– Hela det här området är väldigt underdimensionerat, säger Per när vi går utanför arenan. Jag, Per och hans fästmö Ann-Sofie som kom idag. Jag hör mig själv i diktafonen säga Oj, Oj, till gatulocksljudet av trasiga betongplattor under fötterna. Sala Polivalenta är en åldrad historisk arena som byggdes under Chaucheskus tid.

– Här har ju alla de här stora spelarna på 70- och 80-talet lirat, Stinga (Vasile) och de här. Den är från 74, arenan. Och här har vi tränat sedan i tisdags då vi ska spela här på fredag. Vi är i en liten hall annars men de spelar CL här.

Vi går vidare in i arenan, förbi vaktstugan med ”Julio Iglesias Staff” och ”Julio Iglesias Security” tryckta på två laminerade A4. In i arenan. Den maffiga arenan med blått golv och blåa stolar. 5 300 stolar. Inte alla blåa. Närmast plan, där vi sätter oss ner och pratar, är det vinröda plyschstolar, VIP-stolar. Han har inte hunnit sitta ner så mycket annars, Per Johansson.

– Det har varit en fantastisk rolig vecka. Vi fick en bra start och hade ett bra med möte med dem. Sen har det väl varit som vanligt ungefär, jag är ju rätt van sen i landslaget att man jobbar en kort period tillsammans och sen är det match.

– Jag hade väl en ganska klar idé vad som behövdes. Mer organisation, bättre struktur. Sen jobbade vi jättemycket med försvarsspelet, vi la fyra pass på det. De har väldigt bra försvarsspelare, och målvakter, men de måste veta vad de ska göra, säger han och fortsätter.

– Så vi har tränat två gånger om dagen och haft taktikmöte. Men spelarna gör ju inget annat så en dag har sett ut som att vi tränar vid 10. Efter första träningen äter vi tillsammans. Sen åker de hem 3-4 timmar och sen tränar vi vid 17-18 och sen har vi haft taktikmöte.

Idag handlar träningen dock mer om att finputsa och inte köra så hårt fysiskt. Spelarna har börjat rulla in en efter en och det är en uppsluppen stämning. Precis i början fick Coach Johansson känna på att det inte alltid är så.

– Det är en helt annan hierarki här – tränaren är allt. Det är ingen som tilltalar mig i stort sett. Det är ingen som kom fram. Då gick de istället till andretränaren och han kom till mig och sa att ”Hon vill prata med dig.”. Det har jag tagit bort och sagt att ni får komma till mig direkt. Även på taktikmötena var det tyst i början trots att jag försökte få en delaktighet, för det sitter ju jättemycket kunskap i dem. Så jag sa det till dem att ”Jag bestämmer, oroa er inte för det. Men fram till dess måste jag få hjälp”. Jag integrerade målvakterna i försvarsspelet till exempel, de har aldrig varit med på det innan, de levde sin värld där bak, säger han och förklarar vidare.

– I början var det Linnea som pratade, Bella pratade lite, kroatiskan (Grubisic) pratade och spanjorskan (Carmen Martín). Rumänskorna säger ingenting. Inte så mycket nu heller. Därför har vi försökt få igång en delaktighet i taktiken.

– Men nu har vi tragglat med taktiken och tragglat med Ferencvaros och till slut måste man bara stänga och inse att man har hunnit det man har hunnit och resten får man strunta i. Då gjorde jag faktiskt så att vi samlade alla och satte ihop ett dokument med vad som är viktigt med Ferencvaros och sa att nu läser ni det här och vågar ni inte fråga mig om det är något så frågar ni någon av spelarna och så tar vi hand på det. Det är lite såna svenska saker som jag har försökt få in.

Svenskarna och dansken och fransyskorna var hyfsat vana med sådana typer av inlärningsmetoder men de östeuropeiska spelarna var inte lika normaliserade med metoden. En annan kulturkrock kom på själva träningsplanen.

– De är heller inte vana med att man säger att något är bra. Som på en vanlig träning när man stoppar och säger att det här är dåligt, eller dåligt – vad man kan förändra, men säger ju också vad som är bra. Såklart, om man har ett gäng som det här är det mycket som är in i helvete bra. Men det såg jag direkt att det blev liksom ingen reaktion. Så jag frågade svenskarna och de förklarade att nae, det är inte någon som säger det. Man får istället skit när man inte gör det man ska. Men nu har de lärt känna mig lite grann och jag med dem. Som handbollspelare iallafall.

När vi sitter där på läktaren är det bara 24 timmar kvar till kvartsfinalen. Oavsett om man känner varandra vid det här läget ska det sista rättas till. Och motiveras.

– Nu är det match här imorn och jag ska försöka ha ett rejält brandtal efter träningen, det har jag laddat för hela dagen. Vi får se hur det blir.

Är det skrivet då eller?

– Nja, litegrann, några stödord har jag skrivit. Annars tycker jag att engelskan har gått jättebra. Men det ska vara ett emotionellt tal. Då handlar det om lite att det är min första match här, det är fullsatt, det är en motståndare som håller exterm hög klass. Men jag känner dem som sagt inte som människor, jag vet inte hur de kommer att reagera. Men jag ska bygga på det och att vi måste göra det här tillsammans. Och det var ju spelarna som ville ha en tränarförändring så det har ju underlättat min ankomst här, att de får det som de hade efterfrågat. Det har jag burit med mig hela veckan. Och de är motiverade och fokuserade och fått börja träna intensitet nu som de inte har gjort på länge.

Det har inte varit så högintensivt alltså?

– Nae, då får man korta av vissa pass och försöka få kvalitet. De är inte vana vid det sättet, när det smälls på på träningen. Jag vill ha 100% i alla övningar, det är inte så vanligt här. Det sparas mycket energi. Sen är det ju ett lag med hög snittålder. De har varit med förr, säger han och pratar om möjligheten att få komma till ett så rutinerat lag.

– Det är klart att det är en ynnest att få vara på den här nivån. Sen passar det bra att det var ett kortare inhopp, max två månader.

Jag läste i Expressen att du tycker om ”monumentala krav” också?

– Jag har ju jobbat på min nivå hemma i Sverige och man vänjer sig vid det. Och de här tjejerna i Kungälv har gjort det jättejättebra. Jättestor utveckling, jag är väldigt glad för deras skull, och jag har tyckt det varit jätteroligt. Men här är ju nåt annat, det är ju andra krav här. Det finns ingenting emellan succé eller fiasko.

Du ska vinna liksom?

– Ja. Och det är inte säkert att jag gör. Men jag har saknat det och att få det under en kort period känns skönt. Sen är det så att om vi inte går vidare får jag förmodligen sparken, så är det ju. Men det är inget konstigt, det är så det är. Jag tror jag är den sjunde coachen på två år, det kan ju du kolla upp, (femte coachen på två år, och snart tar Helle Thomsen över). Den tredje i år.

Men nervositeten har inte kommit åt dig?

– Inte nu. Det gör den inte på grund av att jag tycker jag hade en plan när jag kom ner. Jag har inte hunnit säga det till tjejerna men jag är nöjd med vad vi har hunnit med. Så får vi se vad som händer imorgon. Anspäningen kommer nog mer då. Du kan ju förstå, när det är fullt här, och så är det ett ungerskt lag också. Men just nu vill jag bara att det ska bli imorgon.

– Så har jag fått bra hjälp med. Jag har en svensk målvaktstränare i Linus Persson. Och så har jag en rumänsk andretränare som är att lita på. Vi hade ett långt snack igår efter träningen att vi måste jobba på svenskt vis, vi måste våga säga om det är någonting. Vi måste hjälpas åt med spelarna och byten och all den nya information. Vi har gått igenom en tydlig rollfördelning helt enkelt, tränare och spelare. Sen har jag skrivit några rader om varje tjej som de ska ta del av där det står vad jag förväntar mig av dem och vad du ska göra och inte ska göra. Sen är det ju inga duvungar.

”Hello”, säger andretränaren Adrian Vasile  som har anlänt och går förbi oss nere på planen. Per undrar vart man kan ha genomgångstavlan för taktiken. Det strular dock lite med tekniken och Adrian ”feels that it’s better to show in the Sala (hall på rumänska). ”Okey,” säger Per, ”and you feel that we will win tomorrow?”.
”Yes.”
”Okey, then we will take the show in the Sala.”

Du svarade ungefär på det förut men hur är det att vara tillbaka på topptopp-nivå? Det var ett tag sen.

– Asså, jag gör inga andra saker här nere än vad jag gör i Kungälv egentligen om jag ska vara ärlig. Det är samma struktur, samma övningar. Man behöver inte göra svårare övningar här eller mer komplicerat. Snarare tvärtom att göra det enklare. De har så mycket verktyg i sin låda så det handlar mer om att få fram det. Men de är motiverade och disciplinerade.

Okej.

– Men det här att förbereda ett lag, förbereda mot motståndare, det är ju min paradgren egentligen. Det är det jag kan som allra bäst. Sen hur mycket man når fram och hur mycket man kan genomföra, det vet man aldrig. Men arbetet att sätta en struktur kan jag.

– Sen är det bra att ha Bella och Linnea här, med tanke på engelskan bland annat. Mitt i en övning kan jag bara slänga några ord på svenska och fråga ”varför gör hon så” eller ”varför gör ni såhär?” eller ”dra ner tempot nu för det fungerar inte.” Sen är Bella kapten i anfallet så det är inte konstigt att jag pratar extra med henne och Linnea är en av de som ska vara chefer i försvarsspelet så det blir naturligt.

På tal om att prata svenska, du ska hem till Kungälv på lördag igen och kvala till SHE mot Skara?

– Det var skönt att det gick att lösa för de matcherna. Sen har jag ju ingen aning om hur jag kommer att vara när jag vaknar på lördag. Vi åker vi sex på morgonen och är hemma vid lunch, men det går ganska mycket på adrenalin nu. Men det kändes viktigt för mig att leda tjejerna under matcherna, att jag inte svek dem. Så det gick att lösa att jag kan åka hem alla tre matcher om det blir så. Det var jag tydlig med när CSM ringde, att de datumen är viktigt för mig.

Jag tycker om att du ställer krav på regerande Champions League-mästarna att du ska hem till Kungälv över helgen.

– Ja, men asså det är ju deras Champions League-kvartsfinal. Det är ju ingen skillnad i sig. Det är en grupp som vill prestera någonting, som vill nå resultat. Det är ju samma här.

Hur bra är du att släppa en förlust till på lördag om det skulle vara så då?

– Förlora är ju jobbigare såklart. Jag menar, jag har varit i Kungälv nu och bara fått stryk i fem av de senaste 40. Men jag får försöka skilja på verksamheterna. Här är en och hemma en annan. Kungälvstjejerna vill ju att jag ska vara där, men det kommer jag vara också.
Det ska bli spännande båda två. Just nu är jag bara glad att vara här.

Och i staden med?

– Ja, jag har fått en lägenhet här borta. Men jag har inte sett så mycket av staden. Det blir väl mer om man överlever de här två veckorna. Man är ändå igenom det värsta just nu med, analysera oss, analysera dem, taktiker, träningar, möten. Så snart kan väl göra lite annat.

Ja. Känner du dig som att du är tränare för CSM Bukarest nu annars?

Ja, det går ganska snabbt det där. Jag har väldigt snabbt för att anpassa mig, så just nu är jag ju det. Chefen i Bukarest.