Handbollskanalens nya artikelserie behandlar flera stora frågor inom svensk handboll som till exempel selektering, akademier, elit och bredd, spelarutbildning och hur handbollen ska få så många som möjligt att spela så länge som möjligt. Vi bad därför svensk handbolls högst sittande representant, Svenska handbollförbundets generalsekreterare Robert Wedberg, att besvara frågor på det temat.
– En av de största frågorna blir hur vi som idrottsrörelse ska navigera i den lite förändrade synen kring selektering och toppning, säger Wedberg.

Det är inga enkla eller små frågor vi försöker toucha vid i den här artikelserien, men likväl frågor som är intressanta att ta en djupdykning i. Men för att kunna göra det behöver några av svensk handbolls största representanter hjälpa oss. Och där kommer Robert Wedberg in i bilden.

Tror du att, om vi generaliserar, handbollen och vissa av dess representanter, känner press från andra idrotter att de ska ”ta barnen”? Alltså att handbollen ska förlora spelare till andra idrotter och att det i ett försök att förhindra det därför blir högre krav på träningsnärvaro och tidigare selektering?

– Det skulle jag vilja paketera till något idrottspolitiskt om man tittar på strategiperioden som vi fortsatt är inne i, det kommer ju en ny i maj för idrotten i stort. Under perioden vi är i nu var det ett väldigt tydligt anslag genom hela idrotten att den skulle gå från en triangel till en rektangel, något som genomsyrade perioden fram till för ett och ett halvt år sedan ungefär, säger generalsekreteraren.

– Tabellen har tagits bort i alla idrotter för de yngsta och det är en resa som hela idrotten har varit med på. Sen har det hänt något efter pandemin där det från olika idrotter kommit tydliga signaler att spel utan tabeller inte fungerar för deras spetsverksamhet. Det i sin tur är signaler om tidigare selektering och toppning.

Hur ser SHF på det?

– Vi har absolut inte gått i den riktningen med något beslut utan vi jobbar vidare med vår linje. Det är väldigt viktigt för oss att vi har regionala samlingsdagar eftersom alla inte kommer att spela mästerskap. Men vi märker av trycket, och det trycket kommer att synas i hela idrottsrörelsen. Det är naturligtvis inte så att vi som handbollsrörelse går vid sidan av det.

– En av de största frågorna blir hur vi som idrottsrörelse ska navigera i den lite förändrade synen kring selektering och toppning, framförallt efter den nya strategin från Riksidrottsförbundet. Det är ingen lätt fråga, men det viktigaste är att man är medveten om att det här är något vi måste prata om och varför öppna med för att inte gå bort oss. Vi måste fortsätta jobba hårt för att klara av bredd och elit, som är precis lika viktiga för oss. Det ska inte finnas någon motsättning där.

Du kommer in på elit och bredd, hur svår fråga är fördelning av resurser mellan de här delarna?

– Jag tycker inte att den är svår. Vi är tydliga med vad som är vad och vi försöker jobba med fonderingar och annat för att inte ta pengar till elit i panik utan att det finns backup så att vi inte tar från breddverksamheten.

– Däremot kan det finnas ett annat tryck i vissa föreningar, men där vet jag inte exakt hur det ser ut. Jag tror generellt att handbollsföreningarna är bra på de fördelningarna, framförallt eftersom så pass många av våra största ungdomsföreningar också är elitföreningar. Och eftersom det i vår sport finns förhållandevis lite pengar jämfört med fotboll och ishockey tror jag att balansen är ganska naturlig hos oss.

Hur jobbar ni mer med frågan om elit och bredd och dess samverkan?

– Det finns med i vår strategi där det är precis lika viktigt med båda delarna. Och vi ser synergieffekter. Intresset kring våra landslag är enormt och det hänger ju ihop med att vi behöver ha tillskott med nya spelare och ta hand om dessa på bästa sätt. Det är ett system som hänger ihop väldigt tydligt för vår del.

I flera andra sporter, fotboll och ishockey är två exempel på det, flyttas elitutvecklingen ner i åldrarna. Finns det en risk att det blir så även inom handbollen framöver?

– Man får nog vara beredd på att trycket kommer eftersom det har flyttats ner i andra idrotter, det får vi nog leva med ett tag framöver. Jag tror inte att vi behöver skapa den typen av akademier tidigt som andra idrotter gör. Snarare handlar det om att utveckla vår modell och hålla fast vid de saker vi har. Men en sak som är viktig att vara tydlig med är att vi tillåter tävling på ett sunt sätt. Det kommer att sprida sig nedåt i åldrarna nu när man ska tävla igen och då gäller det att göra det snyggt, bra och schysst.

Finns det risk att det allt oftare blir ett större fokus från föreningarnas sida att hitta de största talangerna snarare än att utveckla den egna verksamheten?

– Det finns alltid en risk att man känner tryck att hitta en snabb lösning på saker. Vi från förbundets sida får försöka hjälpa till så mycket vi kan med utbildningar. Vi kommer alltid ha spelare som är tidigt ute i sin utveckling och det måste de få vara, men vi måste ändå kunna ge andra chansen, och framförallt chansen att komma tillbaka. Det är aldrig kört.

– Och det är viktigt att fånga upp spelarna som inte blir uttagna till landslag. Det svåra internationellt vad gäller ungdomsmästerskap är ju att det spelas varannat år för kullarna och de som är födda ’fel’ år kan ju vara de största talangerna egentligen.

När det gäller spelare som inte blir uttagna till ungdomslandslag, hur stort ansvar bör ligga på SHF att fånga upp de spelarna? Hur stort ansvar bör ligga på klubbarna?

– Det är klart att vi har ett jättestort ansvar. Som jag nämnde tidigare får det inte vara kört om man inte blir uttagen till Sverigecupen, riksläger eller ungdomslandslag, utan att det sker en uppsamling och arbete där emellan.

– Vi får heller inte glömma att vi parallellt har en otroligt viktig del som är gymnasieverksamheten där flera hundra tjejer och killar kommer in varje år. Det är en jättestor matta för utveckling för många fler än de som blir uttagna till riksläger till exempel.

– Det tredje spåret är så klart att föreningarna jobbar med välutbildade tränare.

Hur kan svensk handboll bli bättre på att hjälpa spelarna som tappar motivationen av olika anledningar och väljer att sluta spela helt och hållet?

– Vi kan absolut bli bättre på det och det finns olika spår. Jag tror väldigt mycket på samarbete mellan föreningar. Vi har många lok i form av stora föreningar som har mycket ungdom och även elit. Det är kanske inte de som i alla lägen ska fortsätta dra när spelarna når en viss ålder utan istället utnyttja samarbeten med föreningar på andra nivåer så att spelarna kan fortsätta spela. När du väl är i ett lag och spelar har det egentligen inte så stor betydelse vilken nivå du spelar på utan det är kärleken till sporten som är det centrala.

– Ett annat spår handlar så klart om att bli ledare eller något annat istället för spelare. Vi försöker jobba mer med unga ledare i olika sammanhang för att öppna upp det spåret för de som har det intressant. Och vi har en enorm potential i att få fram fler unga kvinnliga ledare.

Inom en sport som ishockey har de gått ifrån att de tidigare uttalat försöka motarbeta den delen av idrottsrörelsen som varit mer privat och kommersiell, till att de nu till synes omfamnar den, som en ren överlevnadsfråga. Hur ser SHF på den utvecklingen inom handbollen?

– För det första har vi väldigt lite av det kommersiella, utan vår idrott bottnar fortfarande fullt ut i föreningssidan. Men det är klart att vi följer utvecklingen i andra sporter och att det är troligt att det kommer att komma in mer och mer även i handbollen. Det får vi vara vakna på.

Regeringen har genom RF kommit med hintar om att de kan behöva se över den statliga bidragsdelen kopplat till elitsatsning och selektering eftersom det inte går hand i hand med statens mål om att så många ska kunna idrotta så länge som möjligt. Hur ser SHF på risken att det som pågår även inom handbollen, om än i mindre skala än i vissa andra idrotter, riskerar att slå bort en viktig källa till inkomst?

– Bidragen ändras hela tiden och det är politiken som till stor del styr det. Vi behöver följa RF och politiken till stor del. Sen kan vi göra vad vi kan, men det är klart att vi helst vill ha mer bidrag till idrotten. Nu går mycket pengar riktat till olika insatser, som Idrottsklivet i utsatta områden till exempel.

Ishockey, fotboll och tennis är ju vanliga skräckexempel när det gäller selektering. Var är handbollen på väg? Vill handbollen dit de sporterna har rört sig tidigare?

– Som jag sa i början är det klart att omvärlden trycker på. Det kanske sker förändringar, men det viktiga är att jobba med breddspår parallellt och inte bara jobba med elit.

– Det är svårt att se några fördelar med att hamna där vissa andra idrotter har hamnat. Forskningen är ganska entydig med att det är svårt att tidigt bestämma vilka som är stora talanger, avslutar Robert Wedberg.

LÄS MER: Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag
LÄS MER: SHF om selektering: “Av vikt att skapa medvetenhet”
LÄS MER: Norges nya modell: skjuter upp start för ungdomslandslag – byter från tre till två landslag
LÄS MER: Månsson tycker att för många barn och unga flyttar för tidigt: ”Är det bra för svensk handboll?”
LÄS MER: NIU-gymnasium om tidiga flyttar: “Inte säker på att det är det bästa”

Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!

Ola Månsson riktar kritik mot elitklubbarnas och NIU-gymnasiernas sätt att locka unga spelare från andra föreningar. Handbollskanalen tog därför kontakt med tre stora NIU-gymnasier, starkt sammanlänkade med elitföreningar, och bad dem berätta om hur de jobbar.

Av Sveriges 31 olika NIU-gymnasier är det få som pratar öppet om några officiella samarbeten med elitföreningar. Även elitföreningarna är i mångt och mycket försiktiga när de uttalar sig kring samarbeten. Men faktum är att det i majoriteten av de här 31 gymnasierna finns samarbete med föreningar – åtminstone finns det en tydlig koppling mellan vilket gymnasium spelarna studerar vid och vilka föreningar de representerar.

Ola Månsson har i en tidigare artikel på Handbollskanalen riktat kritik mot det han upplever som en hets från klubbarnas sida, och i viss mån även från NIU-gymnasierna, att locka spelare till verksamheterna inför att spelarna ska börja gymnasiet.

Handbollskanalen tog därför kontakt med tre ansvariga på stora handbollsgymnasium i landet: Torbjörn Johansson från Alströmergymnasiet i Alingsås, Pierre Hammarstrand från Ystad gymnasium och Erik Larholm som är involverad i Midsommarkransens gymnasium och Sjölins gymnasium i Stockholm.

I vår intervju med Ola Månsson pratar tränarprofilen bland annat om de risker som finns med att spelare flyttar hemifrån när de bara är 15-16 år gamla. Även Johansson, Hammarstrand och Larholm ser riskerna, men även fördelarna.

– Fördelen kan vara att man flyttar ifrån en miljö där fokus på handbollsutvecklingen kanske inte är tillräckligt stort. I de större verksamheterna får man träna och spela ihop med spelare som förhoppningsvis är på samma nivå, vilket ofta är utvecklande. Men det är klart att det kan vara för tidigt att flytta hemifrån när man är 15 år. Och där har vi på NIU och i föreningarna ett stort ansvar i att hjälpa spelarna, säger Torbjörn Johansson från NIU i Alingsås.

– Spelarna kanske har flyttat 60-70 mil till en ny stad och har ingen support hemifrån. De ska städa, tvätta och fixa mat. Det blir mycket på en gång. I Alingsås har vi dessutom ett problem där vi inte längre har vårt elevhem. Elevhemmet gav en väldigt bra start eftersom folk i liknande position kunde stötta varandra där. Men det är kommunens lokaler och de behövde helt plötsligt de lokalerna till annat.

Rätt mottagande betyder mycket

Pierre Hammarstrand är inne på samma linje, att det handlar mycket om hur spelarna blir omhändertagna när de väl har flyttat.

– Mottagandet är viktigt och även hur vi jobbar under tiden de är här. Både skola och klubb har en stor roll där. Från skolan har vi ansvar under skoltid och sen har klubben ansvar resten av tiden. Men det är en svår fråga eftersom alla inte är redo att flytta när de är 16 år – jag själv var inte det. Men är man förberedd på att gå de tre åren ser jag det som en jättemöjlighet, inte bara för handbollen utan som människa där man kan lära sig många nya saker, säger han.

Erik Larholm fyller i:

– Jag vet inte om jag ser så många fördelar egentligen med att be spelare flytta. Det enda som skulle motivera att lämna ditt hem i den åldern är att du inte kan få den träningen i den miljön där du bor. Det finns också en promille som har haft det tufft i sin hemmamiljö.

– Hjälpen om du blir skadad eller sjuk finns inte på samma sätt som det gör hemma. Och vem säger till dig om du är uppe två på natten och kollar Netflix fast att du ska upp klockan 06 för att träna? Det finns flera risker utanför handbollsplanen, säger Larholm.

Om vi pratar generellt, finns det då en risk (som Ola Månsson är inne på) att det läggs för mycket kraft på att ta spelare från andra jämfört med att försöka utveckla den egna verksamheten?

– Ja, den risken finns säkert. Men jag tycker samtidigt att många är mycket vettigare numera, åtminstone i området där jag jobbar, säger Larholm.

– Det är svårt. Men jag tycker att man först och främst ska satsa på sin egen verksamhet. Men ibland saknas det kanske spelare på någon position och då vill man testa den spelaren, det ser jag inga problem med, fyller Hammarstrand i.

Torbjörn Johansson tar upp en annan intressant poäng:

– I år hade vi över 100 sökande till vårt gymnasium och vi ska ta ut 16 stycken. Med andra ord är det cirka 85 stycken som drömmer om att få chansen här som vi säger nej till. Det känns aldrig kul, och vem är vi att säga att spelare inte är tillräckligt bra?

Sverigecupen blir på många sätt en sorts uttagning till gymnasiet. Detta eftersom såväl klubbar som de olika NIU-gymnasierna är på plats i Nyköping, något spelarna så klart är medvetna om. Men det har också, enligt flera personer Handbollskanalen pratat med, skapat en hets kring spelarna.

– Den hetsen finns där, säger Torbjörn Johansson.

– Tanken är att vi som NIU inte ska ge oss på spelare utan bara dit och titta. Men det är kanske inte alla som följer det som de borde göra. Min personliga åsikt är att det har blivit alldeles för stort med Sverigecupen. Det finns spelare i min närhet som i princip har slutat spela efter att de tagit medalj där och som tycker att deras resa är klar. Det är en fullständig katastrof enligt mig. Sverigecupen handlar om att utveckla spelare.

”Vi har ett jättestort ansvar”

Pierre Hammarstrand menar att han har en tydlig inriktning när han åker till Sverigecupen å Ystad gymnasiums vägnar.

– Jag kollar enbart på spelare som har sökt till vår skola, så jag har ingen glädje av att kolla på andra spelare. Vi har vår uttagning till gymnasiet under en dag och i vissa lägen kan det vara för lite – då är de tre dagarna på Sverigecupen ett jättebra komplement.

Oavsett vad är det mycket som tyder på att spelare kommer fortsätta att flytta hemifrån för att studera på ett gymnasium långt hemifrån. Men vad har NIU-gymnasierna för ansvar i form av stötteapparat? Larholm ger sin syn på saken:

– Vi har ett jättestort ansvar tycker jag, kombinationen av skola och klubb. De är i den åldern de är och då måste vi hjälpa dem och finnas där. Vi måste visa att vi bryr oss om personerna.

Har det blivit mer eller mindre av varan att spelare flyttar hemifrån innan gymnasiet?

– Mer, tror jag. Vi hade rekord på sökande i år och det finns anledning att fundera över varför det är så. Det är lätt att romantisera att gå på handbollsgymnasium eftersom du tränar tre-fyra gånger i veckan med klubben och tre gånger på gymnasiet. Dessutom har du ett par matcher på det. Det blir extremt mycket. Och den som behöver lägga mycket tid på fys har väldigt lite utrymme att gå all in på det, säger Torbjörn Johansson.

– Det är verkligen inte bra att fler spelare samlas på färre ställen för sin handbollsutbildning. Jag tror att det skulle gynna svensk handboll på sikt om alla som verkligen vill ge handbollen en chans kan göra det, men så ser det inte ut idag. Jag känner mig inte överlycklig över att vi har fått de två-tre bästa spelarna från samma förening till vår klubb. Vi blir bättre, men vad händer med deras verksamhet? Lägger de ner på grund av spelarbrist?

Pierre Hammarstrand från Ystad gymnasium avslutar:

– Eftersom det finns 31 NIU i hela Sverige ska så många som möjligt kunna vara kvar där de kommer ifrån. Det är en skola vi bedriver och då är utvecklingen i fokus och att spelarna ska träna på saker som de inte hinner med på kvällarna. Alla blir inte spelare på hög nivå, men då är det fantastiskt om vi kan få dem att satsa på att bli tränare eller domare istället, så att vi har kvar dem i idrotten. Och det gör vi genom att ha bra verksamheter.

LÄS MER: Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag
LÄS MER: SHF om selektering: “Av vikt att skapa medvetenhet”
LÄS MER: Norges nya modell: skjuter upp start för ungdomslandslag – byter från tre till två landslag
LÄS MER: Månsson tycker att för många barn och unga flyttar för tidigt: ”Är det bra för svensk handboll?”

Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!