Finns det någon svensk handbollspelare som upplevt äventyr likt Maximiliam Jonsson? Det är ytterst tveksamt. 30-åringen har varit proffs i sex olika länder och äventyret verkar aldrig ta slut.
– När jag insåg att jag inte skulle nå toppen kände jag att jag ville njuta av livet. Det är en otrolig möjlighet att få uppleva en massa olika saker, säger Maximiliam Jonsson till Handbollskanalen.
Vilka andra svenska spelare har fått uppleva handboll på Island, i Qatar och Förenade Arabemiraten samt i såväl Frankrike som Tyskland? Förmodligen ingen. Maximiliam Jonsson lämnade Anderstorps SK för spel i norska Nötteröy för drygt tio år sedan och har efter det upplevt ett speciellt äventyr.
Nuvarande klubben är Al-Sharjah från Förenade Arabemiraten och så sent som i söndags avslutades asiatiska klubbmästerskapen i Seoul där Al-Sharjah fick med sig ett brons hem till Abu Dhabi. Vann gjorde Al-Arabi från Qatar.
– Ingen hade tippat att vi skulle ta oss semifinal, så det var bra. Klubbens mål var att ta sig till final eftersom det bara har hänt en gång tidigare att en klubb från Förenade Arabemiraten har tagit sig dit. Det har blivit ett silver och ett brons tidigare tror jag, och så vårt brons då. Det är det jag har hört i alla fall. Problemet här nere är att man kan fråga folk, men man kan aldrig vara hundra på att man får korrekt information, skrattar Maximiliam Jonsson.
För egen del hade högernian en tuff turnering, detta på grund av en knäskada han ådrog sig för två månader sedan.
– Jag stukade mitt knä då och fick en reva i menisken och i det laterala ligamentet, alltså på utsidan av mitt högerknä. Jag har verkligen fått slita med det – första gången jag kunde hoppa ordentligt under mästerskapet var i semifinalen. Så under omständigheterna gick det rätt bra ändå.
Annat var det under det förra mästerskapet, då Jonsson representerade Al-Duhail från Qatar. Den gången fick 30-åringen pris som turneringens bästa högernia.
– Då kunde jag hoppa åtminstone, men jag hade en lunginfektion och spelade med 39 graders feber. Jag var mest glad att jag överlevde, säger han och skrattar på nytt.
– Men vi hade ett otroligt bra lag då, jag spelade med flera från Qatars landslag, bland andra Saric och Capote. I Europa tänker man att det inte är så hög nivå på de här turneringarna, men det är mycket högre nivå än vad man tror. Laget från Bahrain är
i princip deras landslag, detsamma gäller det sydkoreanska laget och så Qatars landslag som är uppdelat i två lag. Krydda det med de bästa spelarna från Tunisien och Egypten.
Årets upplaga av asiatiska mästerskapen avgjordes i sydkoreanska Seoul. Det var knappast någon fest på läktarna.
– Vi spelade i en liten by, det var ganska dött och en liten besvikelse. Annat var det när vi spelade i Kuwait, då var det fest på läktarna. Helt galet. Handboll är ju näst största sporten i mellanöstern efter fotboll, vi har spelat matcher inför 10 000 åskådare, berättar han.
Du har ju haft en minst sagt annorlunda karriär om vi ska jämföra med andra svenska spelare. Hur blev det så?
– Jag tror jag är den enda från Skandinavien att någonsin ha spelat asiatiska mästerskapen. Men hur det blev så här? Det föll i knäet på mig.
– När jag var runt 20 år gammal spelade jag i norska Nötteröy och halvvägs in på säsongen fick klubben ekonomiska problem. Jag fick då frågor från olika klubbar runt om i Europa, men även från en klubb i Qatar om att spela där i några månader. Min tanke då var att det skulle bli coolt eftersom hela landet förberedde sig för hemma-VM 2012. Det är många bra spelare i Qatar, tittar du på Champions Leagues Final Four idag är det fler spelare där som spelat i Qatar än som inte har gjort det.
Det var också beslutet att åka och spela i Qatar som satte fart på flyttkarusellen och de många äventyren.
– Klubbarna i Europa såg min flytt till Qatar som att jag var oseriös och det var något jag inte hade tagit med i beräkningen. Där försvann vissa möjligheter och sen när jag kom till Tyskland efter tiden i Qatar skadade jag mitt knä i första matchen och jag kom aldrig upp till nivån jag ville.
– När jag insåg att jag inte skulle nå toppen kände jag att jag ville njuta av livet. Det är en otrolig möjlighet att få uppleva en massa olika saker, säger han.
Efter spel i två tyska klubbar blev det sedan flytt vidare till Frankrike och spel i Nancy och Istres. Sedan öppnade sig möjligheten att spela på Island.
– Jag kände wow, fan va coolt att få spela handboll på Island.
– Island har den hårdaste naturen man kan bo i, till och med mitt under sommaren kan det vara svinkallt och räknar man in den hårda vinden och luftfuktigheten i det så är det lätt att förstå varför man fryser in i märgen. Men islänningar är de mest underbara och galnaste människor jag någonsin har träffat.
På Island dominerade Maximiliam stort och då lockade Arendal över honom med ett kontrakt. Även där gick det riktigt bra för högernian som blev en stor publikfavorit. Och så gick nästa flyttlass till Qatar och sedermera vidare till Förenade Arabemiraten. På frågan var han har trivts bäst har 30-åringen svårt att säga en plats eller en klubb.
– Alla ställen du kommer till har olika kulturer – jag har haft det underbart överallt. Bara det att bo i norra respektive södra Frankrike är som två olika länder och detsamma gäller västra respektive östra Tyskland. Och här i mellanöstern är det också fantastiskt, människor är öppna på ett helt annat sätt än i Europa.
Kontraktet med Al-Sharjah sträcker sig fram till maj. Vad som händer efter det vet han inte.
– Sista matchen är i slutet av april och efter det kan jag åka hem. Där efter är det helt öppet. Det finns absolut på kartan att spela i Sverige igen, men det får bli längre fram. Jag är bara 30 år gammal och ute på ett äventyr, avslutar Maximiliam Jonsson.
Här är klubbarna som 30-åringen har representerat under karriären:
Haninge HK
Skogås HK
Djurgårdens IF
IFK Trelleborg
Anderstorps SK
Nötteröy (Norge)
Al Ahli (Qatar)
Eintracht Hildesheim (Tyskland)
SC DHfK Leipzig (Tyskland)
Nancy (Frankrike)
Istres (Frankrike)
Grotta (Island)
ØIF Arendal (Norge)
Al-Duhail (Qatar)
Al-Sharjah (Förenade Arabemiraten)
