Han växte upp i Österrike och drömde om en rödvit tröja som länge kändes nästan mytisk. I dag bär Ivan Martinović samma tröja som lagkapten för Kroatien.
– Jag hade aldrig kunnat tro att jag en dag skulle bli lagkapten. Det är en ära och helt overkligt för mig, säger Ivan Martinović till Handbollskanalen.
För Ivan Martinović var kroatisk handboll aldrig bara en sport, det var en känsla. Som barn i Wien följde han på avstånd Kroatiens gyllene generation när de trollband publiken på hemmaplan.
– När jag var liten tittade jag på Balić-generationen. Det var 2009 när de spelade hemma. Jag fick gåshud när jag såg dem spela, och det var då jag kände att jag också ville uppleva den atmosfären och den handbollen.
Vid 15 års ålder blev det som tidigare varit en dröm plötsligt verklighet. En inbjudan till ett sommarläger blev startskottet på en resa som så småningom skulle leda hela vägen till kaptensbindeln i A-landslaget.
– Jag bestämde mig för att jag ville satsa på Kroatien. Det har varit en väldigt lång resa fram till i dag, och jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli lagkapten. Det är en ära. Jag är väldigt tacksam och glad.
Föräldrarna lämnade Kroatien under Balkankriget
Martinovićs identitet har alltid funnits på två platser. Österrike är landet där han växte upp, där familjen bor och där han fortfarande känner sig hemma. Kroatien är däremot hans hjärta inom handbollen.
– När jag säger att jag åker hem, då är det Wien. Där växte jag upp och där bor min familj. Men Kroatien är mitt hjärta i sporten. Ena delen här, andra delen där.
Båda hans föräldrar är kroater som flyttade till Österrike under Balkankrigen. Han växte upp med en äldre bror och två yngre systrar, i en familj präglad av rötter, motståndskraft och sammanhållning.
Vägen in i landslaget var dock långt ifrån spikrak. Faktum är att hans första chans nästan aldrig kom.
– På ungdomsnivå var jag väldigt nervös. Första gången de tog ut 40 spelare till lägret var jag inte med.
Det krävdes ett samtal mellan hans pappa och en tränare, och några telefonsamtal, innan Martinović blev den 41:a spelaren.
– Så började allt. Jag är tacksam för varje match, varje chans. Jag älskar att spela med de här killarna, varje match är en glädje.
”I am captain now”
Tacksamheten växte ytterligare när han fick veta att han skulle bli lagkapten. Beskedet kom från Domagoj Duvnjak, en legend i kroatisk handboll och en av Martinovićs stora idoler.
– Det var Dule som berättade det. En chock för mig. Han är min idol, och nu också en väldigt god vän. Det är en galen historia som är svår att beskriva.
Att ta över kaptensbindeln innebär både stolthet och ansvar.
– Det är en stor ära och ett nöje att få leda laget. Jag vill fortsätta hans arv och göra mitt bästa. Om jag kan vara 50 procent av honom som lagkapten är jag nöjd.
Vid sidan av landslaget har Martinović inlett ett nytt kapitel i Ungern, där han nu spelar Champions League med Veszprem efter flera klubbyten i Tyskland.
– Det är en stor skillnad. Jag bytte fyra klubbar i Tyskland, och nu bytte jag både land och lag för att spela Champions League.
Siktar på medalj igen
Med Champions League-debuten kom press och tvivel, men också utveckling, med hjälp av lagkamrater och tränaren Xavi Pascual.
– Efter några månader blev det lättare. Laget hjälpte mig mycket. Xavi är en av de bästa tränarna i världen. Det är otroligt hur mycket han kan om handboll och hur han förbereder oss.
Efter VM-silvret i fjol går Kroatien nu in i en ny era, utan flera långvariga profiler. Men Martinović tror på grunden som finns kvar.
– En medalj vore fantastiskt. Nu är det annorlunda utan legender som Dule, Karačić och Pešić, men vi måste visa karaktär. Vi måste tro på det. En ny era har börjat, och det är ingen slump att vi tog medalj i fjol, säger Ivan Martinović.
Från gåshud i Wien till att leda Kroatien på den största scenen – Ivan Martinovićs resa är inte längre en dröm. Den är verklighet.