämfört med sina konkurrenter: spelarna är inte vana att kriga vid att behöva kriga i botten.

Ljusämne? Love Sundewall ser intressant ut på vänsterkanten.