Foto: Viktor Ljungström Viktorljungstrom.se
En fråga jag ofta ställer mig som ungdomstränare är vad kan jag göra för att mina spelare skall utvecklas snabbare och bättre? Hur kan vi höja lägsta nivån?
Frågor som i sig speglar en viss otålighet hos en själv, och jag är glad över att jag har tillräckligt bra självinsikt att jag lika ofta avvärjer från att besvara dem. Ur mitt perspektiv är detta ett tankesätt som ofta kan appliceras på tränarfilosofi som enbart riktar in sig på toppning. Genom toppning får både spelarna och tränarna tydliga indikatorer som visar att man är duktig, man vinner sina serier och tillika många cuper, framförallt när de är unga. Problemet är att de inte indikerar på hur bra spelarna egentligen kan bli. Jag vill i detta utlägg påvisa två problem med toppning som kanske inte lyfts fram så ofta i diskussionen.
Tränare som väljer att använda sig av toppning i tidig ålder, deras största problem är att de gör det väldigt enkelt för sig och problematiserar inte den uppgift man har framför sig. Man slänger ihop ett gäng av de mest utvecklade spelarna, en utveckling som sällan tränaren är orsaken till utan är snarare självutvecklad. Tillika införlivar man inget förtroende till de spelarna som för stunden inte har kommit lika långt i utvecklingen. Ett begrepp som kan beskriva en sådan ledare och ledarstil är oinspirerande. Där man sätter de faktiska framgångarna i centrum och på sätt även stärka sin egen självkänsla. Men tyvärr måste jag meddela att den självkänslan är en illusion.
Jag minns en ledare, som just använder sig av dessa ovannämnda metoder, som arbetade i vår närhet, han beskrev sin uppgift som ungdomsledare var att producera fram spelare till klubbens representationslag, vilket i sig inte är en dålig tanke. Problemet är den metod med toppning som ledaren i fråga i 40 år använt sig av, varav min tränarkollega ställde frågan: Vilka spelare har du tränat som idag är internationella stjärnor? Svaret var lika substanslöst som tränaren torde vara oinspirerande. För mig är detta en tydlig indikator på hur en tränare gör det lätt för sig i det han eller hon bedriver, enkla lösningar på ett eget begär efter bekräftelse.
Det andra problemet med toppning som inte eller aldrig diskuterats, är i sig en relativt vulgär jämförelse, men samtidigt en intressant liknelse. Ett lag som toppas i tidig ålder tenderar att bli mytomspunna bland andra lag, och det på gott och ont. Att ha ett rykte om att vara duktiga är i sig inte något som bör ses som dåligt. Men det är när man skrapar lite ytan och börjar läsa av spelet bakom fasaden, det är då likheterna med en sekt kommer fram i ljuset. Detta framstår ju som helt förunderligt, hur kan ett idrottslag vara en sekt? Låt mig beskriva hur kopplingen kan se ut och varför det kan vara ett problem. I en grupp eller ett lag, vars rykte är så mytomspunnet att man nästan skulle kunna tro att de var välsignade av skaparen själv, kan en avart av mentalitet uppstå. Denna mentalitet torde vara osynlig och implicit av medlemmarna själva.
Kärnan i det hela är att, på ett generellt plan, det inte är utvecklingen som är det primära, utan det är snarare att vara en del av gruppen som är det viktigaste. Här uppstår då problemet med det hela, att man som spelare inte är med för att man vill vara en del av en utvecklingsprocess utan enbart vill vara en del av gruppen. En potentiell konsekvens av detta är att spelaren kan besitta ovärderliga kunskaper om t.ex. handboll som han eller hon går miste om eftersom fokus från spelare inte primärt ligger i att utvecklas.
Handbollen är idag mer konkurrensutsatt än någonsin tidigare, där vi ser allt fler föreningar tappar medlemmar. Konkurrensen kommer från både traditionellt håll så som andra idrotter, men även mer moderna fenomen som datorspelande och andra teknikrelaterade aktiviteter. Detta betyder att vi inte har råd att utesluta någon handbollsspelare i ett från någonting, vi måste se till att vi utvecklar och ger dem sitt eget rum att utvecklas i. Utifrån de förutsättningar som råder idag, skulle jag säga att det ställs fler och större krav än någonsin på landets ungdomsledare, för det är de facto vi som besitter de största möjligheterna till att klara av konkurrensen vi befinner oss i. Vi måste inspirera, likt Bengt Johansson gjorde med sitt landslag och visa ungdomarna att handbollen kan ge dem så mycket mer än vad de tror. Denna inspiration visar vi genom att arbeta professionellt och inte låter oss göra saker och ting enkelt för oss. Trots att barn lustar efter framgångar redan som barn, måste vi visa barn och ungdomar att det krävs hårt arbete för att lyckas hela vägen, en väg som leder längre bort, bortom handbollen.
”Framsteg är vägen från det primitiva via det komplicerade till det enkla”
