Det finns få frågor inom barn- och ungdomsidrotten som väcker lika mycket känslor som föräldrar, föräldratränare och nepotism. Det är känsligt, infekterat och fullt av gråzoner. Och ändå: helt nödvändigt. För när jag pratar med föreningar, tränare och forskare finns det en sak alla är överens om, åtminstone utåt: utan föräldrar som kliver in hade verksamheterna inte funnits.

Men det betyder inte att allt fungerar. Eller att vi inte behöver prata om det som skaver. Efter samtal med ett dussin klubbar – från IK Sävehof till Ystads IF, från HK Aranäs till Tyresö Handboll – slår en sak mig: de beskriver alla ungefär samma bild. Ett beroende av föräldrar, ett stort engagemang, en ständig jakt på fler ledare. Och så den där raden som återkommer i samtal efter samtal: ”Vi jobbar hårt för att undvika nepotism.”

Alla säger det. Alla vill säga det. Och de flesta menar det.
Men samtidigt vet vi att snacket finns där ute. På läktarna, i gruppchattar, i bilar hem från cuper. Föräldrar som tränar sina barn misstänkliggörs. Och ibland med rätta – för nepotism förekommer. Men det är svårare att prata om de konkreta exemplen, för då riskerar man att peka ut barn. Och det är det sista som någon vill. Jag har själv hört massor av skräckhistorier under åren – men hur ska vi skriva om det utan att barnen och ungdomarna i de berörda lagen tar skada?

Det här är ett av problemen: vi kan inte prata öppet om det vi alla vet finns, för risken att skada unga spelare är för stor. Men om vi aldrig pratar om det, hur ska vi då utveckla något?

”Var en bra vuxen” – Boquists ord borde skrivas på varje hallvägg

När jag intervjuade Martin Boquist var han krass på ett sätt som gjorde allt enklare.
”Jag är framför allt vuxen. Det är vårt ansvar att inte göra det här svårare än det är.”

Att vara vuxen. Det låter banalt, men är egentligen hela kärnan.

Föräldrar som tränar sina barn behöver inte vara perfekta. Men de behöver vara just det: vuxna. För enligt Boquist är det inte tränaren som ska tävla, utan spelarna. Och han har kanske en poäng när han säger att många lag som gapar mest på domare ofta inte har föräldratränare. Ibland är det inte professionalisering som behövs – utan det vanliga sunda förnuftet.

Samtidigt blir allt svårare ju äldre spelarna blir. Det är också här Magnus Kilgers forskning blir relevant. Föräldrarollen krockar allt oftare med tränarrollen när resultaten börjar spela roll, när 14-15-åringar börjar jämföra roller, när USM-trupper ska tas ut. Det är då systemet skaver som mest.

Island – beviset på att det går att organisera annorlunda

När man lyfter blicken från Sverige blir det ännu tydligare hur annorlunda det skulle kunna se ut. På Island är nämligen barn- och ungdomstränare inte främst föräldrar – de är anställda. Från att barnen är sex år. I en intervju jag gjorde med 2023 med Gunnar Magnusson på Islands handbollförbund beskriver sportchefen modellen så här:
”Vi har betalda tränare redan i de yngsta årskullarna. Det skapar kontinuitet, trygghet och en gemensam metodik.”

Och ännu viktigare: ”Föräldrarna ska vara där för att stötta, men de ska inte bära ansvaret för träningen.”

Island är ett mindre land, med andra ekonomiska förutsättningar och en helt annan idrottskultur. Men samtidigt är det ett land som konsekvent producerar elitspelare – i handboll, i fotboll och i andra idrotter. Och många fortsätter som tränare, ledare och funktionärer långt efter att de slutat spela. Och ja, jag är medveten om att det kostar isländska familjer flera tusen kronor mer per år att ha barn som spelar handboll.

Det betyder inte att Sverige ska kopiera modellen rakt av. Men det betyder att vi kan låta oss inspireras. För i Sverige återkommer samma svar från föreningar: ”Det finns inga alternativ till föräldratränare.” Men Island är beviset på att alternativ faktiskt går att skapa.

Vi behöver inte färre föräldrar – vi behöver bättre strukturer

Jag tror inte på att skambelägga föräldrar som engagerar sig. Tvärtom. De är hjältar i en ideell verklighet som skulle fallera utan dem. Precis som Kilger säger: ”Systemet bygger helt och hållet på att någon räcker upp handen.”

Men jag tror att svensk handboll behöver:
• Tydligare riktlinjer från förbundsnivå
• Färre ensamledare och fler tränarteam
• Avlastning för lag där barnen blir äldre
• Mod att prata om nepotism utan att peka ut enskilda barn
• Tydligare mandat från föreningar att stoppa föräldrar som är högljudda på ”fel” sätt

Det handlar inte om att misstänkliggöra föräldrar. Det handlar om att skydda barn. Nepotism är ett ord som många vill undvika. För starkt, för laddat, för känsligt. Men om vi inte vågar prata om riskerna – hur ska vi då kunna minska dem?

Sanningen är att de flesta föräldrar gör sitt allra bästa. Många, som Boquist, jobbar aktivt för att inte ge sina barn fördelar. Andra är tvärtom hårdare mot sina egna barn för att ingen ska kunna säga något. Men i ett system där relationerna är så täta, där föräldrar investerar tid, pengar och känslor – ja, då kommer det att finnas snedsteg. Medvetna eller omedvetna.

Frågan är hur vi bygger strukturer som gör att människor inte behöver vara perfekta för att det ska bli bra.
Och där kan Island fungera som en påminnelse om att det faktiskt går att göra annorlunda.
För ibland är den svåraste frågan också den viktigaste: Hur skapar vi en ungdomsidrott där vuxna tar ansvar – inte bara för sina egna barn, utan för allas barn?

LÄS MER: ”Det handlar om att vara en bra vuxen” – Boquist om gränsdragningar & debatten om föräldratränare
LÄS MER: Forskaren Magnus Kilger: ”Utan föräldratränare skulle barn- och ungdomsidrotten kollapsa”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Vi vill ha anställda tränare här för att ta bort alla diskussioner om jäv”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Det är mer vanligt att andra föräldrar blir avundsjuka”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: “En bra tränare är en bra tränare”

När PG Fahlström svarar i telefon går han rakt på sak. Det finns ingen uppvärmning, inget trevande. Bara ett konstaterande som lika gärna kunde vara slutklämmen på hela intervjun:
– Man kan tycka en jäkla massa om föräldratränare, men svensk ungdomsidrott är beroende av dem, säger han till Handbollskanalen.

Hur vanligt är det med föräldratränare inom idrotten generellt och inom handbollen specifikt? Det är frågor som är svåra att fråga på. Men hur ser en av Sveriges främsta forskare inom barn- och ungdomsidrott på frågan om föräldratränare och nepotism? Vi tog ett snack med PG Fahlström.

Det behövs egentligen ingen närmare presentation av PG, men här kommer en ändå: PG Fahlström jobbar som universitetslektor på Linnéuniversitet och närmare bestämt institutionen för idrottsvetenskap. Handbollskanalen har tidigare intervjuat Fahlström, då i samband med vår artikelserie ”Bäst eller flest” (läs de artiklarna här och här).

”När jag växte upp fanns inte en enda förälder som tränare”

Saker och ting har hänt under årens gång, konstigt vore annars, när det gäller föräldrar som även är tränare för sina barn. Och förändringen har smugit sig på utan att någon till synes riktigt ägt frågan.

– Jag är 70 år idag, men när jag var liten på 1950-60-talet kan jag inte minnas en enda förälder som var med som ledare. I dag börjar barnen tidigare, ofta före skolåldern, och då är föräldrarna med från start.

Det finns gott om föreningar som pratar om ledarbrist. PG berättar att han själv har varit där: tränaren som också är pappa. Det är ingen enkel balansgång.

– Ibland när man inte vill vara orättvis blir man orättvis åt andra hållet. ”Det borde du veta eftersom vi pratat om det hemma” är ju ord som säkert har yttrats från föräldratränare till deras barn. Jag tror att jag ofta var orättvis det hållet, så att det nästan blev tvärtom.

Det är en insikt som säkert får många tränare att nicka igenkännande. Men dubbelrollen är värre än så.

– Om barnet vill sluta, törs det säga det då? Det kan bli en beroenderelation. Är det mamma eller pappa som är tränare har man dem runt sig dygnet runt. Det är inte så enkelt.

– Dessutom är det så att när barn blir 14-16 år och är mitt i en frigörelseprocess är det kanske bättre om de har en annan tränare än sin egen förälder. Eller att de vill byta klubb för att inte ha mamma eller pappa som tränare – men då kan det bli problem i familjen.

Favorisering – och motsatsen

Diskussionen om nepotism tar aldrig slut i svensk idrott. Fahlström nyanserar bilden:

– Barn känner ju igen sina föräldrars kroppsspråk – man säger en sak men menar något annat. Det är klart att det påverkar.

PG berättar om en rugbystudie från Australien:
– Där konstaterade de att de kunde höra på tonfallet om föräldrarna skrek på sitt eget barn eller på någon annan. Att om man blundade och lyssnade kunde man höra skillnaden. De skillnaderna kan säkert finnas i hur man pratar med laget också.

Men favoritismens baksida glöms ofta bort: föräldrar som gör tvärtom och därmed också gör fel.

– Om du tränar dina egna barn i handboll och de är lite bättre än andra, då måste de få vara det. Du kan heller inte straffa barnen för att de är framstående.

– Föräldrar är huvudsponsorer. Utan dem blir ingen pastasallad såld, inga tröjor tvättade, inget sekretariat bemannat.

Problemet, enligt honom, är inte engagemanget – det är avsaknaden av struktur. Fahlström återkommer till samma grundproblem (i de föreningar där problemen finns): allt för mycket lämnas åt tränarna, allt för lite bestäms av klubben.

– Ofta har man inte tydliga regler. Då får man klubbar i klubben eller föreningar i föreningen. Det är ingen framgångsfaktor.

I praktiken innebär det att tränare hamnar i skottlinjen istället för att stöttas av en tydlig ram.

– Ibland blir tränare ifrågasatta av föräldrar, och då är det skönt att kunna säga att klubben har bestämt det, inte jag. Värdegrunden är en värdegrund först när man följer den, inte när den finns på papper inne på kansliet.

Framtiden: färre föräldratränare – men större beroende?

Mot slutet av samtalet kommer han in på något som kan tyckas vara mer oroande.

– Det vi ser är ökad individualisering där mycket privata träningsmöjligheter växer fram. Det utmanar föreningarnas modeller eftersom fler tycker sig veta hur det ska vara.

Samtidigt händer något paradoxalt:

– Föräldrar engagerar sig mycket mer, lägger mer tid och mer pengar. Men samtidigt värderar vissa sin egen tid så högt att de kanske hellre betalar för skills-träning än att engagera sig själva.

Resultatet? Föreningarna riskerar att stå med färre föräldratränare – men fortfarande vara helt beroende av dem.

Efter ett långt samtal återstår egentligen bara en fråga: går det att ersätta föräldratränaren? Vill vi ens det? PG Fahlström tvekar inte en sekund.

– Vill vi att så många som möjligt ska vara med så länge som möjligt behöver vi föräldrarna. Frågan är hur vi minimerar nackdelarna och bygger strukturer som gör det hållbart. Det är utmaningen, säger han.

LÄS MER: ”Det handlar om att vara en bra vuxen” – Boquist om gränsdragningar & debatten om föräldratränare
LÄS MER: Forskaren Magnus Kilger: ”Utan föräldratränare skulle barn- och ungdomsidrotten kollapsa”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Vi vill ha anställda tränare här för att ta bort alla diskussioner om jäv”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Det är mer vanligt att andra föräldrar blir avundsjuka”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: “En bra tränare är en bra tränare”

Att kombinera rollen som förälder och tränare i ungdomsidrotten är inte alltid enkelt. I de äldre ungdomslagen, där tävlingsnivån ökar och spelarnas ambitioner växer, ställs både ledare och föreningar inför etiska och organisatoriska utmaningar. Frågan om nepotism är ständigt närvarande, men hur stora problem blir det egentligen – och hur arbetar klubbarna för att säkerställa rättvisa?
– En bra tränare är en bra tränare så det ser jag egentligen inga problem med, säger Mattias Bejbom från Tyresö Handboll till Handbollskanalen.

Flera klubbar framhåller att det är kompetensen hos tränaren som avgör om de kan ha ett föräldraskap i laget. I Ystads IF ser man ingen konflikt så länge tränaren har erfarenhet och förståelse för utvecklingsarbetet:
– Har de bara rätt kompetens och är duktiga tränare ser vi inga hinder för att ha dem med, nackdelen är att vi inte har med dem på möten om nivågruppering eller kontraktssamtal och det blir då färre som bollar dessa saker, berättar Kenneth Andersson.

Liknande resonemang hörs i Hammarby Handboll, där fokus ligger på att skapa en trygg och rättvis miljö för spelarna:
– Vi tänker inte på våra spelare som barn till en viss förälder, de är spelare i klubben! Alla har samma möjligheter, betonar Kalle Matsson.

För Lugi HF är det avgörande att huvudtränaren i äldre ungdomslag inte har barn i gruppen, medan assisterande roller ibland kan fyllas av engagerade föräldrar. Sportchef Robert Månsson:
– Vi försöker alltid tillsätta huvudtränare från föreningen som inte har barn i gruppen, men det kan finnas föräldrar som assisterande med bra tränaregenskaper.

Balans mellan engagemang och struktur

Att vara engagerad förälder är ofta en resurs, men det kan också ställa krav på föreningens struktur och uppföljning. I IK Sävehof betonas att större beslut aldrig fattas av en förälder ensam, utan alltid i samråd med klubbens sportorganisation:
– Det görs genom att större beslut som till exempel USM-uttagningar sker i dialog med klubbens sportorganisation, säger Andreas Wallin.

Tyresö lyfter fram att det ibland handlar om att balansera engagemanget med spelarnas sociala miljö, där en tränare som också är förälder måste hålla rollerna separata:
– Det händer såklart flera gånger på en säsong. Det är dock mycket oftare beteendemässiga åtgärder som behöver utföras från föreningens sida, säger Mattias Bejbom.

– Däremot så bygger vi väldigt mycket av vår verksamhet på en stark och tydlig Tyresöpatriotism och det är inte alltid så att föräldratränare ser föreningen i första hand på samma sätt som andra ledare som är födda och uppvuxna i föreningen.

Sammanfattningsvis verkar de flesta klubbar (som Handbollskanalen fått svar ifrån på våra frågor) se föräldratränare som en värdefull resurs, men med tydliga ramar och strukturer för att säkerställa rättvisa och kompetens. Genom att separera roller, ha flera ledare på plats, och kontinuerlig uppföljning kan man minimera risker och samtidigt dra nytta av det engagemang som föräldrar kan bidra med.
– Vi ser föräldratränarna som en enorm resurs och möjlighet i vår förening, att föräldrar engagerar sig hänger ju samman med koppling till gruppen via egna barn. Vår uppgift är ju att skapa förutsättningar via riktlinjer, utbildning och stöd, avslutar Magnus Björklund.

LÄS MER: ”Det handlar om att vara en bra vuxen” – Boquist om gränsdragningar & debatten om föräldratränare
LÄS MER: Forskaren Magnus Kilger: ”Utan föräldratränare skulle barn- och ungdomsidrotten kollapsa”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Vi vill ha anställda tränare här för att ta bort alla diskussioner om jäv”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Det är mer vanligt att andra föräldrar blir avundsjuka”

Misstankar om nepotism i ungdomsidrott uppstår ofta när barn till föräldratränare utmärker sig. Men i många fall handlar det mer om upplevd än faktisk orättvisa. Ystads IF menar att avundsjuka andra föräldrar skapar många av diskussionerna.
– Det är mer vanligt att andra föräldrar blir avundsjuka och då direkt säger att det är nepotism när ett barn till en föräldratränare utmärker sig positivt, snarare än att en föräldratränare gynnar/missgynnar sitt barn. Jobbar de så ska de inte vara tränare, säger Kenneth Andersson från Ystads IF till Handbollskanalen.

I handbollskolor och yngre ungdomslag är föräldrar ofta ovärderliga. Lugi Handboll ser deras engagemang som en central del av verksamheten:
– Vi har föräldrar som tränare främst i de yngre lagen, och deras engagemang är helt avgörande för verksamheten, säger sportchef Robert Månsson.

Alingsås HK understryker vikten av samtal:
– Vi försöker att hela tiden ha en nära dialog med våra tränare och där gör vi ingen skillnad på föräldratränare eller icke föräldratränare, berättar Christer Mårtensson.

Rutiner och transparens

Redbergslids IK arbetar med tydliga rutiner och sportchefsstöd:
– Om en spelare eller förälder upplever orättvisa tar vi det först med ansvarig ledare och vid behov med sportchefen, understryker Tony Larsson.

IK Sävehof poängterar att rättvisa vad gäller speltid skapas genom flera ledare och sportorganisationen som “andra ögon”. Och hur spelare kan gå tillväga om de upplever orättvisa:
– Det är alltid bäst att föra fram det till de ledare som berörs i första hand. Upplevs fortfarande problem kan de vända sig till klubbens sportorganisation, säger Andreas Wallin.

Långsiktiga strategier

Hammarby Handboll arbetar aktivt med rutiner och transparens:
– Vi har rutiner för speltid och uttagning som säkerställer rättvisa och skapar tydlighet för både spelare och föräldrar, säger vd Kalle Matsson.

Kärra HF framhåller att riktlinjer och uppföljning hjälper tränarna att agera objektivt:
– Den risken finns alltid, alla föräldrar är känslostyrda utifrån sina barn. Men med tydliga riktlinjer och uppföljning med varje åldersgrupps ledarorganisation så når vi väldigt långt, betonar klubbchef Magnus Björklund.

LÄS MER: ”Det handlar om att vara en bra vuxen” – Boquist om gränsdragningar & debatten om föräldratränare
LÄS MER: Forskaren Magnus Kilger: ”Utan föräldratränare skulle barn- och ungdomsidrotten kollapsa”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Vi vill ha anställda tränare här för att ta bort alla diskussioner om jäv”