Handbollskanalen har sökt svar på den eviga frågan: Varför ställer man sig i ett handbollsmål frivilligt? Vi frågade ett antal målvakter på olika nivåer, i olika åldrar, i olika delar av världen och fick en härlig resa in i handbolllsmålvaktens hjärta och hjärna.
Boom! Bollen visslar förbi i 130 km/h men allt du vill är att få den på dig. Under de förutsättningarna ställer sig en handbollsmålvakt frivilligt mellan stolparna och alla undrar: VARFÖR?!
Tillsammans med bandymålvakter pekas handbollsmålvakterna ofta ut som de värsta galningarna så i en ny artikelserie ska vi försöka ta oss ett steg närmare svaret på frågan. Resan dit är en underbar resa genom målvakternas egna berättelser om adrenalinkickar, oräddhet och hur sjukt roligt det är att rädda bollar.
Nu hör vi Alexander Rosén berätta om sin resa från fotbollsmålet till handbollsmålet och en livslång kärlek till sporten. ”Ross” utvecklades till en mycket fin målvakt i med spel i Mantorp och Allsvenskan för RP IF och avslöjar att han fick sin egen vänstersexa att slita sönder tröja på träning efter 15 raka räddningar.
Om varför man ställer sig i ett handbollsmål frivilligt…
För att det är så sjukt roligt att rädda bollar oavsett träning eller match. Att få vara delaktig i världens roligaste lagsport! Att kunna vara den där lilla skillnaden som avgör och ibland vänder en hel match.
Om hur han blev målvakt…
En ren slump känns det som att det var. Jag spelade handboll i en säsong när jag var liten som utespelare sen slutade jag för att det var så mycket andra sporter som lockade mer just då. Vi spelade mycket minihandboll på idrotten i skolan och då stod jag mycket i mål. Sista året med skolhandbollen så behövdes det en målvakt till och då provade jag vilket gick helt okej. Hade någon lite halv-vass fotbollsräddning vill jag minnas (på skott från Lejon-profilen och goa gubben Oskar Hult). Sen slutade en av målvakterna i Malmslätt handboll och då provade jag och efter det var jag fast🙂
Om hur det känns att rädda en boll…
Att få rädda är en riktigt go känsla och man bara blir så fantastiskt glad av det men lika förbannad blir man på sig själv när man släpper in en boll (och ännu mer arg om man inte får ut bollen ur nätet).
Ont att rädda gör det nog egentligen aldrig, bara ibland när man värmer upp. Man är så taggad och fokuserad uppgiften att få rädda så man tänker inte så mycket på det. Då gör det bra mycket ondare att spela ute vilket man gjort på skoj ibland på senare år.
Om han någonsin var rädd…
När bollen drar förbi huvudet ibland så kan det bli att hjärtat slår lite snabbare men värst är det nog när man inte läser spelet ordentligt. Att man kommer lite på mellis så att säga, man är inte på platsen där man vill vara vilket gör att man inte alltid har full kontroll. Och det är det som också är det svåra med att vara just handbollsmålvakt. Fick ett skott i huvudet på en match vilket resulterade i en sprucken näthinna och var borta från spel i 3 månader så var jag lite skraj kan jag erkänna när jag tillbaka igen.
Om vilka egenskaper som krävs…
Lite psyke behövs. En av mina tränare sa ofta till mig att jag hade papp-psyke och det kan nog stämma men tillräckligt för att stå i målet iallafall. Det är lätt att gå ner sig om man släpper in en massa bollar, lätt att tankarna börjar fara i huvudet och man börjar tvivla på sig själv.
Många människor säger ju att man är lite dum i huvudet om man ställer sig i ett handbollsmål och det kanske stämmer. Personligen tycker jag nog att bandy känns värre, mindre boll och större mål. Fotboll kan också vara läskigt eftersom man inte vet var bollen ska komma. En handbollsspelares armrörelse går ju att följa.
Man är ju den sista utposten som målvakt vilket är fantastiskt men har man en dålig dag så kan det drabba hela laget. Viktigt att kunna släppa det som varit och starta om till nästa halvlek eller match. Jag tror att alla kan ställa sig i ett handbollsmål så länge man gillar att stå i vägen för bollarna och att man inte är bollrädd såklart. Finns så många olika sätt man kan rädda bollen på (bara fråga Andreas Palicka om detta).
Om han minns någon särskild räddning…
Min första säsong i Allsvenskan med Mantorp så mötte vi Önnered hemma i ”Klämman”. Då hade jag en sådan där riktigt attackerande X-räddning som jag minns väldigt väl eftersom hallen nästan kokade över då.
En annan räddning som jag minns som speciell är också när det var derby i Linköpings sporthall och då vi gick upp med RP till Allsvenskan genom att besegra just Mantorp. Det första som händer är att det blir straff. Niklas Johansson i Mantorp ska lägga straffen och han vet att jag vet osv.. Och jag räddar för en fullsatt sporthall.
Sen när man får sin egen V6 att slita sönder sin tröja för att han inte sätter ett enda skott på träning (15 avslut) är något man aldrig glömmer. 🙂
